Psykiskt sjuka ska inte få sjukskrivas!

Föreställ dig din arbetsplats. Hur du går till jobbet, precis som vanligt... 
Du hälsar på dina kollegor, dricker en kopp kaffe och ska påbörja de rutinmässiga uppgifterna när du känner ett starkt tryck över bröstet. Det hugger till. 
Du får svårt att andas. Det känns som om du andas genom ett sugrör, du får ingen luft. 
Kroppen kompenserar genom att du tar allt kortare och snabbare andetag. 
Du börjar svettas, känna dig varm och yr. Illamående. Du kommer nog att kräkas. 
Du är rädd. Räddare än vad du någonsin varit. Det känns som om du kommer att dö. 
In kommer en kollega, som säger något som du inte hör. 
Du håller på att bli galen... ja, helt tokig. Tappar all kontroll och vill bara falla till golvet. 
Kollegan sätter någonting i dina händer. Du är medveten om att det är meningen att du ska veta vad du ska göra, du har gjort det så många gånger förut under flera år. 
Men nu har du glömt. Du vet inte vad du ska ta dig för. Så börjar du gråta. 
Mitt bland alla människor. Du som aldrig gråter inför andra. 

Det här skulle kunna vara ångest. Orsakat av utbrändet. Ett symtom. Det skulle också kunna vara ett renodlat ångestsyndrom. Ångest som inte har någon påverkan av yttre faktorer. 
Nedan följer tre upplevelser hämtade från min c-uppsats om depression. 

"Något har tagit mig i besittning. Som vill mig illa. Som klamrar sig fast. Växer sig stort och svart och otäckt och elakt. Jag tänker mig mer en korp. En korp med vass näbb och vassa klor och onda ögon. En korp som hackar och sliter i mitt hjärta, mina tarmar och snörper till så att jag inte längre kan andas".

"Jag brukade vara så modig. Jag brukade vara någon. Jag är fortfarande någon. Vem? Någon som inte kan lämna sitt eget sovrum, någon som inte kan gå över gatan och köpa en tidning".

"Jag vill inte. Vill inte. Jag orkar inte. 
Det känns som om jag kommer att dö. Jag vet att jag kommer att dö. Jag dör om jag blir tvungen att åka till Gotland. Jag ligger i fosterställning på badrumsgolvet och gråter. 
Jag vill inte".




Psykisk sjukdom går inte att klumpa ihop till en enda diagnos. Precis som att det inte går att göra det samma med somatiska sjukdomar. Men om vi nu ska göra det... om vi ska prata om psykisk sjukdom som ett begrepp, så är det en av våra stora folksjukdomar. 
I klass med hjärt/kärlsjukdomar, diabetes och mag/tarmsjukdomar. 
40 % av alla sjukskrivningar beror på psykisk sjukdom. En av fem arbetsförda personer lider av oro, ångest eller depression. Antalet sjuka bara ökar (svt, nyheter). 
En förklaring ligger, enligt vetenskapen, i nedmonteringen av den offentliga sektorn. 
Allt färre ska göra allt mer. I ett samhälle av ökat behov av stöd och vård, är det allt fler som nekas hjälp.
Samhället har inte råd med alla dessa psykiskt sjuka människor. De är en allt för stor belastning på vår ekonomi. Så vad vill regeringen göra? Vad krävs för att vända trenden? 

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. För vad gör man när uppgivenheten, ilskan och sorgen rasar inom en? 
Socialförsäkringsministern och regeringen menar att lösningen ligger i att sluta sjukskriva människor med en psykisk diagnos. De ska rehabiliteras i arbetslivet. 
Hur argumenterar man med någon som inte förstår? Hur får man människor som inte har de rätta kunskaperna att förstå, när de konsekvent vägrar att lyssna till all expertis? 
Hur får man Ulf Kristersson (M) att förstå att man inte kan tvinga en utbränd patient att stanna på sin arbetsplats? Att det bara kommer att förvärra tillståndet? 
Hur får man honom att förstå att en depression kan göra det lika omöjligt att kliva ur sängen, som en stroke? Hur får man honom att förstå att en ångestattack lätt kan förväxlas med en hjärtinfarkt på grund av likheten i symtomen? Att ett sådant tillstånd kan göra det lika omöjligt att gå till jobbet som om hjärtat slutat slå? 
Vad gör man med människor som struntar i forskning? 
Som bara vill ha snabba lösningar, som kommer att ge katastrofala konsekvenser på lång sikt? 

Psykisk sjukdom är fortfarande väldigt tabubelagd och stigmatiserad. 
Folket rasade när man tvingade cancersjuka till jobbet. Kommer stödet att bli det samma när man tvingar den deprimerade till sin arbetsplats? När hen nekas hjälp från skyddssystemet? 
Förstår människor? 
"Du behöver bara komma ut och träffa folk! Då kommer allt bli bra!"
"Solen skiner, då är du väll glad?!"
Kommentarer som man inte kan använda vid somatiska tillstånd. Alla vet att diabetes inte botas av att träffa folk. Att astma inte lättar av att solen skiner. Men det finns dem som tror att psykisk sjukdom är en icke-sjukdom. Som går över om man bara "anstränger sig tillräckligt". Socialförsäkringsministern Ulf Kristensson och statsministern Fredrik Reinfeldt är två av dem. De sitter på makten att ytterligare förvärra statistiken för psykisk ohälsa och suicidala handlingar. Att ytterligare öka klyftorna och belasta vården. 

Så mycket tid som mina läkarkollegor på den psykiatriska mottagningen får lägga på att dividera med Försäkringskassan. Handläggare som ringer i tid och otid. Som får samma utlåtande gång på gång, men som inte förstår.  Denna okunskap. Denna brist på respekt för vårdpersonals expertis. 
Denna enorma dumhet! 
Ja... ska man skratta eller gråta? Jag vet inte..! 

/Emelie