onsdag 26 september 2012

Stort grattis till Sveriges lärarkår!



2012 får de 4,2 % löneökning. Ett genomsnittlig påslag med 3.700 kronor de närmsta fyra åren, varav 1.100 kronor i år. De får en retroaktiv engångssumma på i genomsnitt 9000 kronor (SKL, Lärarförbundet). Det är ett riktigt bra avtal!

Enligt SCB ligger medellönen för sjuksköterskor inom medicin/kirurgi på 30.000 kr för kvinnor, 30.500 kr för män (!). Gymnasielärarnas medellön ligger på 28.500 kr för kvinnor, 29.100 kr för män (!!).
Jag kan inte svara för lärarnas löner, men jag har ALDRIG träffat en sjuksköerska som tjänar 30.000 kr! Ingångslönen i Västra Götaland är 21.100 kr. På tio år har man kanske fått upp lönen med ca 3000. Det är det vanliga. Det är helt sjukt! Men det vanliga... Jag förstår inte var SCB får den här statistiken ifrån. Var finns de här välbetalda sjuksköterskorna?!
Löneutvecklingen är rent usel! Att inkomstskillnaderna på en nybakad och en rutinerad sjukskötersker ligger på ett par tusen kronor är horribelt! Det visar på vilken låg status mitt yrke har, hur lågt samhället värderar våra arbetsuppgifter och bidrag till samhället. Sommarens brist på sjuksköterskor har lett till överbeläggningar, onödiga infektioner, komlikationer, vårdskador och till och med dödsfall. Människor har mist sitt liv, anhöriga mist nära och kära, på grund av att det inte finns tillräckligt många sjuksköterskor. De som finns sliter ut sina kroppar, sinnen och i allt högre uttsträckning söker sig vi oss bort från landstingen. Det är naturligtvis en stor samhällsfara att inte satsa på oss sjuksköterskor. Varför tar inte våra politiker det här på allvar?!

Som sagt var... jag gratulerar lärarna till ett bra avtal. De gör ett otroligt viktigt jobb.
De förtjänar en bra lön, goda villkor, karriärsmöjligheter och välfungerande arbetsplatser. All heder åt er som leder våra barn in i framtiden!
Vad jag, som sjuksköterska, reagerar mot är att höjda röster för lärarlöner resulterar i folkets röster. När Jan Björklund står upp för lärarna vinner han poäng för det. "Klart att lärarna ska få det bättre! Vi röstar på Folkpartiet!" Inte riktigt samma effekt om Göran Hägglund propagerar det samma för sjuksköterskorna. Inte för att han gör det...
Politikerna vill inte tala för vår sak. Min yrkesgrupp är inte av betydelse för valet 2014.

Att jag skulle få 3.700 kronor mer i månaden är rena rama drömmen... en del av en fantasivärd.
Samhället tycker helt enkelt inte att jag är värd att få rimligt betalt för mitt arbete.

/Emelie.

  

tisdag 25 september 2012

Tjugo kronor till bussen och matsäck!



Idag "rapporterar" media om att barn i ekonomiskt utsatta familjer inte har råd att låta sina barn utöva idrott och att det leder till att alla barn inte har lika möjlighet till hälsosam motion. VA?! Vilken nyhet!

Det är väll knappast något nytt? Det är ett problem som alltid har varit en realitet och det kommer det alltid att vara. Vi lever i ett klassamhälle, i ett land där barnfattigdom är ett växande problem. Det finns de som påstår annat, men de blundar för verkligheten. Jag säger det igen... bara för att inte du ser och upplever ett fenomen, så betyder det inte att det inte finns!

När jag var liten så hade vi inte så mycket pengar. Mamma pluggade ikapp grunskolan, så pappa var hemmets enda försörjare. Vi var fyra barn och en hund. Vi bodde i ett hus, som då var bostadsrätt. När boendekostnaden var betald och basvaror inhandlade, så var nästan alla pengar slut. Vi fick gå i skorna tills det var hål i, fick väldigt sällan nya kläder och kunde aldrig spontanshoppa i leksaksaffären. Jag minns upplevelsen av Vesuviopizza och köttgryta med bambuskott från kinarestaurangen väldigt väl. Det var nämligen något sällsynt i det lodénska hemmet. Och detta unnande förstörde hela månadsekonomin för mamma och pappa.
Jag var ett inkännande och medvetet barn. Jag visste värdet av pengar, jag visste att vi hade det kärft och jag ville inte belasta mina föräldrar genom att be om saker som kostade pengar. I allafall minns jag det så.
Jag minns att jag inte ville be mamma och pappa om pengar till en ny baddräkt, trots att min simlärare sa till mig att jag måste köpa en ny.
Jag ville inte be om 50 kr i månaden til skolresan.
Jag sa inte att jag också ville ha delikatessyoghurt och Gorbys piroger i matsäcken istället för hemmagjorda mackor.

Jag säger absolut inte att det här har traumatiserat min barndom på något vis!
Jag vet att jag fick lära mig andra värden än pengar och att vi aktiverades med motion och lek ändå. 
Jag vet att det finns de som har haft det beydligt kärvare.
Jag vet att det finns de som inte fått några julklappar och knappt mat på bordet.
Men jag vill säga att jag vet hur det känns att vara barn till föräldrar som kämpar med ekonomi. Jag växte dessutom upp i ett samhälle där de flesta hade det betydligt bättre än vi. Vilket betydde att jag hade andra klasskompisar att jämföra mig med, än de som växer upp i förorten där fler fattiga barn finns i varje klass.

Så, vad kan samhället göra för barn vars föräldrar inte kan bekosta aktiviteter?
För det första måste man naturligtvis minska på samhällsklyftorna, minska barnfattigdomen och sluta sparka på de som redan ligger (läs Byta regering). Men jag anser också att det är kommunens ansvar att förse barnen med ett antal aktiviteter som inte medför kostnader för deras föräldrar. Där man ska kunna låna skridskor, fotbollsskor och jympadräkter. Alla barn ska ha rätt till hälsa! Alla, alla, alla!! Oavsett vad deras barn tjänar och inte tjänar. Jag anser även (och det är kanske det viktigaste och lättast att åtgärda) att ALLA skolor ska vara HELT avgiftsfria! Inga insamlingar till skolresor, inga "tjugo kronor till bussen och medtag matsäck". Inga utflykter där "alla tar med sin cykel och hjälm".
För tro det eller ej... för vissa innebär tjugo kronor två nödvändiga paket mjölk och alla har inte en cykel. Och för de barnen innebär dessa "trevliga" utflykter bara oro, stress och förnedring. DET ska vi inte lägga på våra barn!

/Emelie.

söndag 23 september 2012

Syskon



Tänker på det här med syskon...
Fick här om dagen frågan på hur många barn jag vill ha? Nu skulle jag tacka Gud om jag fick ETT barn, men om jag fick önska helt fritt så skulle jag vilja ha fyra, fem stycken. Som ett av fyra syskon ser jag många fördelar med att växa upp i en stor familj Man har alltid någon som backar upp, som finns där, som älskar en och som utmanar en. Dessutom tror jag att man får mycket gratis träning i ansvar, socialisering och rättvisa. Lyssnade på en intervju med Peter Lemark (sångare), där han ett par gånger återkom till att han hade lidit av att vara ensambarn. Jag kan inte riktigt föreställa mig hur det skulle vara, att det bara skulle vara jag, mamma och pappa... hur skulle mitt liv se ut då?
Jag tror att de flesta ensambarn saknar syskon, att de känner sig ensama. Jag tror också att de flesta vuxna människor som vuxit upp utan syskon har svårt för att hantera många sociala situationer, har en förmåga att tro att världen kretsar kring dem och att de blir tuffa i sin framtoning. Jag inbillar mig att de tenderar att välja yrken där de har en ledande roll, där de inte behöver ta hänsyn till grupper och där de får sin egen vilja igenom, utan att kompromissa. Ja... det kanske är lite generaliserande, men jag tror att jag har lite rätt.

Jag tror också att den placering som man har i syskonskaran är av stor betydelse, det har mycket forskning också kunnat bekräfta. Själv är jag äldsta syskonenet. Liksom min man. Vi förstår varandra i mycket. Det är så mycket som inte behöver förklaras, jag vet hur han känner och han hur jag känner. Detta trots att vi är födda och uppvuxna i olika länder och kulturer. Vårt "storasyskon-skap" förenar oss. Det kan också (så klart!) leda till kollisioner. Vi är vanda vid att bestämma, styra och ställa. Vi har fått styra upp, organisera och städa upp efter våra syskon. När vi då är två här hemma som vill, kan och är vanda vid att peka med hela handen... ja, då kan ni kanske förstå hur det kan bli! ;)

Jag är inte mycket äldre än min närmsta syster. Det skiljer bar två år på oss, men det hade kunnat vara mycket mer. Ibland funderar jag på det där... varför blev jag så vuxen, så fort. Jag minns att jag såg mig själv som en av de vuxna väldigt tidigt. Jag tyckte inte att jag hörde hemma vid barnbordet på kalas, jag ville dricka kaffe och kallade mina syskon för "barnen". Jag ville inte leka med leksaker, ville gärna tycka om att titta på nyheterna och längtade efter att få min mens. Nu, som vuxen, förstår jag att jag själv var ett barn. Ibland är det svårt att skilja på vad som formar en människa, är det bara individuella skillnader som kommer inifrån eller beroer det på socialisering. Varför är jag och min syster så olika? Varför har vi alltid varit så olika? Som flicka upplevde jag att höga förväntningar lades på på mig. Kanske blev jag tvingades att bli stor när jag skulle vara liten. Jag tror att det har färgat mitt liv. På gott och ont. Jag tror också att det är ganska typiskt för äldsta syskonet. Jag ser det i min man och i andra människor med småsykon. Det verkar som att de flesta föräldrar har lite för bråttom med sina förstfödda. De ska var så duktiga, presterande och perfekta. Ju fler barn man får, ju mer släpper man på det där. De yngsta barnen verkar få direkt motsatt behandling. De ska vara små barn i all evighet, bo hemma tills de börjar närma sig medelåldern och få (om inte allt, så) mycket serverat.
Ja, jag vet... nu genilariserar jag igen, men känns det inte lite bekant.

Alla önskar väll alltid att bli lite bättre föräldrar än sina egna? Jag har sagt det förut och säger det igen, min mamma är bäst. Min stora förebild. Världens bästa mammi. Men om jag får bli mamma, så hoppas jag att jag har det i åtanke, att inte ha för bråttom med min äldsta. Att skynda långsamt och låta honom eller henne få vara barn länge, länge.

/Emelie.

söndag 16 september 2012

5 tankar denna söndag

1. Helt galen i den här låten! Lyssnar på den om och om igen. Och vilken fin text!
 
 
One night to be confused, one night to speed up truth
We had a promise made, four hands and then away

Both under influence, we had divine sense
to know what to say, mind is a razorblade
To call for hands of above to lean on,
wouldn't be good enough for me, no
One night of magic rush, the start, a simple touch
One night to push and scream and then relief
Ten days of perfect tunes, the colors red and blue
We had a promise made, we were in love
(Jose Gonzalez "Heartbeats")

 
2. Johan och Martin.
 
 

Jag kan inte riktigt förklara det... de har påverkat mig så. Har tänkt på det av och till... hur hemskt de måste ha det. Vilken skandal det är att Sverige, som bistår Etiopien med stora summor pengar varje år, inte kunnat få hem dem fortare. Sen de kom ut i friheten har de fortsatt att vara i mina tankar.
Jag tittade på presskonferansen och blev nästan rörd till tårar. Konstigt att man kan vara stolt, utan att över huvud taget känna dem... bara för att de är svenskar. Tänker på Uppdrag gransknings repotage om dem, med intervjuer och filmer som legat och väntat på att de skulle bli fria, så dem kunde sändas. Men när de spelades in var det ingen som visste om de någonsin skulle komma tillbaka. Vilken fasa..!
Jag tror att det är som Martin sa... man kan inte förstå hur värdefull yttrandefriheten är för än man har förlorat den. För än man har varit rädd för att föra privata samtal och sensurerat sin egen dagbok i rädsla för att någon ska lyssna, läsa, skvallra, bestraffa. Som alltid när det är något stort som händer i mediavärlden så vaknar en lite vemodig känsla i mig.  En liten önskan att jag var en del av det där pressgänget. Hur skulle mitt liv bli om jag blev journalist istället? Det får jag aldrig veta.
 
3. Apropå yttrandefrihet...
 
 
 
"Innocence of Muslims". En antimuslimsk amerikan gör en film som förnedrar islams profet. Jag har tittat på den. Den är fruktansvärt dålig. För mig är den ett hån. Inte bara mot världens alla muslimer, utan också för alla förtryckta människor som lever i länder utan yttrande och pressfrihet. Om man givits lyckan att få göra sin röst hörd... varför utnyttja den, skymfa friheten, på detta osmakliga vis?! Och varför tar de protesterande människorna i arabvärlden första bästa chans att bränna flaggor, gapa, skrika och till och med döda, när filmskaparen inget hellre vill än att väcka dessa upplopp?
 
 
4. Mitt nya jobb.
 
 
 
Jag kan fortfarande inte få ner mina tankar och känslor kring mitt nya jobb, på en allmänpsykiatrisk vårdavdelning. Det är lite kaotikt i mitt huvud. Det är en annan värld. Jag måste lära mig att tänka i andra banor, på nya sätt. Mina patienter har gått från gamla, sjuka människor alternativt unga och lättbotade till unga, olyckliga, trasiga människor. Jag kan se mig själv i många av dem. Jag vill hjälpa, men kan inte. Inte på riktigt. De bär på ett mörker, djupt inom sig dit jag inte får komma in. Det leder till nya förhållningssättt. Helt nya tankar. Jag får nog återkomma.
 
5. Värdens bästa man faller 40 år!
 
 
Imorgon är det min älsklings dag.
Jag önskar att jag kunde ge honom hela världen... för det förtjänar han verkligen! Ska i allafall försöka ge honom en mysig födelsedag. Förresten... har blivit ännu mer kär i honom sen vi gifte oss! Trodde inte det var möjligt... Hipp hipp hurra för dig darling! 
 

 
/Emelie.
 

fredag 7 september 2012

Upprörande?


Har flera gånger försökt formulera de tankar och känslor jag fick efter att ha legat i solstolen och läst den här boken. Först utgiven 1958. Om kvinnor i New York 1952. Jag ville skriva om kvinnors behov av att vara till lags, att göra rätt, att passa in, att inte uppröra eller förarga. Hur jag kan känna igen mig i de tankar som kvinnor hade på den tiden då min gammelmormor var itjugo-någonting.
Det gör mig ledsen och fundersam, men mer än så kan jag inte få ur mig. Orden finns inte. Iallafall inte nu.

Väljer därför att skriva om en annan reflektion som snurrade i min hjärna under vår chartersemester.
Och jag börjar med en fråga... Vilken av bilderna nedan, om någon, förargar er? Eller förvånar?


 



Abecita Fashionista Barn Bikini Set - 402017-1

Vad säger ni? Vilken upprör mest?

På hotellet vi bodde under bröllopsresan fanns det tre familjer, där mamman bar burkini, det vill säga en heltäckande baddräkt. Kvinnorna fick många blickar på sig, inklusive mina. En del upprörda ord fälldes. "Herre Gud. Snart kommer väll dottern också att tvingas ha sån där på sig?"
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka. Jag tror att det beror på att jag inte känner någon kvinna som bär slöja. Jag har inte själv fått höra varför de vill ha den eller om de känner sig tvingade. Det är så lätt att tänka stackars förtryckta kvinna. Hennes man har tvingat på henne den där. Vad varmt det måste vara! Men jag tror inte att det är så enkelt. Inte så svart eller vitt.

Jag tittade också på alla de fina barnen som lekte i poolen. Helt orädda för vattnet, chokladbruna av solen och kladdiga av glass. Pojkar och flickor i olika åldrar. Storasyskon som tar sina småsyskon i handen, ungar som bråkar och slåss. Föräldrar som måste passa, förmana och tjata. Min blick fastnade särkilt på alla dessa små flickor. Rultiga små godingar i färgglada bikinis. Men vaför har alla en överdel?  Plötsligt kände jag hur jag började elda upp mig... kunde inte riktigt släppa det. Varför har alla små flickor, som inte ens har en antydan till bröst och inte kommer att ha på åratal, bikiniöverdel som har till syfte att dölja deras icke existerande bröst. Nej, jag förstår också att det inte är så... men varför?!
"Om vi någon gång får en flicka ska vi INTE köpa sånt till henne!" sa jag argt till maken.
Han tyckte att jag överdrev. Antydde också att folk skulle tycka att det var konstigt om en flicka i skolåldern gick barbröstad. Och visst, ju äldre flickorna blir, desto "konstigare" blir det. MEN VARFÖR?! Varför är det konstigt att en 8-årig (eller 11-årig för den delen) flicka, som inte har mer bröst än sina jämnåriga killkompisar, inte döljer dem?!

JAG kan tycka att det känns orättvsist för MIN skull. Egentligen hade jag gärna tagit av både bh och bikiniöverdel. Jag tycker att det är riktigt obekvämt. Byglarna är ivägen, trycker mot magen och så är brösten helt vita efter en vecka i solen. Men jag har lärt mig att på grund av att jag är kvinna, så får jag inte visa dem. Andra kan tycka att jag är kontig. Och så kan jag väcka sexuell nyfikenhet hos män (Men vänta... är det inte så man hört muslimer försvar burkinin?).

Varför ska flickor tvingas på den här kroppsbilden redan när de är små barn?!
Nej jag vet! Dem tänker inte så. De vill bara se ut som Ariel, mamma och storasyster. De tycker den är fin, har pekat ut den själv och så vidare och så vidare... men snälla... måste vi göra det så enkelt för oss? Måste vi göra femåringar till helt fria individer och vuxna burkinibärnade kvinnor till förtryckta. Kan vi inte tänka lite. Fundera lite. Ta ett steg tillbaka. Och inte bara säga och göra som alla andra.

/Emelie.

söndag 2 september 2012

Jag och min make

25 augusti 2012
 
Emelie och Mike



 
Det var en solig eftermiddag i Jönköping.
Staden som var målet på den tågresa där vi träffades för (fem år och tre dagar sedan idag).
Staden där vi utforskade varandra och blev förälskade.
Här ville vi säga 'ja' till varandra. Bara vi två, på tu man hand.
 

 
Skål!
 
 
 
 
Bröllopsresan bar av till varma och soliga Turkiet!
 

 
 
35 grader i luften.
29 grader i havet.
28 grader i poolen.
 
Det var underbart...
 

 
"Puss! maken min"
 
 
/Emelie