fredag 28 december 2012

S.o.c.i.a.l.d.e.m.o.k.r.a.t.i.n



Har ni missat serien om Olof Palme som sänds på svt? 2 av 3 delar har visats... de finns på svtplay om ni inte sett dem. Sista delen visas 1 januari.
 
Då jag vuxit upp i ett socialdemokratiskt hem har Palme färgat min politiska bild, trots att han dog året innan jag föddes. Jag har fått höra talas om hans person både hemma, av Göran Persson och Mona Sahlin. Som hon sade i gårdagens program "jag gick med i Palme och blev sedan socialdemokrat". Jag kan förstå henne.
Enligt SIFO's väljarbarometer för december 2012 skulle 32,1 % rösta på S om det vore val idag. 28,2 % på M. Det Röd-Gröna blocket skulle regera, om de gick ihop som en allians. Men det är långt kvar till valet... vi vet fortfarande inte hur S ställer sig till V och Mp.
Vi vet inte vad som händer med C och Kd's plats i riksdagen och än har sossarna inte presenterat en hållbar plan.
 
Jag slås av många saker då jag ser på serien om Palme. Del 2 berörde åren 1969 till 1975.
Vilket annorlunda samhälle det var... Min bild är att Sverige ännu inte hade hunnit bli fullt så individualistiskt som det är idag. Människor verkade bry sig mer om varandra och sin omvärld. Allt handlade inte bara om mig utan mer om samhället som stort. Det var inte bara jag som var viktig, utan även mina medmänniskor. När väljarna gick till valurnorna gick man inte bara efter hur den egna situationen skulle förändras, utan efter vilken världsbild man hade.
Under en presskonferans i början av 1970-talet råder upprörd stämning. "75 000 människor är arbetslösa! Vad ska ni göra åt det?!" Palme svarar att den senaste mätningen visar på att 51 000 människor står utan jobb.
Idag är siffran (enligt SCB) 7,5 %. Det vill säga 376 000 arbetslösa individer
Världen har förändrats.  Under 1950 och 60 talen skapade sossarna flera reformer, som vi idag tar som självklara. Under de första femtio åren av 1900 talet hade högerpartiet sagt Nej till bland annat allmän olycksförsäkring i arbetet (1916), kvinnlig rösträtt (1919), åtta timmars arbetsdag (1923), sjukkassa (1931), A-kassa (1934), skolmåltider (1946) och barnbidraget (1947).
Hade det inte funnits en vänster i Sverige hade vårt land kunnat se mycket annorlunda ut idag. Under andra halvan av 1900 talet drev S igenom rätten till semester, 40 timmars-veckan, fri sjukvård och möjligheten till förtidspension. Allt ihop har M röstat nej till.

1958 fick S ensamt 50 % av rösterna. De har byggt det här landet. Givit svenska folket de rättigheter som vi är världskända och beundrade för. Det gör mig så innerligt ledsen att Alliansen de senaste sex åren förstört så mycket av den trygghet som tagit ett helt århundrade att bygga upp.
Vårt samhälle styrs inte längre av solidaritet och omtanken om andra. 500 kronor extra i plånboken verkar vara mer värda än en värdig sjukvård åt sjuka, en kvalitativ skola år barnen och en trygghet på våra gator. Sedan Reinfeldt tog över som statsminister har  
A-kassan sänks, utförsäkringarna ökat, sjukpenningen minskat och klyftorna har ökat.
Det var inget han skymfade med. Det är en medveten strategi som Alliansen har genomfört. Fyra jobbskatteavdrag har drivits igenom, vilket främst gynnat de som tjänat mest. De har även fått mest glädje av att förmögenhetsskatten slopats samt att fastighetsskatten sänkts kraftigt. Det är även dem som gör ytterligare avdrag på skatten för att få sina villor städade, barn hjälpta med läxorna, drinkar blandade och smutstvätten tvättad.
Mellan 2007 och 2012 har över 3000 barn vräkts från sina hem (expressen)! Barnfattigdomen ökar. Sjuka människor tvingas att leva på socialbidrag och som sjuksköterska blir jag helt förtvivlad över att se hur sjukvården bara monteras ner och ner! Men Alliansväljarna har fått vad de efterfrågat.
Reinfeldt lyckades lansera De "nya" moderaterna. Men hur nya är dem? Enligt mig; samma gamla högerparti som de varit under hela 1900-talet. Med samma nedriga syn på de svaga i samhället. Samma glöd till att göra skillnad på människor som har och inte har.

När jag hör Palme prata så slås jag av tanken att han verkligen hade behövts idag.
En pariledare som pratar om ideal, drömmar, idéer och framtiden. Som ville öppna upp sitt parti. Som hävdade att om man inte blickar utåt och pratar med människor, så är man dömd att förlora. Som inte var så förbannat medietränad. Som sa som han kände. Utan att tänka så himla mycket innan.
Löfven var är du? Var är dina idéer?! När ska vi få höra om dina framtidsvisioner?!
KLIV FRAM!



Att vara för alla männisors lika värde, att sträva efter ett jämlikt och solidariskt samhälle,
är inte det samma som att vilja se hela landets befolkning på bidrag! Jag säger det igen... socialdemokratin, tillsammans med fackföreningsrörelsen, byggde det här landet. Skapade världens främsta ekonomi. Ett av världens tryggaste länder. Dagens socialdemokrater behöver visa svenska folket att det är den röda vägen fram som fungerar... som får ett samhälle att blomstra. Solidaritet är inte flum, det är framtiden!

/Emelie



 


 
 
 


måndag 24 december 2012

God jul!

Då var det jul igen..!



Julen är för mig en stressfylld och överskattad högtid. Den sista tiden har det vilt diskuterats kring rätten att få gå i kyrkan, lyssna till predikan och luciatåg... men vilka, av alla dessa människor, har Jesus och det krsitna budskapet i åtanke idag. Som bekant så firas denna dag till minne av Hans födelse, men är det någon som läser bibeln en dag som denna? Ber en bön? Skänker Gud en tanke?

Nej... jag sitter inte heller med Nya testamentet i största högg.
Jag har inte ens gått på en enda Adventsgudstjänst... trots att jag velat, men har inte förmått dra mig ut tidiga söndagsmornar.
Som troende finns Jesus med mig hela året, varje dag. Med eller utan Bibeln.
Min mamma skrev ett så fint inlägg om tro och jag kan bara hålla med... Jesus står för förlåtelse, kärlek och trygghet. Det är också vad julen borde handla mer om.
Och mindre om kliniskt rena hem, högar med julklappar, överflöd av mat och krav på treeevlig stämning!

I år är det bara jag och maken. Vi vill vara i vårt nya hus. Bara vi två. Och bebisen i magen. Vi ska ta det lugnt och bara mysa. Jag tänker ett år framåt. På våran 6 månaders.
Kanske klädd i en liten tomtedräkt eller pepparkaksdräkt. Vilka traditioner jag vill skapa åt honom eller henne. Vi får se..!

God jul alla! Ta hand om varandra!

Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem,
och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem:
”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket.
I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.
Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat
och ligger i en krubba.”Och plötsligt var där tillsammans med ängeln
en stor himmelsk här som prisade Gud:”Ära i höjden åt Gud och på jorden
fred åt dem han har utvalt.”När änglarna hade farit ifrån dem upp till
himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det
som har hänt och som Herren har låtit oss veta.”De skyndade i väg och fann
Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett
det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde
det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och
begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud
för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

(Evangerliet enligt Lukas kap. 2)



måndag 17 december 2012

Året som gick...

Jag gör som min mamma och summerar året som gått. Så här är det... mitt 2012.

Januari
Firade nyårsafton på tu man hand med min dåvarande fästman (nuvarande make). Lagade trerättersmiddag. Till förrätt blev det räkor på rostat bröd, men jag hade i något kryddigt klet som förstöde dem dyra, fina räkorna... så det smakade inte alls gott. Varmrätten bestod av Oxfile och pomesfrites, vilket ju alltid är gott (även om jag inte gjorde hemmagjord bea). Efterrätten blev dessvärre också misslyckad.
Gjorde mitt livs första panacotta, som blev stel och konstig... trots att jag följde receptet till punkt och pricka. Men det blev mysigt ändå. Vi skålade, kysstes och somnade relativt tidigt. Första januari är det bästa datumet på hela året! Äntligen är december slut, vi går mot ljusare tider och jag brukar springa till närmsta affär för att köpa tulpaner.

Den 13:e blev jag leg. sjuksköterska. Jag fick ett diplom, en brosch (som jag fått betala för själv) och blommor av familjen, sen åkte vi hem till mormor och åt brunch under hysteriska former. På kvällen gick klassen ut och dansade efter en trevlig och berusande middag. Det var första gången på flera år som jag var ute, jag hade jätte roligt!
Mike och jag åkte till Teneriffa. En mycket konstig känsla att sola i januari, men på eftermiddagarna mulade det på. Vi var nöja ändå... men nästa vinterresa får bli till en mer solsäker destination.













Februari
Jag började på mitt första jobb som sjuksköterska på avd. 2, Kirurgen. Det var där jag hade gjort min sista praktik, så det kändes lite grann som att komma hem.
Jag strotrivdes i min nya yrkesroll och kände att jag hade hamnat på världens bästa avdelning. Kanonfina kollegor, en bra chef och variterande patienter. Och jag kände att "ja, jag kan ju det här!" Hade liksom föreställt mig att det inte skulle gå... att jag skulle bli påkommen med att ha fått min legitimation av misstag, att jag inte alls var lämpad för det här! Insikten gav min självkänsla en skjuts framåt och jag kände hur jag kröp ut ur mitt skyddande skal.

Mars
Jag jobbade nog mest på under mars månad. Hade brandutbildning på jobbet.

April
Vi tittade på ett hus till... typ det 60:e i ordningen, blev kära och fick det! Efter en stressfylld budgivning var det vårt! Sen började en påfrestande period av tänkande, ältande och funderande... Hade vi gjort rätt? Vi kunde fortfarande ändra oss.
Det gällde ju ändå över två miljoner! När vi väl skrivit på papprena kunde vi lugna ner oss lite. Vi firade påsk, men mins knappt hur... det var nog inget speciellt. Vi var på namngivningskalas för lilla, sockersöta kusinen.














Maj
Vi var på möte med vår framtida samfällighetsförening och blev glada för att grannarna verkade trevliga. Jag jobbade på... på tre olika avdelningar. Fick ofta vara undersköterska eller "spring" (när man inte har egna patienter, utan är utöver) och jag började verkligen längta tills sommarschemat skulle börja. Vi träffade en präst och diskuterade hur ett bröllop skulle gå till, då två religioner skulle representeras.
Man får tydligen inte ta bort, däremot lägga till moment i gudstjänsten. Vi funderade vidare...

Juni
Vi firade Sveriges nationaldag på Klädesholmen, åt dyr matjesill och tittade på havet. Morfar hade den 9 juni varit borta i ett år och jag lade en rosenbukett på hans grav. Jag lämnade blod för fösta gången och fick ett paraply som gick sönster två dagar senare. Sommarschemat började äntligen! Samtidigt sökte jag jobb inför hösten och blev ombedd att gå på intervju på en allmänpsykiatrisk avdelning. Den sista juni fick vi äntligen flytta in i huset!














Juli
Hela juli bestod av jobb, måla väggar, jobb, måla väggar, jobb, måla väggar... och en del packa upp ur kartonger också! Jag tror inte att jag satt/låg och gjorde ingenting på HELA månaden. Jag var helt slut. Men jag njöt av att vara husägare! Och så fick jag jobbet... på psyk. Fast.

Augusti
Mike har semester, men jag får jobba. Vi bestämmer oss för att gifta oss på tu man hand. Jag hade alltid drömt om att gifta mig i kyrkan, men vi orkade bara inte med en fest! Ingen av oss är sociala på det sättet, vi blir båda två extremt stressade av stora familjetillställningar. Vi frågade oss själva... varför utsätta oss för det, när vi inte tycker att det är roligt?! Till slut kom vi fram till att vi inte skulle gifta oss så som det förväntades av oss, utan så som vi själva ville, bara vi två. Men en en timma lång kyrkcermoni kändes konstigt att gå igenom utan publik, så vi åkte till staden där vi träffades, gifte oss borgeligt, fick en kyrklig välsignelse, skålade på platsen för vår första dejt (och kyss!) och sedan åt vi en grekisk trerätters som avslutning.
Det blir en underbar dag! Så åkte vi till Turkiet dagen efter. Det var väldigt varmt och väldigt mysigt!














September
Jag börjar på nya jobbet... i början grät jag varje dag. Det blev bättre. Men jag saknar Kirurgen på Kungälv. Jag saknar sånt som jag var urless på. Jag saknar dropp som måste bytas, pvk:er som går sönder, gamlingar som tar en halvtimme på sig att gå på toa, antibiotika som ska sprutas tre gånger per pass, det eviga spädandet av morfin, stressen, "nej är klockan redan två!". Och jag saknar mina gamla kollegor. Men jag lär mig mycket nytt. Maken fyller 40 år.

Oktober
Jag doppar en sticka i en plastmugg med urin och får svaret "gravid". Äntligen, äntigen, äntligen! Jag ska bli mamma! Mike ska bli pappa! Jag får gå på inskrivningssamtal på Mödravården och träffar världens bästa barnmorska. Har aldrig varit så här lycklig.

November
Första vaginal ultraljudet. Jag får se att det finns någon där inne. Det finns ett hjärta som slår. Lättnaden är enorm. Två veckor senare får vi en ny tid. Nu ser man armar och ben, händer och fötter. Ett litet ansikte. Bebisen rör på sig, skuttar och viftar med armarna. Jag har aldrig upplevt något så fantastiskt i hela mitt liv. Nella fyllde vuxen, 18 år gammal. Det är inte klokt vad fort det går..! Minns henne på skötbordet, i liggvagnen! Mamma får veta att hon ska bli mormor. Den roligaste nyhet som jag fått lämna.







December
Första julstöket i nya huset. En gran får pryda vardagsrummet. Vi tänder ljus varenda kväll. Berättar för min chef som reagerar på ett mycket märkligt vis. Mike och jag åker till en mysig herrgård och äter julbord. Gott! Har tagit semester kring jul, skönt att kunna ta det lugnt. Nästa år har jag en sexmånader bebis hemma.
Vi kommer ruinera oss i 2013 års julklappshandel.

Många förhoppningar inför 2013. Mest längar jag till juni, då jag får hålla mitt barn i min famn.

Ps. Märker att jag blandat nu och dåtid lite hejsan hoppsan. Men men... det är ingen c-uppsats detta.

/Emelie

söndag 16 december 2012

Bokcirkel



Det blev min tur att välja bok i våran trevliga bokcirkel... men jag har huvudet fullt av så mycket annat. Jag har alltid läst i perioder. När jag har lästorka kan det bero på att jag inte hittar någon bok som jag vill läsa, att jag är stressad, har fullt upp med annat... eller som det är nu, jag har huvudet fullt av så många tankar, hjärtat fyllt av så många känslor att jag inte förmår att koncentrera mig på en roman. Just nu är Bokcirkeln ett stressmoment för mig och då blir det liksom inte roligt..!

Jag tar därför ett break från cirkeln. Så jag har bett Ergo Sum att be någon annan att välja roman den här gången. Så hoppar jag in senare i januari igen!

/Emelie

lördag 15 december 2012

Vi komma vi komma från Pepparkakeland...



Idag trotsade jag och maken vädret för att bege oss till shoppingmeckat Gekås.
Under den dryga två timmar långa resan lyssnade vi på P1 som sände ett program om medier, det var (som alltid) mycket intressant. Det tog upp diskussionen kring pojken som inte fick vara Pepparkaksgubbe. På hemvägen fortsatte de på samma spår, då frågan om julavslutning i skolan berördes än en gång.

Jag kan inte riktigt bestämma mig... är det en viktig fråga eller är det en ickefråga?!
Min mamma skriver idag om att hemlösa just nu fryster i landets trappuppgångar, att barn tvingas fira jul i sällskap av påtänka eller fulla föräldrar, att det finns barn vars föräldrar varken har råd med julklappar eller mat. DET är viktiga frågor, DET behöver diskuteras.
Att en lärare sagt nej till pepparkaksdräkter eller att en och annan skolklass får ha sin avslutning i jympasalen... är det verkligen så upprörande?

Allt kan problematiseras, analyseras och reflekteras över. Det är något som jag tycker mycket om att göra. Jag har många gånger anklagats för att lägga allt för mycket vikt vid detta.
Med rätt glasögon på, så ser man saker som andra människor missar. Frågan är när det går till överdrift?
När gör problematisering en oskyldig händelse till ett problem, som inte hade behövt finnas? När har analysen gått så långt att frågan uppnått orimliga proportioner? När har reflektionen övergått i stigmatisering?


Tidigare i år skar kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth glatt i en mycket stötande tårta.


Sen diskuterades det vidare hurvida serien om Tintin skulle få vara kvar.


Sedan fick figuren i "Lilla hjärtat" inte leva vidare...


Och ja... nu plockas den här scenen bort till jul.


Och så var det den omtalade pepparkaksdräkten. Historien som startades i Nerikes allahanda som spred sig till hela världen.


För den den lille raringen ovan är de här diskussionerna rena rama super-duper julaftonen!
Han vill gärna spä på bilden av hur den svenska julen är hotad. Julstjärnor, granar, skinkor och Heliga natt är så gott som utrotningshotade. I P1 ville han dessutom få kristendomen att verka hotad. Jimmy, Jimmy... kristendomen personifierad, rena rama Jesusbarnet. 
Mannen som reste sig upp och gick, då riksdagsmännen samlats i kyrkan för att lyssna till prästens ord om alla människors lika värde... det var tydligen inte tillräckligt kristligt sagt!

Jag tycker att det är ganska så märkligt att förknippa en pepparkaksdräkt med mörkhyade personer. Nidbilderna i teckningar från 1930-talet är visserligen inte särkilt smakfulla, men är ett arv från sin tid. Den lilla tjejen från "Lilla hjärtat" tycker jag är riktigt söt. Julmusik och sommarpsalmer framförda med hjälp av en orgiel tycker jag är något av det vackraste som finns... och jag tror inte att skolavslutning i kyrkan är någon stor grej för 99,99 % av alla icke-kristna föräldrar. Jag tror verkligen inte att julen är hotad och Jimmy Åkesson borde fundera på att söka hjälp på en psykosavdelning för sina paranoida idéer.
Men finns det grund för diskussionen som sådan?

Är det nonchalant att säga "det här behövs inte diskuteras!"?
Enligt skollagen FÅR inte religion och skolundervisning blandas. De har skilts åt sedan 1919... i nästan hundra år. Det är inte något nytt. Det är däremot julavslutning i skolan.
Till skillnad från vad man kan tro, så är det ett ganska nytt påfund. Elever ska lära sig om de olika religionerna, men ska inte uppmanas till bön och trosbekännelse. Jag tror inte att barn tänker på det sättet... men de ska inte sättas i den situationen, lagen ska skydda dem från det. Hur mysigt det än är i kyrkan. Och julavlutningen är ett obligatoriskt moment, man kan inte säga "tack, men nej tack", då skolkar man.
Sätter man på sig dessa glasögonen, så kan det faktiskt framstå som nonchalant att avstå från diskussionen. Att Sveriges stat står fritt från kyrkan är något som är oerhört viktigt.
Det säger jag som kristen och troende. Men i länder där de inte står på egna ben växer fundamentalistiska krafter sig ofta starka och hindrar folket i sin frihet. Vi ska inte glömma att det har funnits en tid då Sverige präglades av kristendomen och kyrkan. Då det religiösa förtrycket drev hundra tusentals människor på flykt över Atlanten. Sekulariseringen vi lever efter är något att värna om, att uppskatta.

Jag tror, precis som någon mer på radion sa, att vi är så måna om att göra rätt. Att inte såra någon, visa vår öppenhet, få alla människor att känna sig inkluderade... att vi ibland slår knut på oss själva. Jag kan tycka... hellre vara överdrivet toleranta. än överdrivna åt andra hållet. Faran är bara att händelser som ovan nämnda riskerar att spela Åkesson och hans kompisar rakt i händerna.
Och diskussionerna må vara löjliga, men är de inte nödvändiga? Är det inte vår plikt att problematisera, analysera och reflektera... som demokratiska varelser? För vi kan väll inte bara säga Skit samma! och låta Åkesson få äga (också denna) frågan?  

Gud vilket rörigt resonemang jag fört... har ni något vettigt att tillägga?

/Emelie




torsdag 22 november 2012

Jag ligger gömd under löven




Ledig idag. Mina ben känns som bly. Molande huvudvärk. Ögonen är rödsprängda.
Har svårt att resa mig ur soffan. Och nej... det är inte 'dagen efter'. Jag är bara trött. Så innerligt, innerligt trött. Ni vet..? En sådan där trötthet som sitter i hela kroppen och upptar alla sinnen.

Ute regnar det. Igen.
Jag lyssnar på Melissa Horn. Hur hon sjunger ...och jag kan ångra det lilla säger eller dra ett allvarligt skämt. Jag tycker mig höra vad dem tänker 'är hon sån där jämt?' En känsla jag förstår precis. Min mamma och jag pratade om det förra veckan... vem är man, som människa, när det uppenbara är bortskalat? Om jag inte är fru, sjuksköterska, kvinna... vem är jag? Ibland har jag en känsla av att jag är... i brist på ett bättre ord... fel. Jag kan mitt i en mening, mitt i ett samtal, komma på mig själv med att tänka tyst på dig! Säg inte mer. Förstår du inte hur du framstår? Vad som tänks om dig? Så vill jag bara sjunka genom jorden. Och så ångrar jag det lilla jag säger. Ibland viftar jag bort det.
Sitter där med min mask, mitt skal, min fasad. Ibland går jag undan, gömmer mig. Kroppsligt eller bara i sinnet. Tystnar. Gör mig osynlig.

När jag befinner mig i den här sinnestämningen, när regnet faller från himmlen så saknar jag en person. En människa som förutom min make och min mamma är den enda i hela världen som kunnat se bortom skalet... och som älskat mig i allafall. ...jag vill ha dig nu, som jag hade dig förut. Tänk att det finns individer som man aldrig slutar upp med att sakna... som ockuperar en del av ens hjärta för all framtid.

Jag går i vinterskor på hösten, alltid förberedd för storm. Jag kan tänka tills det knappt finns nått kvar, jag har känslor utan uppehåll.

/Emelie

onsdag 21 november 2012

En försenad bokrecension...



När vi fick reda på vilken bok vi skulle läsa och att vi hade fem veckor på oss, tänkte jag "men oj! Så länge?" Men för en periodare som jag så visade det sig vara otillräckligt. Först nu, ett par dagar för sent, är jag redo att lämna min recension.
 
Som tidigare nämnt så tycker jag mycket om chicklit. Marian Keyes är genrens absoluta drottning! Det hon gör så himla bra är att kombinera det "tjejiga" med humor, sorg, tragik och det oförutsägbara. 
Marita Conlon-McKenna? Nej... hon kommer tyvärr inte i närheten. Jag kan delvis skylla min sena recension på bristande läslust. Men en del av förklaringen ligger i att boken var seg att ta sig igenom. Den var allt för förutsägbar. Tjejig, men utan humorn, sorgen, tragiken och ja...
 
När jag läste om den bullbakande husmodern Maggie Ryan vandrar mina tankar till tv-dramat "Brothers and sisters" och Nora Walker. Nora som också lagar mat, bakar, bjuder hem familj och vänner titt som tätt. Som alltid ordnar det fantastiskt och trevligt! Ibland blir det bråk, men den lyckliga känslan infinner sig dock alltid på slutet. Berättelser som dessa skapar lite panik hos mig. Har folk det så här underbart på sina släktträffar?!
Själv lyckas jag alltid stressa halvt ihjäl mig vid sådana här tillfällen. Var finns verkligheten i Conlon-McKennas berättande? Eller är den bara helt okänd för mig?

När jag sedan tar på mig mina genusglasögon, som alltid är nära till hands, så måste jag säga att jag blir lite provocerad. Handlingen, retoriken, känslan känns lite Afghanistan.
Måste, måste, måste gifta bort mina döttrar till vilket pris som helst. Kosta vad det kosta vill! Vilken man som helst duger, första bästa! Bara de inte förstör min heder genom att förbli ogifta! Vilken katastrof!

Lite överdrivet så klart, men typ... som om ingenting annat spelar någon roll. Finns det verkligen sådana här mammor? Är äktenskapet fortfarande så betydelsefullt för familjen i vår del av världen? Är kvinnans absolut viktigaste uppgift att bli en äkta maka och bygga en stadgat bo? Det blir lite löjligt. Jag kan inte ta romanen på allvar och då blir läsandet ointressant. Tyvärr.

Nu ser jag fram emot "Igelkottens elegans". Vilken titel!

/Emelie

onsdag 14 november 2012

Fitta! Hora!


   

Här har vi de tre små rara, svenska pojkarna vars hobby är att supa sig fulla, springa runt på stan och skrika skällsord efter oskyldiga människor. De är Sverigedemokrater, medlemmar i partiet som är till för alla. Som har rensat i de egna leden. Som bytt ut Hitlerstövlarna mot kosymen och som vill framstå som vilket parti som helst.
Ni har väll hört storyn? Erik Almqvist har med Christian Westlin och Kent Ekeroths påhejande kallat en man för blattelover, Soran Ismail för icke-svensk och fitta, att Sverige inte är hans land och en kvinna som gått emellan för hora. Ekeroth var dum nog att filma alltihop. Almqvist var dum nog att ljuga om händelsen, för att sedan påkommas med byxorna nere. Nu är han avsatt och tycker hemskt synd om sig själv, hävdar att han inte minns. Nej, eller hur?!

Jimmy Åkesson har naturligtvis tagit tillfället i akt att framstå som en ängel, tagit avstånd från sin kompis och babblat på som vanligt. "Det här är inte vad partiet står för". "Det är enskilda individer". Bla, bla, bla... är det verkligen någon som går på detta?!

Sverigedemokraterna är landets tredje största parti. Fler svenskar inbillar sig alltså att landets alla problem kan lösas genom minskad invandring, än att det krävs gröna lösningar för att rädda planeten (exempelvis). Åkesson är mer trovärdig än Romson och Fridolin. Jag har svårt att förstå. Det konstiga är att jag inte hör om någon i min närhet som hejar på Sd. Beror det på att de inte vågar yttra sina åsikter öppet eller att de finns i andra kretsar? Visserligen är den typiska väljaren en ung, outbildad, kriminell, arbetslös man och jag känner inte så många sådana. Men ändå... då det är det tredje största partiet så borde ju ett par stycken på min arbetsplats lägga sin röst på dem... rent statistiskt. Men i så fall är de tysta.

Frågan är... borde det vara brottsligt att vara korkad? Jag skulle aldrig någonsin umgås med en Sverigedemokrat. För mig röstar en Sd-väljare inte bara på fel parti, utan är en rasist och kvinnohatare. Jag vill inte beblanda mig med sådana personer. För mig är det ofattbart att det finns så många hatiska människor i vårt land. En del av dem måste ju bara var korkade? Obildade, patetiska och fega. Eller? Men är det ett försvar? Kan man få vara hur dum som helst och komma undan med det? Kan en röst på Sverigedemokraterna bortförklaras med att "han/hon föstår inte bättre".
Jag anser att man måste ta ansvar för sin röst. Har du röstat på Reinfeltd får du ta ansvar för att trygghetssystemet monteras ner! Röstar du på Åkesson får du ta ansvar för att rasismens fula nylle får ta större plats i vårt samhälle.
Förstår du inte bättre... ta för fan ansvar och sätt dig in i politiken!

/Emelie

fredag 9 november 2012

X-vak



Som jag tagit upp i tidigare inlägg ökar självmorden. Unga människor lever i ett sådant förtvivlat mörker att de väljer att ta sig till närmsta järnvägsövergång, vägbro eller apotek för att avsluta sina liv. Det är ett enormt och växande samhällsproblem, som vi måste ta på allvar.

Inom psykiatrin har jag märkt att det finns ett missbruk av detta samhällsproblem och att doktorerna är livrädda för att göra fel, få skulden.
När en patient kommer in till psykakuten med suicidtankar och eventuella planer kan läkaren, om så bedöms rimligt, sätta in extra tillsyn eller extravak. Med tillsyn menas att man med 15, 30 eller 60 minuters mellanrum tittar till patienten. Ju höger suicidrisk, ju tätare kontroller. Om doktorn bedömmer patienten som mycket suicidal sätts vak in, vilket innebär att en person måste hålla koll på patienten hela tiden. Går patienten på toaletten måste dörren vara öppen. Personen som vakar får inte släppa patienten med blicken. Det kan, naturligtvis, vara livsnödvändigt och fullständigt adekvat att sätta in sådana här åtgärder för att att rädda patienten ifrån sig själv. Som ett sätt att säga till patienten "du ska leva och vi låter dig inte dö!". Men som sjuksköterska och ny inom psykiatrin ser jag två stora problem.

När patienten kommer till akuten har läkaren ofta ett par minuter på sig att göra en bedömning. Säger han eller hon då "jag vill dö. Jag kommer att ta livet av mig så fort jag får chansen" har lärkaren ofta inget annat val än att sätta in vak. När patienten sen kommer till avdelningen kan jag som sjuksköterska göra en annan bedömning, men den har ingen betydelse och ska inte ha det heller. Det är inte mitt ansvar att ta beslutet. Om det är helg görs vidare bedömning av jourläkare, som inte heller känner patienten. Beslutet kan därför vara svårt att få omgjort, trots att patienten inte alls ter sig suicidal. Överläkaren på avdelningen har oftast lite mer tid och kunskap att göra en riktig bedömning. Men är denna inte på plats blir det svårt. Något som läkaren ofta säger, när jag ifrågasätter vakbeslut, är "jag vågar inte! Jag vill inte ha det på mitt samvete om det händer något". 
I praktiken innebär det att vi måste ta in en extra person. Något som är näst intill omöjligt. Det finns inget folk att få tag på. Så någon av dagpersonalen får stanna kvar under kvällen och någon av kvällspersonalen får stanna kvar över natten. Det kostar... både i pengar och personalens hälsa.
Nyligen sattes vak in av omvårdnadsskäl, för att det fanns risk för fall! Idag skällde jag på en läkare som satte vak "över helgen", när en ny bedömning ska göras efter 24 timmar! Sådana här saker gör mig så trött.  
Låt mig förtydliga... självklart  ska personer som är en livsfara för sig själva få den hjälp de behöver, kosta vad det kosta vill! Problemet är när det sker av slentrian eller när det inte görs en adekvat, objektiv och riktig bedömning, utan grundar sig på läkarens rädsla.

Ett annat problem är att en del patienter använder sig av suicidhot för att få sin vilja igenom eller för att få uppmärksamhet. En mycket svår patientgrupp att ha att göra med är de med emotionell instabil personlighetsstörning. De ljuger, manipulerar och vänder människor emot varandra. De lider i sin sjukdom, de har mycket ångest och svåra sociala liv. De drar sig inte för att hota med att ta sitt liv till höger och vänster. Det är inte alltid lätt att avgöra när det är på allvar och inte. En annan grupp som kan vara svåra att läsa av är människor som vill hjälp från socialtjänsten. De tycks tro att vägen genom psykiatrisk slutenvård ger dem fördel i förhandlingen med myndigheten. Att då te sig suicidal ger extra tyngd i detta.
Jag säger inte att de med personlighetsstörning eller socialt utsatta aldrig är suicidala!
Att de inte lever i ett bläcksvart mörker och inte ser någon annan väg ut, men det finns de som utnyttjar läkarnas rädslor för att få sin vilja igenom. Det må vara ett rop på hjälp, desperata människors sista försök till hjälp och som jag tidigare skrivit, självcentrering är ofta en bit i sjukdomsbilden... men jag blir så frustrerad över hur somliga spelar på rädsla, utan en tanke på hur deras hot påverkar andra människor.

Hur ska man veta vem som menar allvar och inte?
Hur ska man veta när det är på riktigt?
När kommer verkligen vargen?

Psykiatrin kan vara otroligt intressant och spännande, men ibland är den så tung.

/Emelie




    




lördag 3 november 2012

Småsyskon







Ovan: De finaste...

När jag var två år kom min första lilla syster Evelina. Jag minns inte det. Det gör man väll inte när man är så liten. För mig har det alltid varit vi två. Kan inte föreställa mig hur det är att vara ensambarn.
Drygt ett och ett halvt år efter henne kom min Rasmus. Jag kan fortfarande inte riktigt komma ihåg hur det var att få ett syskon, att gå från två till tre. Där emot minns jag honom som bebis. Lite vagt... hur han bärs in i barnbilstolen och ställs på bordet. Mamma har berättat om hur pappa tog med oss för att besökte henne och den nya familjemedlemmen på BB, hur Lina slog i den lilla barnsängen och hur jag sa "lilla bebisen, lilla bebisen, lilla bebisen" om och om igen... tills hon höll på att få ett nervsammanbrott. Jag förstår henne..! :)
Min yngsta systers ankomst till värden minns jag som om det vore igår. Jag var sju år och gick i första klass. När hon hade kommit till världen skickade jag runt ett foto på henne bland mina klasskamrater, så stolt. Jag minns att jag bytte blöjor på henne, att jag nattade henne i mamma och pappas säng, att jag körde henne i barnvagnen.
Jag var ett litet barn själv, men satte stort värde i att vara en duktig storasyster och hjälpa min mamma att ta hand om bebisen.
 
Att vara äldst av fyra syskon ser jag som ett stort privilegium. Både att få ha småsykon, vara den stora och att få ha flera stycken. Om jag bara får, så är det en självklarhet för mig att skaffa många barn. För mig är en stor familj en självklarhet. Jag skulle aldrig vilja ha det på något annat sätt. Jag har alltid tagit min storasysterroll på stort allvar, kanske lite väl stort ibland. Eller på fel sätt, kanske.

De där två åren som skiljer mig och min närmsta syster åt, hade kunnat vara många fler. Vi är så olika. Jag har alltid varit lillgammal, ansvarstagande och ordentlig. Lina var min raka motsats. Hon ser sig fortfarande som en ungdom. Olikheterna skapade kopnflikter under vår tonårstid. Jag förstod mig inte riktigt på henne och det gör jag fortfarande inte alltid, känslan är nog ömsesidig. Jag har ofta avundats hennes lätta sinne, förmågan att ta dagen som den kommer och göra det som faller henne in. Samtidigt har jag slitit mitt hår, många gånger, över just de här egenskaperna. Men hon är verkligen en fri själ. Så självständig och med hög integritet. Jag tänker att hon är präglad av sin roll som mellanbarn. Jag känner en sådan ömhet gentemot min lillasyster. Skulle vilja finnas mer för henne, men är helt säker på att hon inte har det behovet. En sällsam fågel, på ett mycket fint vis. Hon bloggar också och jag följer hennes tankar med stort intresse, titta in här!
Jag är så glad att jag har en bror, också! Han var ett sånt underbart barn. Helt galen! 
För mig var det väldigt konstigt när han blev längre och starkare än vad jag var.
När jag inte längre hade mitt fysiska övertag för att få min vilja igenom. När jag inte handgripligen kunde hålla fast honom längre. För vad jag sa, det struntade han fullständigt i. Jag hade ett orubbligt behov av att få min vilja igenom och det var inte lätt med den killen. "Han har alltid varit så enkel", säger min mamma. Nja... jag minns det inte riktigt så. Jag var ofta väldigt arg på min bror. Han satte sig upp mot mig och gjorde det väldigt tydligt att jag inte var hans mamma! Han var 17 år när jag flyttade hemifrån, tonåring. Nu är han vuxen och det finns inget kvar av det där obstinata, som jag uppfattade det som. Jag har heller inte längre något behov av att bestämma över honom. Om ett par år är han lärare och han kommer att bli världens bästa pedagog!
När jag tittar på min yngsta syster, så ser jag så mycket av mig själv. Hon har mina höfter, min känslighet och inlevelse. Samtidigt så har vi haft så olika förutsättningar. Miljön har format oss till två väldigt olika individer. Vår relation är präglad av min roll som "extra mamma", vilket jag är mycket glad över. Om lite över två veckor blir hon myndig. Det känns helt galet! För mig är hon fortfarande ett litet barn. Att hon har pojkvän, tar studenten till våren och planerar sin första tatuering är svårt för mig att ta in. Men hon är klok min Nella. Jag vet att det kommer att gå bra för henne, vad hon än tar sig för (är ganska så säker på att hon bli sjuksköterska som sin mamma och storasyster, fast lite senare i livet... kanske i 30 års åldern!).

När jag ser tillbaka på mitt storasysterskap så har jag dåligt samvete över mycket.
Som jag skrev, jag hanterade den på fel sätt.
Jag tog på mig för mycket, kunde inte hjälpa det. Som äldsta syskonet hade jag en del ansvar hemma, men jag lade själv på än mer på mina axlar.
Jag upplevde att hemmet, barnen och vardagen skulle rasa samman om de inte gjorde som jag sa, lydde och lyssnade till mina uppmaningar. Som tonåring fanns det en period då jag inte riktigt kunde ta hand om mig själv och då blev min "extramamma-roll" helt ohanterlig. Vilket gjorde mig till en väldigt frustrerad och arg storasyster. Jag hoppas att de minns något annat, också!

Nu mera har jag dåligt samvete över att jag är så frånvarande. Men när vi väl ses, så är jag så glad över det. Jag är så oerhört stolt över alla tre. Vi är så olika, men jag vet att vi skulle gå igenom eld för varandras skull. 

Älskar er!

/Emelie 

torsdag 1 november 2012

Smittad: när HIV kom till Sverige

Känner du till din historia?



Jag är väldigt historieintresserad. Jag tror verkligen att en god kunskap i historia gör dig till en smartare, klokare och mer engagerad nutidsmänniska. Då menar jag inte att det är viktigt att veta vilket år Gustav Vasa dog eller vad Adolf Hitlers närmaste krets hette till för- och efternamn. Men kunskap om vad som hänt i vår historia, vilka fenomen och företeelser som varit aktuella eller vilka strukturer som rådit i samhället... det är viktigt att känna till! I allafall lite grann, i stora drag.
På senaste tiden har Jonas Gardell påmint oss om det här. Gardell har upprörts över hur historien om när aids kom till Sverige fallit i glömska. Han har många gånger, i olika medier, visat sin upprördhet över hur mycket som vi glömt och inte vet om.
Själv är jag född 1987. Bromsmedicinerna kom 1996, då var jag nio år gammal. Jag är för ung för att minnas. När jag tittade på "Torka aldrig tårar utan handskar" eller dokumentären "Smittad: när HIV kom till Sverige" (svt)  så slår det mig hur lite jag vet om ämnet. Jag har större kunskap om när böldpesten kom till Europa, än när HIV kom till Sverige. Om denna otroliga rädsla. Varför är det så?
Det är lätt att föreställa sig vilken panik det skapade inom en. Att en sjukdom plötsligt dyker upp Unga, vitala människor insjuknar och dör inom några månader. Att inte veta hur det smittar. Kan beröring smitta? Vågar man dricka ut samma glas?

Vi vet vilken mediastorm det blir varje höst, då årets influensa kommer. Det är överfulla akutvårdsavdelningar, "så och så många har insjuknat", "så och så många har dött".
Vilken oro dessa rubriker skapar. Jag har nu fått veta hur det lät i medierna under 1980-talet.
De rapporterade till en början (när de väl uppskattat att ämnet var av allmänintresse!) vad de visste, vilket inte var mycket och det övergick med tiden i allt mer moralisernade nyheter. Människor fick panik, fördömde och tog avstånd. Och hur hemskt det än var, så kan jag inte med säkerhet säga att jag inte hade agerat på samma vis. Men tänk att vara homosexuell på 1980-talet! Då man lagstiftade om att alla som riskerade att sprida HIV skulle låsas in, då det diskuterades om att alla AIDSsmittade skulle deporteras till bögsamhällen på Gotland.
Då man fick dö i ensamhet och begravas i svarta sopsäckar märkta "smittorisk". Deras vänner dog en efter en... och man visste inte vad man skulle göra åt det! Varför har jag inte fått lära mig mer om detta kapitel i svensk historia?!   

2.182 svenskar har dött i ADIS sedan 1983. 500 nya personer insjuknar i HIV varje år.
6000 personer lever med sjukdomen i vårat land.   
I värden lever 60 miljoner människor med HIV, 30 miljoner har dött i ADIS.

Som en klok människa i SVT-dokumentären sa:
Det är våran plikt att minnas. Och samtidigt säga att, fan påminn oss inte, det är skönt att det är bättre tider nu, och det är det ju, men om vi inte minns så riskerar vi att få återuppleva det igen, så därför måste vi minnas!

/Emelie

måndag 29 oktober 2012

Nu har jag eldat upp mig igen...



...jag kan inte låta bli! Är jag bara obstinat? Är det tonåringen i mig som lever kvar? Är jag "ung, bortskämd och lat"? Eller är jag inte ensam i mina funderingar? Jag blir så provocerad!

Var på en Introduktion för nyanställda idag (vet ni förresten vad det kostar att driva Sahlgrenska universitetssjukhuset? 37 miljoner. Per dag. PER DAG!). Lite allmän information om organisationen, vårdhygien, förbättringsarbetare och så där... och så började det...
Vi gick igenom vad chefen respektive den anställda har för skyldigheter gentemot varandra.
Summan av kardemumman var att den anställda har fler skyldigheter än chefen.
Det kontrakt som jag har skrivit på innebär att jag ska vara tillgänglig dygnet runt. När som helst min arbetsgivare behöver mig ska jag stå redo för tjänst. Dag som natt. Och jag ska vara lojal! Inte skriva skit om min arbetsgivare på Facebook och bloggen. Inte prata med media.
Och patienten ska aldrig drabbas av vår stress. Aldrig visa vår stress utåt.

Ursäkta, men jag blir så jävla trött!
Låt mig förklara mig. Nej, jag vill inte skriva elaka saker om min avdelningschef.
Jag skulle aldrig skriva något sårande eller personligt mot henne personligen. Jag vill inte såra någon.
Och ja, patienten är alltid i underläge. Det är aldrig patientens fel att jag är stressad. Jo, visst ibland kan jag inte förstå hur människor kan med att tjata om småsaker när de ser att jag springer runt som en skållad råtta, men jag klandrar ändå inte patienten. När jag blir stressad och pressad beror det, i de allra flesta fall, på organisatoriska faktorer. Och det måste jag få uttrycka! Det är min lagstadgade förbannade rätt att uttrycka min åsikt och vilja. Verbat och skriftligt, via alla typer av medier.
Från det att vi sätter oss i skolbänken, första terminen på sjuksköterskeutbildningen, till anställning får vi förmedlat till oss att vi ska vara lojala, tacksamma och alltid, alltid beredda. Det är en gammal yrkeskultur som sitter i från den tiden då sjuksköterskeyrket var ett kall. Trots att vi nu mera är akademiker behandlas vi fortfarande som Florence Nightingales kollegor.
Vi ska vara tysta, tiga om det som inte fungerar, det vi ser runt omkring oss, det som drabbar oss. Vi ska vara lojala! Jag får ont i magen när jag tänker på det.

Jag brinner så för min kår! Jag vill att vi ska få det erkännande, den uppmärksamhet, den lön som vi förtjänar! Jag vill berätta för världen om vad vi som sjuksköterskor gör om dagarna. Att vi när som helst kan bli beordrade att stanna kvar ytterligare 8 timmar för att kvällssjuksköterskan blir sjuk, att vi i stor grad lider av stress och utmattningssymtom, att vi offrar vår hälsa och sociala liv för våra patienter och varandra.  Att vi ständigt sätter vår legitimation på spel. Att vi lätt kan få skulden för incidenter som aldrig kunnat undvikas.  
Att vi har ett enormt ansvar för människors liv och får ut drygt 16 000 efter skatt.
Jag vägrar att vara tyst! Jag ÄR lojal! Jag ger och ger. Jag är en förbannat bra sjuksköterska! Nej, inte varje dag, inte varje stund. Men emellanåt blir jag stolt över mig själv.
Jag kan ligga vaken mitt i natten och tänka på mina patienter. Jag kan komma på något jag glömt klockan tio på kvällen och ringa min kollega. Jag värdesätter relationen med patienten. Jag gör mitt allra bästa för att bedriva en god och säker vård.
Det är så jag visar arbetsgivaren min lojalitet. Inte genom att hålla inne med mina åsikter!

/Emelie.
 

onsdag 24 oktober 2012

Hackar och sliter i mitt hjärta

Mer psykiatri...


Depression är en av de vanligaste sjukdomarna. En diagnos som inte bara kostar samhället mycket pengar och leder till långa sjukskrivningar, utan den förorskar även ett enormt lidande. 
År 2030 beräknar WHO att depression kommer att ha passerat hjärtsjukdom och cancer som världens främsta sjukdom. 2020 kommer den ha hunnit bli värdens näst största diagnos. Sjukdomen leder i många, tragiska fall till suicidala tankar och gärningar. Suicid är en av de tre vanligaste dödsorsakerna för personer under 25 år.

Jag skrev min uppsats om kvinnors upplevelse av depression och hur sjukdomen påverkar det dagliga livet. Det gjorde jag genom att läsa tre självbiografier som jag analyserade.
Sammanfattningsvis kan man säga att resultatet visade på att depressions lidande leder till en känsla av att vara tagen i besittning, det vill säga att ett mörker har slagit klorna i en och tar över hela livet. Den ständiga gråten, som aldrig vill upphöra. Man känner sig inte förstådd och utsätts för stigmatiserat beteende. Livet påverkas genom att man hela tiden måste kämpa med sin fasad och försöka vara den man alltid varit, något som är omöjligt. Man drabbas av en barnslig oförmåga, klarar inte av det allra enklaste.
Man passar inte in i samhället, det känns som om man befinner sig inuti en bubbla. Ofta flyr man in i destruktivt beteende, så som brukande av berusningsmedel eller självskadebeteende.
Om ni är intresserade så får ni gärna kika på hela uppsatsen här.

Alla former av reahbiliteringsavdelningar inom den psykiatriska slutenvården har lagts ner. Vi fokuserar allt mer på medicinering. Kurator och psykologtjänsterna skärs ner. Vårdavdelning efter vårdavdelning stängs. På somrarna och jularna, då helvetet brakar löst kraftigare än vanligt, tar stora delar av psykvården ledigt. "Arbetet ska ske i kommunerna" säger politikerna. Men nu har man börjat skära, även där.
Nu ska Göteborgs psykiatriska öppenvårdskliniker avskeda läkare, sjuksköterskor och terapeuter. Det kostar för mycket pengar. Sahlgrenskas psykvård går miljontals kronor back varje månad! Så man stänger ute. "Ni får klara er själva", säger man. "Vi har inte råd att hjälpa er".

Jag vill inte värdera människoliv. Men jag står för att det finns något helt horribelt i ett vårdsystem som opererar gamla människor som passerat 80 år, för att de ska kunna leva ytterligare 10-20 år (tyvärr ofta instängda i sina hem, utan varesig livskvalitet eller särskilt mycket fri vilja), när man säger Nej till unga, förtivlade människor vars själ äts upp inifrån!
Suicid är den tredje största dödsorsaken för personer under 25. Och samhället prioriterar inte. Jag kan inte förstå. Depression och ångest bara ökar och ökar.
Det är orimligt!

När min uppsats skulle opponeras på fick jag ett beröm som jag blev mycket stolt över. De sa; jag hade aldrig förstått hur det känns att vara deprimerad. Men nu föststår jag hur fruktansvärt det är. Det var precis den insikten jag ville skapa. Att vara deprimerad innebär inte att vara "lite nere".
Jag vill avsluta med ett citat som beskriver känslan.

Något har tagit mig i besittning. Som vill mig illa. Som klamrar sig fast. Växer sig stort och svart och otäckt och elakt. Jag tänker mig mer en korp. En korp med vass näbb och vassa klor och onda ögon. En korp som hackar och sliter i mitt hjärta, mina tarmar och snörper till så att jag inte längre kan andas (Heberlein, 2008, s.83).


/Emelie

fredag 19 oktober 2012

Psykiatrin


Jag har nu arbetat inom psykiatrin i ungefär en och en halv månad.
Jag har precis börjat vänja mig vid att man måste låsa dörren in till sköljen, inte får lämna patienten ensam inne i behandlingsrummet och att jag måste stanna kvar och se att patienten verkligen sväljer sina piller. Ett tänk som man faktiskt måste träna in, för inom somatiken litar man på att patienten talar sanning och att de inte medvetet kommer att skada sig själva.
Något som är än svårare, för mig som är en fysisk människa, är regeln om en arms avstånd. "Kom inte för nära patienten". Jag känner så klart in personen jag har framför mig, vem är säker att ha nära inpå mig? Men jag blir allt mer medveten om att jag inte kan lita på alla patienter. Att de snabbt kan vända om och bli utåtagerande. Det sitter inte i ryggmärgen och ibland blir jag tagen på sängen.

Det finns saker som är bättre inom psykiatrin än somatiken. Framför allt att samtalet får ta plats. Att det faktiskt är okej och mer än så, det är ett måste, att sitta ner och ha ett långt samtal med patienterna då och då. Jag behöver inte känna mig stressad, för att jag har det där droppet jag måste byta ut, den där antibiotikan jag måste ge, den där nålen jag måste sätta. På Kirurgen skrev jag under sökordet Emotionellt då och då. Idag skriver jag dagligen om patientens emotionella status. Jag har mer tid att se och lära känna mina patienter. Jag får en möjlighet att komma lite närmare.
Men samtidigt så saknar jag de där medicinska och tekniska momenten. Förr kunde jag bli galen när pvk:erna envisades med att gå sönder och patienternas tjat om att "nu har faktiskt droppet varit slut i en kvar, ska du inte ta bort det" drev mig till vansinne. Men nu... när jag sätter en nål i veckan och jag inte ens kan koppla ett Ringer utan läkarordination... då saknar jag det. Men jag antar att det alltid är så... man saknar det man inte har på något vis.

Det går mycket rykten om den psykiatriska slutenvården. Att det endast är förvaring, att vi bara stoppar piller i patienterna och att de hamnar i bältessängen så fort de blir lite upprörda.
Jag håller inte med om det. På min avdelning tycker jag att personalen är väldigt tillgängliga för samtal och att vi prioriterar det högt. Vi är medvetna om att vår närvaro håller dem lugna och att stämningen på avdelningen blir bättre, än om vi skulle avvisa deras önskan till mänsklig kontakt.
För när en avvisad patient inom somatiken kanske blir ledsen och känner sig ensam, kan det inom psykiatrin leda till att patienten brusar upp, går in på rummet och skär sig eller varvar upp i ångest som kommer att kräva läkarkontakt och vid behovs injektioner. Det är livsviktigt att uppmärksamma individen. Och för att vara ärlig... att det börjar skrikas på avdelningen eller att patienten agerar självdestruktivt, det påverkar även mig, mitt psyke, min tid och min uppmärksamhet. Så länge allt är lugnt på avdelningen så mår både patienter och personal bättre än då kaos råder.

Jag har hört det förr, även då jag jobbade på Kirurgen, att patienter uttrycker känslor av litenhet. Att de ligger i underläge, inte blir lyssnade till. Men jag hör det oftare nu.
Patienterna har ofta en känsla av att framför allt läkare, men även resten av avdelningen, har en otrolig makt över dem. En känsla av att vara mindre värd. Att de inte har någon kontroll över sin egen vård. Som sjuksköterska går det stick i stäv med allt vad jag har lärt mig och med mina värderingar. Men jag får inte någon riktig kläm på det där... det är svårt när patienterna har de diagnoser som de har. Det finns de som inte har någon sjukdomsinsikt, som lider av olika typer av personlighetsstörningar, paranoida tankar och det finns patienter som ljuger, men de kan inte hjälpa det. Det ingår i deras sjukdom. Något annat som ingår, även i en helt vanlig depression, är att allt handlar om mig. Och precis som att en astmatisker inte kan hjälpa att luftrören snörps åt, kan en depimerad människa inte hjälpa att hon är självupptagen. Och i det tänkandet ingår det känslor av att "ingen förstår mig". "Ingen lyssnar på mig". "Varför får jag inte det så som jag vill?"
Jag uppplever det som en svår gräns att dra. När har de rätt? När är det så att ingen lyssnar? Att de blir överkörda? Och när är det en "felaktig" känsla. Och nästa fråga? Kan patienten känna "fel"?
Om en människa upplever att de blir kränka, är det inte så då? Alldeles oavsett diagnos?!
Jag vet inte om erfarenhet kommer att ge mig svaret eller om det helt enkelt inte finns.

/Emelie


torsdag 18 oktober 2012

"En dag"





Det skulle ha blivit en så bra film, tänkte jag. Men den har redan gjorts som film. Och jag vill se den! 
Det sägs att man kan beskriva en människa utefter hennes bokhylla. Det stämmer säkert, till stor del. Men min bokhylla beskriver mig inte helt rättvist. Jag är en passionerad människa med stora åsikter. Jag menar inte att jag är så där väldigt intelligent och storartad.
Men jag tycker mycket om mycket och uttrycker det mycket. Enligt min personlighet borde min bokhylla vara fulla av memoarer från stora politiker, Herman Lindqvist och litterturpris vinnare. Men jag är väldigt svag för chicklit. Blaha blaha romaner om relationer. Men då och då läser jag även seriösa romaner som får mig att tänka, fundera, filosofera och ligga vaken en stund efter att jag släckt lampan. Jag har en känsla av att David Nicholls vill framkalla de här känslorna hos mig, men han lyckas inte hela vägen.
”Bridget Jones möter Nick Hornby” har sagts om den här boken. Men jag håller inte riktigt med. Den fick mig att le några gånger, men jag skrattade inte högt. Jag kunde känna lite vemod någon gång, men den rörde mig inte till tårar. Något som Nick Hornby är exprert på! Han kan verkligen framkalla både tårar och skratt hos sina läsare (Ni som inte läst Om en pojke, spring och köp den!).
Jag inhandlade boken på Centralstationens pocketbutik. ”Åh den här underbara boken”, sa tjejen i kassan. ”Jag funderar på att läsa den igen”. Det ingav höga förväntningar, men jag kan inte säga att de infriades. Jag kommer inte att läsa boken igen. Den var lättläst, intressant, välskriven, trovärdig… men jag kommer att ställa den i bokhyllan och inte tänka så mycket på den igen. Den går inte till historien. Den kommer inte att påverka mitt liv.
Där emot så är jag väldigt svag för vackra kärlekshistorier. Den rika, previligerade mannen och den samhällsengagerande, moraliska kvinnan. Motpoler som dras till varandra.
Det klassiska. Som har skrivits om i tusentals romaner och gestaltats i tusentals filmer. Livet som kommer imellan. Blickar, stämningar, darrningar… Alla ”nästan”-ögonblick. Och jag tycker att det är en vacker beskrivning av kärlek. Man vill ju verkligen att det ska bli dem två, Em och Dex. Och den där kyssen, i lägenheten i Paris, när hon ljuger för sin pojkvän för att få vara ensam med Dexter och kysser honom. Säger att om han leker med henne så dödar hon honom och vi vet att han kommer inte att leka med henne. Det värmde mitt hjärta. Och nobellprisvinnare i all ära, men ibland är det så mycket värt… att få sitt hjärta värmt och en go känsla i magen.


Men slutet då? Herre Gud... vad var det? Jag tycker inte om slutet. Vad var det för mening med det? Visst, alla historier kan inte sluta lyckligt… men nej..! Hade velat ha mitt happy ending för Em och Dex.
Nu ska jag, som sagt, se filmen!  
/Emelie