Ledig idag. Mina ben känns som bly. Molande huvudvärk. Ögonen är rödsprängda.
Har svårt att resa mig ur soffan. Och nej... det är inte 'dagen efter'. Jag är bara trött. Så innerligt, innerligt trött. Ni vet..? En sådan där trötthet som sitter i hela kroppen och upptar alla sinnen.
Ute regnar det. Igen.
Jag lyssnar på Melissa Horn. Hur hon sjunger ...och jag kan ångra det lilla säger eller dra ett allvarligt skämt. Jag tycker mig höra vad dem tänker 'är hon sån där jämt?' En känsla jag förstår precis. Min mamma och jag pratade om det förra veckan... vem är man, som människa, när det uppenbara är bortskalat? Om jag inte är fru, sjuksköterska, kvinna... vem är jag? Ibland har jag en känsla av att jag är... i brist på ett bättre ord... fel. Jag kan mitt i en mening, mitt i ett samtal, komma på mig själv med att tänka tyst på dig! Säg inte mer. Förstår du inte hur du framstår? Vad som tänks om dig? Så vill jag bara sjunka genom jorden. Och så ångrar jag det lilla jag säger. Ibland viftar jag bort det.
Sitter där med min mask, mitt skal, min fasad. Ibland går jag undan, gömmer mig. Kroppsligt eller bara i sinnet. Tystnar. Gör mig osynlig.
När jag befinner mig i den här sinnestämningen, när regnet faller från himmlen så saknar jag en person. En människa som förutom min make och min mamma är den enda i hela världen som kunnat se bortom skalet... och som älskat mig i allafall. ...jag vill ha dig nu, som jag hade dig förut. Tänk att det finns individer som man aldrig slutar upp med att sakna... som ockuperar en del av ens hjärta för all framtid.
Jag går i vinterskor på hösten, alltid förberedd för storm. Jag kan tänka tills det knappt finns nått kvar, jag har känslor utan uppehåll.
/Emelie
När vi fick reda på vilken bok vi skulle läsa och att vi hade fem veckor på oss, tänkte jag "men oj! Så länge?" Men för en periodare som jag så visade det sig vara otillräckligt. Först nu, ett par dagar för sent, är jag redo att lämna min recension.
Som tidigare nämnt så tycker jag mycket om chicklit. Marian Keyes är genrens absoluta drottning! Det hon gör så himla bra är att kombinera det "tjejiga" med humor, sorg, tragik och det oförutsägbara.
Marita Conlon-McKenna? Nej... hon kommer tyvärr inte i närheten. Jag kan delvis skylla min sena recension på bristande läslust. Men en del av förklaringen ligger i att boken var seg att ta sig igenom. Den var allt för förutsägbar. Tjejig, men utan humorn, sorgen, tragiken och ja...
När jag läste om den bullbakande husmodern Maggie Ryan vandrar mina tankar till tv-dramat "Brothers and sisters" och Nora Walker. Nora som också lagar mat, bakar, bjuder hem familj och vänner titt som tätt. Som alltid ordnar det fantastiskt och trevligt! Ibland blir det bråk, men den lyckliga känslan infinner sig dock alltid på slutet. Berättelser som dessa skapar lite panik hos mig. Har folk det så här underbart på sina släktträffar?!
Själv lyckas jag alltid stressa halvt ihjäl mig vid sådana här tillfällen. Var finns verkligheten i Conlon-McKennas berättande? Eller är den bara helt okänd för mig?
När jag sedan tar på mig mina genusglasögon, som alltid är nära till hands, så måste jag säga att jag blir lite provocerad. Handlingen, retoriken, känslan känns lite Afghanistan.
Måste, måste, måste gifta bort mina döttrar till vilket pris som helst. Kosta vad det kosta vill! Vilken man som helst duger, första bästa! Bara de inte förstör min heder genom att förbli ogifta! Vilken katastrof!
Lite överdrivet så klart, men typ... som om ingenting annat spelar någon roll. Finns det verkligen sådana här mammor? Är äktenskapet fortfarande så betydelsefullt för familjen i vår del av världen? Är kvinnans absolut viktigaste uppgift att bli en äkta maka och bygga en stadgat bo? Det blir lite löjligt. Jag kan inte ta romanen på allvar och då blir läsandet ointressant. Tyvärr.
Nu ser jag fram emot "Igelkottens elegans". Vilken titel!
/Emelie
Här har vi de tre små rara, svenska pojkarna vars hobby är att supa sig fulla, springa runt på stan och skrika skällsord efter oskyldiga människor. De är Sverigedemokrater, medlemmar i partiet som är till för alla. Som har rensat i de egna leden. Som bytt ut Hitlerstövlarna mot kosymen och som vill framstå som vilket parti som helst.
Ni har väll hört storyn? Erik Almqvist har med Christian Westlin och Kent Ekeroths påhejande kallat en man för blattelover, Soran Ismail för icke-svensk och fitta, att Sverige inte är hans land och en kvinna som gått emellan för hora. Ekeroth var dum nog att filma alltihop. Almqvist var dum nog att ljuga om händelsen, för att sedan påkommas med byxorna nere. Nu är han avsatt och tycker hemskt synd om sig själv, hävdar att han inte minns. Nej, eller hur?!
Jimmy Åkesson har naturligtvis tagit tillfället i akt att framstå som en ängel, tagit avstånd från sin kompis och babblat på som vanligt. "Det här är inte vad partiet står för". "Det är enskilda individer". Bla, bla, bla... är det verkligen någon som går på detta?!
Sverigedemokraterna är landets tredje största parti. Fler svenskar inbillar sig alltså att landets alla problem kan lösas genom minskad invandring, än att det krävs gröna lösningar för att rädda planeten (exempelvis). Åkesson är mer trovärdig än Romson och Fridolin. Jag har svårt att förstå. Det konstiga är att jag inte hör om någon i min närhet som hejar på Sd. Beror det på att de inte vågar yttra sina åsikter öppet eller att de finns i andra kretsar? Visserligen är den typiska väljaren en ung, outbildad, kriminell, arbetslös man och jag känner inte så många sådana. Men ändå... då det är det tredje största partiet så borde ju ett par stycken på min arbetsplats lägga sin röst på dem... rent statistiskt. Men i så fall är de tysta.
Frågan är... borde det vara brottsligt att vara korkad? Jag skulle aldrig någonsin umgås med en Sverigedemokrat. För mig röstar en Sd-väljare inte bara på fel parti, utan är en rasist och kvinnohatare. Jag vill inte beblanda mig med sådana personer. För mig är det ofattbart att det finns så många hatiska människor i vårt land. En del av dem måste ju bara var korkade? Obildade, patetiska och fega. Eller? Men är det ett försvar? Kan man få vara hur dum som helst och komma undan med det? Kan en röst på Sverigedemokraterna bortförklaras med att "han/hon föstår inte bättre".
Jag anser att man måste ta ansvar för sin röst. Har du röstat på Reinfeltd får du ta ansvar för att trygghetssystemet monteras ner! Röstar du på Åkesson får du ta ansvar för att rasismens fula nylle får ta större plats i vårt samhälle.
Förstår du inte bättre... ta för fan ansvar och sätt dig in i politiken!
/Emelie
Som jag tagit upp i tidigare inlägg ökar självmorden. Unga människor lever i ett sådant förtvivlat mörker att de väljer att ta sig till närmsta järnvägsövergång, vägbro eller apotek för att avsluta sina liv. Det är ett enormt och växande samhällsproblem, som vi måste ta på allvar.
Inom psykiatrin har jag märkt att det finns ett missbruk av detta samhällsproblem och att doktorerna är livrädda för att göra fel, få skulden.
När en patient kommer in till psykakuten med suicidtankar och eventuella planer kan läkaren, om så bedöms rimligt, sätta in extra tillsyn eller extravak. Med tillsyn menas att man med 15, 30 eller 60 minuters mellanrum tittar till patienten. Ju höger suicidrisk, ju tätare kontroller. Om doktorn bedömmer patienten som mycket suicidal sätts vak in, vilket innebär att en person måste hålla koll på patienten hela tiden. Går patienten på toaletten måste dörren vara öppen. Personen som vakar får inte släppa patienten med blicken. Det kan, naturligtvis, vara livsnödvändigt och fullständigt adekvat att sätta in sådana här åtgärder för att att rädda patienten ifrån sig själv. Som ett sätt att säga till patienten "du ska leva och vi låter dig inte dö!". Men som sjuksköterska och ny inom psykiatrin ser jag två stora problem.
När patienten kommer till akuten har läkaren ofta ett par minuter på sig att göra en bedömning. Säger han eller hon då "jag vill dö. Jag kommer att ta livet av mig så fort jag får chansen" har lärkaren ofta inget annat val än att sätta in vak. När patienten sen kommer till avdelningen kan jag som sjuksköterska göra en annan bedömning, men den har ingen betydelse och ska inte ha det heller. Det är inte mitt ansvar att ta beslutet. Om det är helg görs vidare bedömning av jourläkare, som inte heller känner patienten. Beslutet kan därför vara svårt att få omgjort, trots att patienten inte alls ter sig suicidal. Överläkaren på avdelningen har oftast lite mer tid och kunskap att göra en riktig bedömning. Men är denna inte på plats blir det svårt. Något som läkaren ofta säger, när jag ifrågasätter vakbeslut, är "jag vågar inte! Jag vill inte ha det på mitt samvete om det händer något".
I praktiken innebär det att vi måste ta in en extra person. Något som är näst intill omöjligt. Det finns inget folk att få tag på. Så någon av dagpersonalen får stanna kvar under kvällen och någon av kvällspersonalen får stanna kvar över natten. Det kostar... både i pengar och personalens hälsa.
Nyligen sattes vak in av omvårdnadsskäl, för att det fanns risk för fall! Idag skällde jag på en läkare som satte vak "över helgen", när en ny bedömning ska göras efter 24 timmar! Sådana här saker gör mig så trött.
Låt mig förtydliga... självklart ska personer som är en livsfara för sig själva få den hjälp de behöver, kosta vad det kosta vill! Problemet är när det sker av slentrian eller när det inte görs en adekvat, objektiv och riktig bedömning, utan grundar sig på läkarens rädsla.
Ett annat problem är att en del patienter använder sig av suicidhot för att få sin vilja igenom eller för att få uppmärksamhet. En mycket svår patientgrupp att ha att göra med är de med emotionell instabil personlighetsstörning. De ljuger, manipulerar och vänder människor emot varandra. De lider i sin sjukdom, de har mycket ångest och svåra sociala liv. De drar sig inte för att hota med att ta sitt liv till höger och vänster. Det är inte alltid lätt att avgöra när det är på allvar och inte. En annan grupp som kan vara svåra att läsa av är människor som vill hjälp från socialtjänsten. De tycks tro att vägen genom psykiatrisk slutenvård ger dem fördel i förhandlingen med myndigheten. Att då te sig suicidal ger extra tyngd i detta.
Jag säger inte att de med personlighetsstörning eller socialt utsatta aldrig är suicidala!
Att de inte lever i ett bläcksvart mörker och inte ser någon annan väg ut, men det finns de som utnyttjar läkarnas rädslor för att få sin vilja igenom. Det må vara ett rop på hjälp, desperata människors sista försök till hjälp och som jag tidigare skrivit, självcentrering är ofta en bit i sjukdomsbilden... men jag blir så frustrerad över hur somliga spelar på rädsla, utan en tanke på hur deras hot påverkar andra människor.
Hur ska man veta vem som menar allvar och inte?
Hur ska man veta när det är på riktigt?
När kommer verkligen vargen?
Psykiatrin kan vara otroligt intressant och spännande, men ibland är den så tung.
/Emelie
Ovan: De finaste...
När jag var två år kom min första lilla syster Evelina. Jag minns inte det. Det gör man väll inte när man är så liten. För mig har det alltid varit vi två. Kan inte föreställa mig hur det är att vara ensambarn.
Drygt ett och ett halvt år efter henne kom min Rasmus. Jag kan fortfarande inte riktigt komma ihåg hur det var att få ett syskon, att gå från två till tre. Där emot minns jag honom som bebis. Lite vagt... hur han bärs in i barnbilstolen och ställs på bordet. Mamma har berättat om hur pappa tog med oss för att besökte henne och den nya familjemedlemmen på BB, hur Lina slog i den lilla barnsängen och hur jag sa "lilla bebisen, lilla bebisen, lilla bebisen" om och om igen... tills hon höll på att få ett nervsammanbrott. Jag förstår henne..! :)
Min yngsta systers ankomst till värden minns jag som om det vore igår. Jag var sju år och gick i första klass. När hon hade kommit till världen skickade jag runt ett foto på henne bland mina klasskamrater, så stolt. Jag minns att jag bytte blöjor på henne, att jag nattade henne i mamma och pappas säng, att jag körde henne i barnvagnen.
Jag var ett litet barn själv, men satte stort värde i att vara en duktig storasyster och hjälpa min mamma att ta hand om bebisen.
Att vara äldst av fyra syskon ser jag som ett stort privilegium. Både att få ha småsykon, vara den stora och att få ha flera stycken. Om jag bara får, så är det en självklarhet för mig att skaffa många barn. För mig är en stor familj en självklarhet. Jag skulle aldrig vilja ha det på något annat sätt. Jag har alltid tagit min storasysterroll på stort allvar, kanske lite väl stort ibland. Eller på fel sätt, kanske.
De där två åren som skiljer mig och min närmsta syster åt, hade kunnat vara många fler. Vi är så olika. Jag har alltid varit lillgammal, ansvarstagande och ordentlig. Lina var min raka motsats. Hon ser sig fortfarande som en ungdom. Olikheterna skapade kopnflikter under vår tonårstid. Jag förstod mig inte riktigt på henne och det gör jag fortfarande inte alltid, känslan är nog ömsesidig. Jag har ofta avundats hennes lätta sinne, förmågan att ta dagen som den kommer och göra det som faller henne in. Samtidigt har jag slitit mitt hår, många gånger, över just de här egenskaperna. Men hon är verkligen en fri själ. Så självständig och med hög integritet. Jag tänker att hon är präglad av sin roll som mellanbarn. Jag känner en sådan ömhet gentemot min lillasyster. Skulle vilja finnas mer för henne, men är helt säker på att hon inte har det behovet. En sällsam fågel, på ett mycket fint vis. Hon bloggar också och jag följer hennes tankar med stort intresse, titta in här!
Jag är så glad att jag har en bror, också! Han var ett sånt underbart barn. Helt galen!
För mig var det väldigt konstigt när han blev längre och starkare än vad jag var.
När jag inte längre hade mitt fysiska övertag för att få min vilja igenom. När jag inte handgripligen kunde hålla fast honom längre. För vad jag sa, det struntade han fullständigt i. Jag hade ett orubbligt behov av att få min vilja igenom och det var inte lätt med den killen. "Han har alltid varit så enkel", säger min mamma. Nja... jag minns det inte riktigt så. Jag var ofta väldigt arg på min bror. Han satte sig upp mot mig och gjorde det väldigt tydligt att jag inte var hans mamma! Han var 17 år när jag flyttade hemifrån, tonåring. Nu är han vuxen och det finns inget kvar av det där obstinata, som jag uppfattade det som. Jag har heller inte längre något behov av att bestämma över honom. Om ett par år är han lärare och han kommer att bli världens bästa pedagog!
När jag tittar på min yngsta syster, så ser jag så mycket av mig själv. Hon har mina höfter, min känslighet och inlevelse. Samtidigt så har vi haft så olika förutsättningar. Miljön har format oss till två väldigt olika individer. Vår relation är präglad av min roll som "extra mamma", vilket jag är mycket glad över. Om lite över två veckor blir hon myndig. Det känns helt galet! För mig är hon fortfarande ett litet barn. Att hon har pojkvän, tar studenten till våren och planerar sin första tatuering är svårt för mig att ta in. Men hon är klok min Nella. Jag vet att det kommer att gå bra för henne, vad hon än tar sig för (är ganska så säker på att hon bli sjuksköterska som sin mamma och storasyster, fast lite senare i livet... kanske i 30 års åldern!).
När jag ser tillbaka på mitt storasysterskap så har jag dåligt samvete över mycket.
Som jag skrev, jag hanterade den på fel sätt.
Jag tog på mig för mycket, kunde inte hjälpa det. Som äldsta syskonet hade jag en del ansvar hemma, men jag lade själv på än mer på mina axlar.
Jag upplevde att hemmet, barnen och vardagen skulle rasa samman om de inte gjorde som jag sa, lydde och lyssnade till mina uppmaningar. Som tonåring fanns det en period då jag inte riktigt kunde ta hand om mig själv och då blev min "extramamma-roll" helt ohanterlig. Vilket gjorde mig till en väldigt frustrerad och arg storasyster. Jag hoppas att de minns något annat, också!
Nu mera har jag dåligt samvete över att jag är så frånvarande. Men när vi väl ses, så är jag så glad över det. Jag är så oerhört stolt över alla tre. Vi är så olika, men jag vet att vi skulle gå igenom eld för varandras skull.
Älskar er!
/Emelie
Känner du till din historia?
Jag är väldigt historieintresserad. Jag tror verkligen att en god kunskap i historia gör dig till en smartare, klokare och mer engagerad nutidsmänniska. Då menar jag inte att det är viktigt att veta vilket år Gustav Vasa dog eller vad Adolf Hitlers närmaste krets hette till för- och efternamn. Men kunskap om vad som hänt i vår historia, vilka fenomen och företeelser som varit aktuella eller vilka strukturer som rådit i samhället... det är viktigt att känna till! I allafall lite grann, i stora drag.
På senaste tiden har Jonas Gardell påmint oss om det här. Gardell har upprörts över hur historien om när aids kom till Sverige fallit i glömska. Han har många gånger, i olika medier, visat sin upprördhet över hur mycket som vi glömt och inte vet om.
Själv är jag född 1987. Bromsmedicinerna kom 1996, då var jag nio år gammal. Jag är för ung för att minnas. När jag tittade på "Torka aldrig tårar utan handskar" eller dokumentären "Smittad: när HIV kom till Sverige" (svt) så slår det mig hur lite jag vet om ämnet. Jag har större kunskap om när böldpesten kom till Europa, än när HIV kom till Sverige. Om denna otroliga rädsla. Varför är det så?
Det är lätt att föreställa sig vilken panik det skapade inom en. Att en sjukdom plötsligt dyker upp Unga, vitala människor insjuknar och dör inom några månader. Att inte veta hur det smittar. Kan beröring smitta? Vågar man dricka ut samma glas?
Vi vet vilken mediastorm det blir varje höst, då årets influensa kommer. Det är överfulla akutvårdsavdelningar, "så och så många har insjuknat", "så och så många har dött".
Vilken oro dessa rubriker skapar. Jag har nu fått veta hur det lät i medierna under 1980-talet.
De rapporterade till en början (när de väl uppskattat att ämnet var av allmänintresse!) vad de visste, vilket inte var mycket och det övergick med tiden i allt mer moralisernade nyheter. Människor fick panik, fördömde och tog avstånd. Och hur hemskt det än var, så kan jag inte med säkerhet säga att jag inte hade agerat på samma vis. Men tänk att vara homosexuell på 1980-talet! Då man lagstiftade om att alla som riskerade att sprida HIV skulle låsas in, då det diskuterades om att alla AIDSsmittade skulle deporteras till bögsamhällen på Gotland.
Då man fick dö i ensamhet och begravas i svarta sopsäckar märkta "smittorisk". Deras vänner dog en efter en... och man visste inte vad man skulle göra åt det! Varför har jag inte fått lära mig mer om detta kapitel i svensk historia?!
2.182 svenskar har dött i ADIS sedan 1983. 500 nya personer insjuknar i HIV varje år.
6000 personer lever med sjukdomen i vårat land.
I värden lever 60 miljoner människor med HIV, 30 miljoner har dött i ADIS.
Som en klok människa i SVT-dokumentären sa:
Det är våran plikt att minnas. Och samtidigt säga att, fan påminn oss inte, det är skönt att det är bättre tider nu, och det är det ju, men om vi inte minns så riskerar vi att få återuppleva det igen, så därför måste vi minnas!
/Emelie
