onsdag 30 januari 2013

Vård Skola Omsorg


Socialdemokraterna påstår sig nu gå in för att vinna valet.
Det nya framtidspartiet. ”Vård, skola och omsorg” ska inte längre vara det mest framträdande då partiet tågar fram inför 2014. Nu ska man prata jobb och sysselsättning. Jag har sagt det förr och jag säger det igen… en stor anledning till att S förlorat de två senaste valen tror jag ligger i att partiet tolkats som ett alternativ endast för sjuka, arbetslösa och bidragstagare. Att arbetande människor inte haft någonting att hämta i deras politik. Något slags ”bidrag för alla – ingen ska jobba”alternativ.
Vilket (så klart!) inte stämmer. Socialdemokraterna har alltid varit och kommer, förhoppningsvis, alltid att vara det enda sanna arbetarepartiet (märk ordskillnaden från M’s nya beteckning arbetarpartiet). Det parti som byggde välfärdsamhället och folkhemmet Sverige. Väl förankrat med fackföreningsrörelsen och som alltid månat om landets sysselsättning och arbetare. Bilden som målats upp under 2006 och 2010 förvånar mig mycket. Man får väll skylla på bristande valstrategier i kontrast mot Alliansens lyckade, men även på medierna som bidrog till den felaktiga stämpeln.
Jag misstänker att Stefan Löfven, Carin Jämtin, Magdalena Andersson och resten av partiet nu går in för att förändra den bilden av sig själva. Partiet kallar sig nu för Framtidspartiet och jobb ska skapas. Kanon!
Men jag har mina farhågor… Vård, skola och omsorg har alltid varit viktiga hjärtefrågor för mitt parti. Det är områden som den sittande och (otroligt nog !) omvalda regeringen har misslyckats totalt med. Jag skulle faktiskt vilja påstå att det är en katastrof.
Jag blir oroad. Oroad över att människor, en så stor del av Sveriges befolkning, inte ser. Inte ser vad som händer i samhället, runt omkring dem. Eller kanske ännu värre… ser, men tycker att det är en bra utveckling. Som jag också sagt förr… regeringen har aldrig hymlat med sina åsikter och visioner. Folk har, tack vare/trots (vilket man nu tycker) det, röstat dem till makten… två gånger! Jag är oroad över att utsatta blir än mer utsatta, de svaga allt svagare och att klyftorna ökar. Att sjuka inte ska få rätt till god och säker vård. Gamla inte någon rätt till ett värdigt åldrande. Barn inte någon rätt till en utvecklande skola. Det är förfärligt!

I veckan sökte 225 patienter exempelvis vård på NÄLakuten, på en dag. På samma sjukhus, enbart på medicinavdelningarna, översteg överbeläggningarna till 44 patienter. 44 människor som fick trängas in i behandlingsrum, korridorer eller som en femte säng på en fyrasal.
Planerad vård får ställas in. Människor som har väntat på diverse undersökningar och ingrepp i månader får vänta lite till, då man tvingas till att ta hand om dem mest akut sjuka. Stabsläge är infört, som ska användas vid stora och akuta katastrofer.
På Sahlgrenska är det en liknande situation. VIB-platser har hållit öppna under en längre tid, det vill säga vård i beredskap. På barnsjukhuset är det stor platsbrist efter RS-virusets framfart och föräldrar vars barn knappt kan andas tvingas till att hota sjukhuset för att få vara kvar.
I Uddevalla ska man varsla 70 personer inom socialtjänsten. 45 miljoner konor ska vinnas. Barnfamiljer i nöd, missbrukare och gamla i behov av omsorg ska besparas.
Men har du råd kan du ju alltid köpa dig privat hjälp... eller en bartender för att förgylla tillvaron!
Barngrupperna växer på våra dagis. Föräldrar tvingas till att vara hemma i flera månader längre än vad de har råd till, för att det inte finns någon plats.
Skolresultaten bara dalar.
Janne Josefsson har varit på en lite konstig resa… men faktum kvarstår.
Det finns många barn som knappt har det allra nödvändigaste. Som tvingas vara ”sjuka” när det är dags för skolresa, som inte ser tavlan i klassrummet, vars föräldrar måste välja mellan mediciner och vinerskor.
Kalla det barnfattigdom eller socioekonomiskt utsatthet… det är inte det viktiga. Det viktiga är att klyftorna de facto har vuxit de senaste 7 åren! Och det är en medveten strategi från regeringens sida. Inga jävla socialbidragstagare ska tro att de kan sitta hemma och gotta sig, när hederligt folk tvingas upp i ottan varje morgon!  

Jag har svårt att förstå. Svårt att förstå människors val.
Är det detta vi vill med Sverige?
 
Socialdemokraterna behöver fila på sin jobbskapar-retorik och det här med framtidspartiet låter jätte käckt, men snälla Löfven... glöm inte våra välfärdsfrågor! Glöm inte vår ideologi! Glöm inte vårt röda arv! 


/Emelie

tisdag 29 januari 2013

10 150



Om man jämför sig med de flesta bloggare så är det kanske inte särskilt mycket... men jag är ändå jätte glad för mina hittills

10.150 sidvisningar!!!


Tack alla ni som kikar in här! Ni är så välkomna!

/Emelie

Gravid



Min mor skrev ett inlägg om barn. Om hur synen på graviditet och uppfostran har hunnit ändra sig så mycket... på bara en generation.
Det är intressant tycker jag... det är som hon säger... man vill inte upprepa sina föräldrars misstag, man vill göra rätt (och vad det är skiljer sig så klart åt, med åren), att det alltid varit så. Jag håller med. Det kanske kan vara känsligt. Blivande far och mormödrar kan kanske känna sig kritiserade. När deras barn gör det, till synes motsatta. Inte vill lyssna. Göra tvärt om. Tänka tvärt om. Jag kan tänka mig att tår kan bli klampade på. Det där med föräldraskap... det berör det innersta, det mest känsliga.

Sedan jag blev gravid har jag inte druckit en droppe alkohol, inte ens med 2.2 %.
Jag drack inte heller under ägglossningen. Jag äter inte mediumstekt kött. Inte fisk från Östersjön. Inte skaldjur. Inte vakuumförpackade (ja, det stavas så!) charkprodukter. Inte Ibumetin. Jag duschar inte för varmt. Jag cyklar inte. Jag sover på vänster sida (för att på höger och mot ryggen ligger stora kärl som kan blockera cirkulationen till fostret). Jag hade ångest inför att jag inte ätit folsyra ett år innan befruktningen (men pustade ut lite när u-ljudet inte visade något bråck).  Jag läser om avvikelser som skrivits på förlossningsavdelningarna. Jag granskar alla barnvagnsundersökningarna och säkerhetsfunktioner.
Ja, jag erkänner... jag är (smått) hysterisk.

Jag tror så här... till skillnad från när min mamma väntade mig för 26 år sedan, så har vi tillgång till enorma mängder information. var man hänvisade till Vänta-barn böcker, som kanske trycksts i samma upplaga sedan deras mammor väntade barn. Nu finns internet. På gott och ont. Man kan hitta allt! 
Att jag är sjuksköterska tror jag också påverkar. Jag är vand att söka medicinsk information. Jag vet var man hittar (tillförlitlig) forskning. Kanske skulle jag och min man flytta till någon öde ö resten av graviditeten. Där man inte kan googla eller söka artiklar. Kanske är den här enorma tillgången till information inte bra för oss.
Å andra sidan... Sverige har världens lägsta barnadödlighet. Utvecklingen av vården och forskning har bidragit till detta. Vi är ett land som satsat mycket på forskning och att använda oss av dess resultat. När nya rön eller studier presenteras... bör vi då inte ta dem till oss? Om forskning, som presenteras i respekterade medicinska tidsskrifter, visar på samband mellan sovställning och barnadödlighet, att upp mot 100 föräldrar per år skulle få föda ett levande barn istället för att få det fasansfulla beskedet att barnet dött i magen... bör vi inte lyssna då?
Rådet om att låta barnet sova på rygg har lett till att plötslig spädbarnsdöd har minskat från ca 120 stycken fall 1991 till mellan 20-30 idag. Då, när min mamma väntade lillebror, tyckte man att det var trams. 
"Sova på rygg?! Men om han VILL sova på mage då?!" 100 barn om året. Det är många barn. Många familjer. Det är så svårt att dra gränsen... när ska vi lyssn? När ska vi blunda? Vad är förnuft? Vad är bara dumdristigt? 

I mammas kommentarsfält var åsikten enad. Man ska göra som man vill. 
Vill man dricka ett glas vin... fine! Vill man äta sin blodiga biff... men ja visst! Vill man ha sitt barn på mage... ja, men så klart! 
Kanske är det det "rätta" inställningen? För mig känns det ändå otänkbart. Och skulle, Gud förbude, någonting hända (snälla, snälla Gode Gud)... så skulle jag aldrig förlåta mig själv om jag kunnat undvika det... bara genom att ligga på vänster sida och sova. 

Oj... det här med att vara gravid var mer komplicerat än jag någonsin kunnat föreställa mig. 
Men ack så tacksam jag är! 

/Emelie 

måndag 28 januari 2013

Kärlek

Musiken tillhörande dessa vackra ord spelades på vår bröllopsdag... lite över fem månader sedan. Det känns som igår. Älskar dig Mike!

Look into your heart, you will find
there's nothin' there to hide.
Take me as I am, take my life.
I would give it all, I would sacrifice.

Don't tell me it's not worth fightin' for,
I can't help it, there's nothin' I want more.
You know it's true...
everything I do, I do it for you.




Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor.
Jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och genomskinlig grå blir jag
utan dina andetag

Min klocka har stannat.
Under dina ögonlock
fladdrar drömmarna förbi.
Inuti är du fjäderlätt och vit.

Och utan ett ljud,
mitt hjärta i din hand
har jag tappat bort mitt språk
det fastnar i ditt hår.
 
 
 
 
 

 

fredag 25 januari 2013

Mamma+pappa+barn



Nya siffror från Försäkringskassan visar att papporna tog ut 24,4 % av föräldraledigheten förra året, en ökning med 0,7 procentenheter jämfört med 2011.
Om ökningen fortsätter i samma (långsamma) takt, kommer Sveriges föräldrar att dela lika på föräldraledigheten kring 2037, det vill säga ungefär när det är dags för mig att få barnbarn. När barnen blir sjuka är papporna hemma och vabbar drygt 36 % av dagarna.

Hemma hos oss har vi börjat planera lite inför föräldraledigheten. I princip tycker jag att man ska dela 50/50. Både av jämställdhetsskäl och för barnets skull, att relationen till pappa ska bli lika viktig som den är till mamma. Men i mitt hjärta kan jag inte känna så. Min hjärna och mitt förnuft är lite klokare. Jag vill att M ska vara föräldraledig, men hälften?! Nja...
Jag kan känna mig som den mest falska människa i hela världen. Hur kan man tycka en massa saker i teorin och sedan inte leva efter samma principer? Det är ju jätte bra att män tar mer av ansvaret hemma! Det är ju precis den vägen vi ska gå! Det ska vara en självklarhet. Men det känns inte riktigt så. Inte i hjärtat.

Jag kan inte bestämma mig. I mångt och mycket (nästan allt) ser jag det sociala arvet som det dominerande. Det genetiska arvet tror jag har mindre betydelse, i nästan alla sammanhang. Men att jag, som kvinna, känner ett sånt otroligt stort behov av att vara hemma med min bebis så länge som jag bara kan... är det genetiskt eller har jag blivit socialiserad till att känna så?
Kanske inte nästa generation, men nästa igen... kommer de att tänka att pappans behov av bebistid är det samma som mammans? Kommer det kännas lika omöjligt för papporna att lämna sin bebis på BB, åka hem och sova och komma tillbaka nästa dag... som det känns för kvinnor idag? Eller är det något som sitter i vår arvsmassa? Gör de 9 månaderna i magen och bandet som knyts under amningen att en pappa aldrig kan uppleva det en mamma upplever?
Men hur är det med adopterade barn? tänker jag då.
Då man inte burit och ammat. Då man har exakt samma förutsättningar från början. Inte kan dessa mammor ha mindre moderskänslor än om man föder sitt barn? Inte kan faderskänslorna vara annorlunda än hennes upplevelser, om man möter barnet på samma sätt? Eller är det någonting i oss kvinnor, som oavsett hur vi får barn, reagerar lite extra? Som ökar vårt behov av att vara närvarande?

Jag vet inte... jag tycker att det är jätte svårt. Många områden, som rör jämställdhet, är glasklara för mig. Jag är väldigt svart eller vit. Så här är det! Punkt. När det kommer till barn och modersrollen är jag mer ambivalent. Speciellt nu, när jag är påväg att bli mamma själv.
Kanske kommer det att visa sig, kanske blir saker och ting mer självklara allt eftersom. Men jag vill ju visa mitt barn hur viktigt jämställdhet är! Och man blir som man umgås... man tar efter det man ser... så är det ju!

Svårt det här.

/Emelie

onsdag 23 januari 2013

Sjuksköterskor på krigsstigen!

Kronika_april_2012_540_408

Läser ständigt diskussioner på Facebook bland sjuksköterskor (mest nya, eftersom det är i dem kretsarna som jag rör mig) om frustrationen kring våra arbetsvillkor.
Det är löner som inte räcker till, arbetstider, bristande dygnsvila, för mycket tid borta från familjen, överbeläggningar, dålig semesterplanering och trötthet.
Många av oss har bara jobbat i drygt ett år och finner redan situationen som förkastlig. Många drömmer om Norge... jobba mindre, tjäna mer. Många nöjer sig med att drömma om kommunen, att lämna landstinget för att få ihop sitt liv.

Läste i facktidningen att det är många sjuksköterskor, i jämförelse med andra utbildade yrkesgrupper, som helt byter bana... börjar jobba med någonting som inte har med vård att göra över huvud taget.
Såg på något annat läns lokalnyheter i veckan (tidigt på morgonen framför frukosten). Antal sjuksköterskestudenter hade ökat till vårterminen. Många ville bli sjuksköterskor, "trots låga ingångslöner" (låga ingångslöner, ja om det ändå var där det största problemet låg. Enligt mig är det snarare den otroligt långsamma löneutvecklingen med tiden som är det riktigt skamliga!).
Jag tror att förklaringen i det det höga söktrycket ligger i att:
1. Diskussionerna kring lönerna har kommit (lite mer) upp till ytan.
2. Det är jobbkris! Regeringen har fullständigt misslyckats med "arbetslinjen". Folk vill ha jobb.
3. Man vet inte riktigt vad som väntar.
Det gjorde i allafall inte jag. Jag säger absolut inte att jag bara blivit negativt överraskad, snarare tvärt om. Omständigheterna till trots, det här yrket är världens bästa!
Så mycket mer än vad jag kunnat föreställa mig. Men när jag satte mig där i Stora aulan för det första uppropet hade jag heller aldrig kunnat föreställa mig de problem som vården och min då framtida yrkesgrupp drogs med. Lite naiv... och under hela utbildningen försökte lärarna (som själva är sjuksköterskor) att upprätthålla den där naiva verklighetsuppfattningen. Lära rätt, inte om verkligheten!

Många sökande studenter... politikerna tycks vara lugna. De behöver inte engagera sig i våra frågor. Sjuksköterskor kommer det alltid att finnas. De förlitar sig till människors välvilja och genuina intresse för människor. De förlitar sig på att vi alltid kommer att ställa upp, som gjorts i alla tider, som vi är kända för att göra. Vårt kall.
Men jag (och många med mig) ser att det håller på att hända någonting med den nya generationens sjuksköterskor. Hur fler och fler höjer sina röster och säger "nu fan räcker det!"
Vi vill inte jobba varannan helg, varannan julafton, ha tre semesterperioder, sova fem timmar mellan passen, aldrig se våra familjer för att vi bor på jobbet, få 20 kr (eller vad det är) extra i timmen för att jobba lörd/sönd eller jobba övertid var och varannan dag. Vi vill inte ge, ge och ge och få 17-18 000 kronor för det den 27:e varje månad. Vi vill ha någonting mer! Vi vill ha möjlighet till vidareutbildning och kompetensutveckling utan att behöva betala för det själva. Vi vill få betalt för det merjobb vi gör. Vi vill bli behandlade som de akademiker vi är!
Jag misstänker att äldre och erfarna sjuksköterskor tycker att vi är lite bortskämda. "Ni har jobbat ett år och gnäller redan! Kom tillbaka efter 30 år så får ni se!". Kanske med rätta. Men vi tillhör en annan generation. En generation som inte är rädd för att kräva sina rättigheter. På gott och ont.

Vill politikerna att studenterna ska fortsätta söka till utbildningen, ha några sjuksköterskor anställda inom landstingen, ha tillgång till specialistsjuksköterskor på operation och inom psykiatrin, behålla den enorma kompetensen som finns inom våra vårdinstanser... ja då får de se till att göra någonting åt det!



/Emelie

tisdag 22 januari 2013

Till bebis



Jag har väntat så länge på att ett mirakel ska ske. 
Alla sa åt mig att vara stark. Håll ut och gråt inte.
Jag visste att jag skulle ta mig igenom både mörka och ljusa stunder.
Världen trodde att jag hade allt, men jag väntade på dig.

Jag ser ljuset mellan molnen, det nästan förblindar.
Jag kan knappt förstå att Gud skänkt mig denna kärleksfulla gåva.
Låt regnet falla och skölja bort mina tårar.
Låt det fylla min själ och dränka mina rädslor.
Låt det riva alla murar, gör det nya synligt.

En ny dag har grytt.
Där mörkret dominerade har det nu blivit ljust.
Smärtan har blivit glädje.
Jag var svag, nu har jag funnit min inre styrka, allt tack vare dig.

/Din mamma

söndag 20 januari 2013

Min tur att välja bok!

Efter ett litet uppehåll i Bokcirkeln är jag tillbaka och nu är det min tur att välja!
Men Gud vad svårt det var..!
Jag känner någon slags konstig press att välja något bra. Det finns en hel del böcker jag vill läsa, men många av dem vet jag att min mamma Asta redan har läst.

Jag har valt en roman som jag, lite överraskande, blivit nyfiken på. Som kanske inte är min typ av berättelse egentligen, men som lockar mig, just nu. Som verkar lite lättsam och lättläst, men inte banal.

Jag har valt "Öster om Heden" av Viveca Lärn (som skrivit böckerna om Saltö).
Jag föreslår att den ska vara utläst och recenseras om fyra veckor, söndagen den 17 februari.
Känns det okej?


/Emelie



onsdag 16 januari 2013

Sunwing

Jag och min (nu mera) man har varit på ett par utlandsresor och vi gillar verkligen att vara på barnvänliga hotell. Om man inte känner oss kanske det låter lite skumt...
Att åka till familjehotell utan att ha några barn, men vi är väldigt barnkära. Att höra barnen plaska, att se dem springa omkring, faschineras av stora djurdräkter och kladda med glass... det har alltid fått oss på ett avslappnat och glatt semesterhumör!

Men för varje resa har det blivit lite jobbigare, ur den aspekten att vi längtat tills vi själva ska sitta där vid barnpoolen och plaska med våran unge! Nu... när den ligger i magen är längtan så stark på att den komma ut. Jag vill ge honom eller henne hela världen.
Och visa en del av den..! Så roligt det ska bli, kanske nästa år eller möjligtvis nästa igen åka ner till solen, bo på ett fint Sunwing och få vara där med SITT EGET barn!
Så underbart..!
Gud vad jag längtar!

Lollo & Bernie

Pool, Sunwing Alcudia Beach

Boende, Sunwing Alcudia Beach

Barnaktiviteter, Sunwing Arguineguín

Boende, Sunwing Kallithea Beach

Boende, Sunwing Sandy Bay Beach

Barnaktiviteter, Sunwing Side East Beach

Mat & dryck, Sunwing Fañabé Beach

Visst blir man sugen?! :)

/Emelie

tisdag 15 januari 2013

Ville du egentligen?



Ni har alla sett nyhetsbevakningen från Indien de senaste veckorna? Om hur kvinnor, men också män, har rest sig upp i protest. Krävt dödsstraff för de män som i en gruppvåldtäkt kränkte och dödade en ung kvinna. Vi upprörs alla över den brutalitet som gärningsmännen visade. Deras advokat skyller på kvinnan. Han hävdar att han aldrig någonsin stött på ett våldtäktsoffer som varit en "bra" kvinna. Hon sägs ha varit allt för influerad av västerligt tänkande. Hennes föräldrar hade skickat henne till storstaden för att studera, vilket ingen indisk kvinna bör. Vi upprörs också över detta faktum.
Det exotiska landet i öst med avvikande och extrama åsikter. Den nedriga kvinnosynen. Det blir även en attack mot oss i väst! Se så de ser ner på kvinnor här! På vår livsstil!

Jag önskar dem inte dödsstaff. Främst av den orsaken att jag är emot dödsstaffet som sådant. Men det vore också en allt för stor lättnad för förövarna. Ett livstidslångt fängelsestraff tror jag är är betydligt svårare att leva med, än den kortvariga
 ångest det innebär att dödas. Men jag slås av en annan tanke...
Jag slås av vår förfäran inför det indiska rättssystemet och jämställdheten.
Jag slås av medias okunnighet och ovilja att granska den svenska jämställdheten och vårt rättssystem.
Varför görs det inga vida tolkningar? Varför dras det inga paraleller?

Under 2011 anmäldes 17 100 stycken sexualbrott i Sverige.
Från året innan ökade anmälda våldtäkter med 10 %
98 % av de anmälda var män.
26 % ska ha skett i förövaren eller offrets hem.
Man misstänker att 23 % av alla våldtäkter anmäls (det vill säga 77 % gör det inte).

Under första halvåret 2012 anmäldes 7 660 sexualbrott.

Man räknar med att mellan 6-13 % av alla anmälda våldtäkter leder till åtal. Långt, långt ifrån alla dem döms.
Forskning har visat att det är högre risk att dömmas om man som våldtäktsman är av utländsk härkomst, är arbetslös eller var alkoholpåverkad då brottet begicks (inte att de är överrepresenterade i anmälningsstatisiken, men domstolarna är mer benägna att dömma en sådan här person när han står inför rätta!). (Fakta är hämtad från Brå ocb Amnesty.)

Det är vida känt att kvinnor som vittnar mot förövaren själv får kritiska frågor från dennes advokat. Vad hade du på dig? Hur kort kjol hade du? Hur djup urringning? Hur många hade du dansat med? Men ni har väll varit ihop? Hur många övriga pojkvänner har du haft? Sa du nej? Varför låg du bara där? Ville du inte egentligen?
Det är en uråldrig gammal metod som tillsammans med "hellre fria än fälla"-principen leder till att näst intill inga våldtäkter leder till att offret får en rättslig upprättelse.
Domstolarna tycks dessutom inte ta hänsyn till det faktum att en djupt medärvd reflex vid rädlsa och skräck är att frysa, inte säga någonting, inte röra sig. Advokater använder fortfarande denna ryggmärgsreflex som ett vapen mot kvinnan. Du bara låg där!

Jag har ingen statiskt om dömda sexualbrottslingar i Indien. Jag kan gissa att de är nära noll. Precis som i Sverige.
Vi har en förmåga att slå oss för bröstet. Att tycka att vi är så mycket bättre än övriga världen. Och ja, jag vet också att vi har kommit längre i vårt jämställdhetsarbete än Indien.
Trots att vi har lååång väg att gå tills män och kvinnor har lika förutsättningar i det här landet, så är jag stolt över var vi är idag. Jag är stolt över mina medsystrar som under hundratals år har fört kvinnokampen före mig. Men jag skäms över att vår rättsliga sexualvåldsstatistik är högst jämförbar med Indiens.
Det är en skam för Sverige och det övergår mitt försånd att vi inte tar det på större allvar! Vi borde också tåga längst gatorna och skrika ut vår frustration. Vi borde också prata om de attitydförändringar som behöver genomföras. Istället lutar vi oss nöjt tillbaka och tänker "vilken tur att vi inte bor i Indien".

/Emelie

måndag 14 januari 2013

Ett år (och en dag)



I går fyllde jag ett år som sjuksköterska. Jag och alla vi i SSK09V.
I ett år har vi varit legitemerade.

Det var aldrig meningen att jag skulle bli sjuksköterska. Jag skulle ju bli journalist.
Som utrikeskorre skulle jag resa till Mellanöstern, Ryssland och USA för att gräva.
Jag skulle skriva politiska repotage, hänga på presskonferanser och så småningom försöka mig på att bli författare. Så naivt det låter! Möjligvis hade jag kunnat få vikariera lite på någon lokaltidning, kämpa mig fram som frilandsare. Alla kan inte bli Åse Seirestad eller Johanne Hildebrandt... men det var så min dröm såg ut! Aldrig skulle jag jobba inom vården, som min mamma!
När jag, som 19 åring, varit arbetslös i några månader tog jag extrajobb som vårdbiträde inom äldrevården. Det var absolut ingenting som jag ville, men till slut blev jag tvungen. Jag hade inte särskilt höga förväntningar. På boendet fanns det en kvinna som hette Brita (ja, med ett T). Hon var dement, kunde inte stå på benen och behövde hjälp med i princip allt. När hon var uttråkad, trött, orolig eller ensam började hon ropa. "Hallå! Hallå!" med hög stämma. Befann hon sig då inne i dagrummet löste personalen problemet genom att köra in henne på sitt rum. Kunde man ändå höra hennes ropande, då stängde man dörren. Med mina nya ögon var den här behandlingen kränkande.
Så jag tog mig tid att sitta ner i stället. Jag högläste ur Hallands nyheter och kammade hennes hår. Till slut slutade hon att ropa "Hallå! Hallå!" och började istället ropa "Emelie! Emelie!" Brita fick mig att se det vackra och fina i att jobba med människor. Att, så otroligt lätt, kunna glädja en annan människa. Känslan av att vara behövd och uppskattad. Jag minns det som ett uppvaknande. Något fantastiskt!

Men... trots att omvårdnad visade sig vara mer än jag någonsin kunnat föreställa mig, så var jag fast besluten att bli journalist. Hösten 2007 började jag därför läsa Media och kommunikationsvetenskap i Jönköping. I samma veva blev jag blixtföreälskad i den man jag träffade på tåget mellan Göteborg och Jönköping. "Jag vill leva resten av mitt liv och bilda familj med honom"-förälskad. Jag kunde inte fokusera på mina studier. 
Kunde inte tänka på något annat. All passion som fanns inom mig lade jag på honom. Litteraturen och föreläsningarna fick någonting grått och tråkigt över sig.
Jag började fundera mer och mer på hur mitt liv skulle se ut om några år. Tanken på att resa till Irak och skriva kändes inte lika lockande... jag ville ha barn, hus, gifta mig.
Ja, dem tankarna kom väldigt tidigt i vårat förhållande... i allafall hos mig!
Jag ville ha trygghet, en fast lön på kontot varje månad och regelbundna arbetstider. Och någonstans här började tankarna på sjuksköterskeyrket att väckas till liv. Inte som en bomb som föll ner. Inte efter månader av kval. Utan som en naturlig och odramatisk övergång.

Efter en flytt tillbaka till Västkusten och tre månaders intensiv matteB-pluggande hamnade jag till slut på Högskolan Väst. Det var januari 2009.
Under hela utbildningen och alla praktiker har jag varit så osäker på mig själv.
Hur skulle jag klara av det här? I perioder kändes det övermäktigt. Jag tror inte att allmänheten förstår... varken hur tuff utbildningen är (hur mycket som vi måste lära oss, vilken stor kunskap som vi ska besitta) eller vilket ansvar vi sen ska bära på våra axlar som färdigutbildade.
En del ser på oss som något avancerade undersköterskor, andra som läkarassistenter. En del frågar "ska du inte läsa vidare till läkare sen?" som om vårt yrke är något halvt, mitt emellan. Det finns en opinion för höjda lärarlöner och en ökad status för kåren, för folk vet vad en lärare gör. Vi sjuksköterskor tycks slåss i motvind. Det finns ingen förståelse. Det förväntas så mycket av oss, men vi ska inte ha någonting för det.

Jag har hört (och än mer inom psykiatrin där jag nu befinner mig) att det inte är så stor skillnad mellan undersköterskor och sjuksköterskor. Vi kan, i princip, göra samma saker. Den reella kompentensen är den viktigaste och den ser tydligen likadan ut för båda yrkesgrupperna. Vidareutbildning är inte så mycket värt, för det är personligheten som räknas, inte högskolepoängen. Att den här synen finns ute i allmänheten är illa nog.
Att den dessutom florerar inom vården är ännu värre. Åsikter som dessa hjälper till att trycka ner oss. Bidrar till att vidareutbildning inte lönar sig ett jä... skit i plånboken.
Visst... reell kunskap och personlighet är naturligtvis jätte viktigt. Men det går inte att komma ifrån att det spelar roll om man har en gymnasieutbildning eller en treårig akademisk högskoleutbildning. Att påstå att vi kan utföra lika arbetsuppgifter med lika reultat, att det inte ska vara någon skillnad, är det samma som att förkasta våra tre år och hundratals tusen i skulder till CSN. Det är som att skratta åt Socialstyrelsen, som satt upp vår yrkesbeskrivning och utfärdat vår legitimation. Det är att förminska min profession och yrkesroll.

Jag har haft det lite kämpigt de senaste månaderna, rent yrkesmässigt. Saker och ting har ställs på sin spets. Det har funnits en del tvivel inom mig. Det har hänt saker som fått mig att tappa lusten. Jag har sett hur delar av vården brister, vilket gör mig rädd. Både för min egen hälsa och patienternas. Jag har varit arg och upplevt känslor av hopplöshet. Jag har fått påminna mig själv om varför jag blev sjuksköterska.
Varför jag tycker att det här är världens bästa yrke. Hur jag kännt det då adrenalinet pumpat, hjärtat värmts och tillfredsställelsen fyllt hela kroppen. Om man tycker om att prata med människor och är genuint intresserad av att ta del av livsöden, då är mitt yrke det bästa som finns. Att möta patienterna i deras sorg, oro och hopplöshet... att kunna använda sig själv och sina kunskaper till att hjälpa...  Att se resultat på det man gör, att ge människor goda erfaranheter av vården... det är glädje för mig.

Ett år har gått. Jag har lärt mig så mycket. Känner mig hungrig på mer, vill mer!
Klarar mer än vad jag tror. Men har så lång väg kvar, dit jag vill komma. Är ännu inte den sjuksköterska jag vill vara. Kanske ska man aldrig komma dit? Kanske ska man byta bana den dag som man lutar sig tillbaka och tänker "jag är bäst. Jag kan allt!"?
Det är det näst bästa med mitt yrke, efter patientkontakten... att det finns SÅ MÅNGA vägar att vandra. Så många möjligheter. Det är nästan omöjligt att fastna i slentrian, om man inte vill. Blir man bara erbjuden möjligheten till utveckling, så kan man aldrig bli trött på sitt jobb som sjuksköterska.

Jag är lite emot den där synen... att sjuksköterskeyrket skulle vara det samma som en identitet. Ett kall. Det är ett YRKE! Ett jobb. Som man stämplar in och ut ifrån.
Som man ska ha betalt för. Få goda villkor för att genomföra. Men jag tror inte att det går att rymma ifrån det faktum att sjuksköterskor är av ett visst släkte. Att yrket ofta går i arv. Att det passar en viss typ av människor. Vi har mycket som binder oss samman, det kan man både se och höra. När jag ser på min lillasyster, så ser jag en sjuksköterska. Hon vill inte tro på det, men jag vet! Hon har det i sig, precis som jag och min mamma har.

Jag kommer, så länge jag lever och under hela min karriär, att slåss för sjuksköterskans ställning i samhället. Just nu känns det mest primära, akuta rent av, att få upp lönen.
En ingångslön på 21-22 000 är väll okej. Men löneökningen med åren är under all kritik. Att ta på sig extrauppdrag lönar sig inte. Att vidareutbilda sig lönar sig inte. Att arbeta under ickebekväm arbetstid lönar sig inte.

Jag är värd mer, så det så!

/Emelie



söndag 13 januari 2013

Girl on fire



She's just a girl and she's on fire.
Hotter than a fantasy, longer like a highway.
She's living in a world, and it's on fire.
Feeling the catastrophe, but she knows she can fly away.


Oh, she got both feet on the ground
and she's burning it down.
Oh, she got her head in the clouds
and she's not backing down.


This girl is on fire, this girl is on fire.
She's walking on fire, this girl is on fire.


Looks like a girl, but she's a flame.
So bright, she can burn your eyes,
better look the other way.
You can try but you'll never forget her name,
she's on top of the world.
Hottest of the hottest girls.


Oh, we got our feet on the ground
and we're burning it down.
Oh, got our head in the clouds
and we're not coming down


This girl is on fire,
this girl is on fire.
She's walking on fire,
this girl is on fire.


Everybody stands, as she goes by
cause they can see the flame that's in her eyes.
Watch her when she's lighting up the night.
Nobody knows that she's a lonely girl
and it's a lonely world.
But she gon' let it burn, baby, burn, baby.


Madame Märta Belburgo Lodén
   16 februari 2005 - 10 januari 2013


When you cried I'd wipe away all of your tears.
When you'd scream I'd fight away all of your fears.
And I held your hand through all of these years,
but you still have all of me...
I've tried so hard to tell myself that you're gone,
but though you're still with me.







Tills vi ses igen, mitt hjärta... vila i frid.

/Lillmamma


söndag 6 januari 2013

Bad girl!



Jag vet inte om det är liiite pensionärsvarning på det, men jag tycker att det är mysigt att krypa ner i soffan med en kopp te och en skål godis... och titta på "Stjärnorna på slottet". Igår var det Barbro "Lill-Babs" Svenssons dag.
Jag har alltid haft lite svårt för henne. Hon är så positiv, käck och igångig att man blir helt matt. Allt är så underbart, fantastiskt och makalöst!!
Jag är kanske bara missundsam, men jag tänker att det måste vara något fel på sådana människor! Igår fick vi se en lite djupare och mer sårbar sida av henne. När det blev för personligt, för känslosamt ville hon gärna gå in i den den där überpositiva rollen som uppenbarligen känns bekväm, men glimtar av någonting annat sken ändå igenom.

Jag reagerade väldigt starkt på vad hon berättade om sina relationer och hur människor dömt henne efter vad tidningarna skrivit. Hur hon ansågs vara lössläppt och kasta sig över män. Hur djupt det sårat henne, på riktigt och många gånger.
Det är så typiskt! Det är en kvinnosyn som dominerar över hela världen, även här i jämställda Sverige. Genom språket kan man spåra sådana här åsikter. Lössläppt, slampa, lättfotad... det finns många begrepp att välja mellan. Begrepp som aldrig används för att beskriva män som har haft många kvinnor i sitt liv. Trots att vi lever på 2000-talet finns det fortfarande en bild av den oskuldsfyllda, pryda kvinnan som aldrig ska ta egna initiativ till varesig relationer eller sex... även i Sverige. Både andra kvinnor och män ser ner på kvinnor som tar för sig och vet vad dem vill.   
Jag är inte oskyldig i detta. Även jag, som feminist, präglas av samhällets syn på mitt kön.

För män står det fritt fram. Under de åren då jag var mer på krogen mötte jag alltid, utan undantag, män som trodde att de kunde göra och säga vad de ville.
Som kunde objektifisera mig. Som tog för givet att Nej betydde Ja. Det är ingen som ser ner på dessa män, för det ses som något naturligt. Män får bete sig så här, det kanske till och med förväntas av dem! Det börjar redan i dagisåldern. Hur många flickor får inte höra "men det är bara för att han tycker om dig, du vet pojkar..!" när de har dragit henne i håret eller puttat henne på lekplatsen.
Redan då får vi lära oss hur människor av manligt kön får bete sig på ett annat sätt än människor av kvinnligt kön, just för att de är födda så. Och tjejer ska vara snälla, lugna, timida, överseende. Det belönas. Då är man en duktig flicka!

Jag är glad att Lill-Babs vågade ta upp ämnet. Det berörd henne uppenbarligen.
Som blivande mamma lovar jag mig själv att medvetet föra in genustänk i min uppfostran. Jag ser det som en av mina viktigaste uppgifter som förälder, att bryta stereotypa mönster och föråldrade könsuppfattningar. Men också som en av de svåraste.

/Emelie

tisdag 1 januari 2013

Tro

Blev plötsligt inspirerad att spinna vidare på mitt julinlägg om tro. Om min gudstro.



Jag växte inte på något vis upp i ett kristet hem. Jag gick på Kyrkans barntimme som barn. Där läste prästens elaka (ja, det var hon faktiskt!) fru ur Barnens bibel, men mest så lekte, pysslade och knåpade vi. Mamma hade ingen uppfostrande avsikt med att låta mig gå där... det var mer som en fritidssysselsättning. Där emot så växte jag upp under fria förhållanden. Där man fick tycka som man ville, bara man kunde argumentera för sig. Där det diskuterades högt och lågt. Där jag som barn fick tänka, analysera och filosofera. Jag tror att frihet är en förutsättning för att en tro ska kunna födas. Frihet att tala och tänka.

Tanken om Gud har nog alltid funnits hos mig. Jag vet inte alls var den kommer ifrån. Inte från Barnens bibel och jag har inget minne av att man pratade om just Gud hemma...
När jag var 15 år (eller nåt) konfirmerade jag mig. Det var en självklarhet, men jag visste inte riktigt varför. Vår grupp hade två unga, nyutbildade, jätte fina präster som ledde oss.
Jag minns det som roligt. Jag och min bästis fnissade oss igenom lektionerna och gick i kyrkan två gånger varje söndag, för att bli klara med de 15 obligatoriska gudstjänsterna så fort som möjligt (en gång gick vi på tre sycken sammma dag). Det var en fin tid på många sätt, men inte särskilt omvälvande. Inte några aha-ögonblick eller livsomvälvande samtal.
Kvällen efter konfirmationen hände något märkligt. Jag hade som sagt var trott på Gud i i stort sätt hela mitt liv, men det som upplevdes där och då var allra första gången.  
Jag kände Guds närvaro, som om Han befann sig precis bredvid. Och jag var helt övertygad om att det var Gud jag kände, av hela mitt väsen. Gud fyllde hela mig, hela rummet, hela min värld. Efter den känslan har jag svårt att föreställa mig tvivla på Hans existens.

Men min tro var inte helt okomplicerad. Jag hade en längre period av svåra kval. Hur såg min tro ut? Jag visste att jag trodde på Gud, men var jag kristen? Jag hade kontakt med människor som var en del av en frikyrka, som ställde frågor jag inte kunde besvara.
Jag hade hårda inre krav på mig att bestämma mig! Bestämma mig för vad jag trodde på och hur jag trodde. Om jag trodde på det ena, så motsade det något annat.
Jag var mycket förvirrad. Många människor har försökt tuta i mig att om jag inte tror på det och det, så är jag ingen riktig kristen! En riktig kristen måste exempelvis tro på att Jesus liv kom till, såg ut och avslutades exakt som Nya testamentet beskriver det. Vissa anser att även Gamla testamentet måste tas emot med öppen famn. Vilket då avvisar vetenskapen och evolutionen. Min ivriga vilja att komma fram till något form av beslut plågade mig under lång tid. Jag bar på en känsla av att vara falsk. Att Gud inte accepterade mig som den jag var.

Senare under tonåren gick jag igenom svår psykisk ohälsa. Jag vill inte gå in allt för djupt på det. Det beror inte på att jag skäms och inte vill prata om det. Jag önskar att vi kunde prata mycket, mycket mer om dessa frågor. Men jag har inte riktigt kommit över den där gränsen att kunna skriva fritt om det, för allmän beskådan på nätet. Hur som helst... under mina mest mörka och förtvivlade stunder kunde jag uppleva en stark känsla av att vara övergiven, av Gud. Upplevelsen av att vara buren blev i perioder allt mer sällsynta. Jag var ensam i min desperation.
När man går längst Falkenbergs stränder, när vattnets och himlens färger är lika mörka, när man knappt kan skilja dem åt vid horisonten, när vågorna slår hårt mot strandkanten och vinden griper tag och vill få omkull en... då är förhållandena till en uppriktig konversation med en frånvarande Gud som bäst. Då är stränderna tomma. Ens röst försvinner med stormen.
Då kunde jag skrika. Skrika i förtvivlan. Gud, var är du?! Varför bär du mig inte?! Gud hjälp mig!!  Ibland stod jag kvar, med vinden i håret, utan svar. Ibland kunde jag falla till marken, känna den kalla sanden under händerna för att snart uppleva en lättnad. Du är inte ensam...

Under den här tiden hade jag min bästa vän och min mamma som sa åt mig att det skulle bli bättre. Kämpa bara på, så kommer det bli bättre. Jag är så tacksam för det.
Men jag är också övertygad om att om Gud inte burit och funnits, så hade jag inte klarat av det. Med Guds hjälp fann jag styrkan och förmågan. Absolut.

Till slut kom jag också till insikt om att jag inte alls behövde bestämma mig. Jag är trygg i min tro. När jag är på Gudstjänst så tar jag till mig det jag vill och det jag inte känner igen, det lägger jag inte på hjärtat. Jag väljer bort.
Jesus är för mig mig fantastisk. Han var en fantastisk människa. Men beskrivningen som Bibeln återger tror jag inte fullt ut på. Jag ser den som ett historisk dokument. Skrivet av många olika människor, under många år. Material har lagts till, tagits bort och skrivits om.
Den tanken gör mig inte till en sämre kristen. Det vet jag nu.

För mig handlar tro om kärlek. Kärlek till Gud, sig själv och sin nästa. Att försöka göra rätt, leva rätt, i kärlekens namn. Min kanske största synd, som jag bett om hjälp att reda ur många gånger, är oförmågan att förlåta en människa som finns i min närhet. Långsyntheten. Självmedlidandet. Bristande vilja att se den andra personens sida. Minnen som sitter fast, som inte vill lämna, som hindrar mig. Där brister jag som troende. Där kan jag inte följa Jesus exempel. Där fortsätter min kamp.

Trots att tron inte alltid är helt enkel, att den utmanar, sviker och komplicerar så är den för mig en enorm trygghet. Jag vänder mig till Honom i förtvivlan, glädje, rädsla, sorg och tacksamhet.
Jag kan inte svara på hur jag skulle reagera om det värsta tänkbara skulle hända.
Vad är det du vill? Vad ska jag tro? Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund. Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej. Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret. Att du inte finns till, fast jag trodde på dig. Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute? Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få? Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden? Om du inte fanns till, ja vad gjorde jag då?
Helen Sjöhoms ord får mig att rysa. Jag har aldrig väckt frågan, men än är jag så förskonad.
Och visst hade jag varit en spillra på ett mörkt och stormigt hav utan Honom.

/Emelie

Ps. Tar tillfället i akt att tipsa om Jonas Gardells Om Jesus. En helt enastående bok som får läsaren att tänka, känna och begrunda! Och fick mig att tro, än mer.