måndag 1 juli 2013

Våran dotter



För tjugo dagar sedan fick jag uppleva det absolut största och häftigaste en människa kan var med om... jag blev mamma.
Jag hade inte förberett mig något särskilt inför förlossningen. Inte läst så mycket,
inte gått någon profylaxkurs, inte skapat mig några mentala bilder... jag hade bestämt mig för att bara hänga med när det väl satte igång. Jag visste att det skulle göra ont, men smärtan kom som något av en chock.
"Det här gör jag aldrig om!" stönade jag till min man vid ett tillfälle när jag stod på knä, lutad mot den upphöjda sängkanten med gasmasken i ett fast grepp.
"Men du ville ju ha fyra stycken?" sa min man ängsligt.
"Då blir det snitt!" pustade jag.
Konstigt... så här i efterhand kan jag inte komma ihåg att det var jobbigt. Att det gjorde så jävla ont att jag inte kan tänka mig att göra om det några gånger till under mitt liv. Ju längre ifrån förlossningen jag kommer, ju lättare minns jag den som.
Och det är väl fantastiskt? Samma stund som det lilla miraklet kommer upp på bröstet så har man glömt allt slit, all smärta... och med tiden bleknar den allt mer.

Det var en tidig oktobermorgon som jag kissade i en mugg, doppade en sticka och fick svaret "gravid 3-4 veckor" i det lilla digitala fönstret. Det lilla embryot var några millimeter stort, egentligen bara en klump celler, men för mig var det min bebis...
och jag älskade honom eller henne. Mitt barn.
Den kärleken har bara växt och växt tills jag trodde att den uppnått något slags maximum.
När min mage var stor och rund trodde jag mig älska mitt barn så mycket som det bara var möjligt... redan då, där inne i magen.
Tidigt fick jag en känsla av att det var en liten tjej. Att min äldsta, liksom alla släktens förstfödda, skulle bli en flicka. Jag började säga hon. Pratade mycket med henne, höll alltid en hand på magen, sjöng Vargsången och beskyddade henne så gott jag kunde. 
 
Så kom hon ut. Med mycket, mörkt hår. Stora nyfikna ögon. Näsan lite grann på sne efter att ha tryckt sig mot mig. Så vacker. Den vackraste varelse jag någonsin sett.
Hon kom upp på mitt bröst, sökte min blick, letade efter bröstet med sin lilla mun. Hennes lukt, kroppsvärme, ljuden hon gjorde ifrån sig... allting så perfekt.
Så fullkomlig. Väckte så mycket.
Den känslan... näst intill obeskrivlig. Jag slogs av att jag inte alls hade älskat henne mer än vad som var möjligt... för nu slogs jag av en vidunderlig, översvämmande, makalös kärlek som man bara kan känna till sitt barn.
 
Jag skulle göra vad som helst för henne.
Jag skulle dö för henne på en bråkdels sekund.
När jag tittar in i hennes stora, vackra ögon så ser jag hennes pappa.
Jag ser en del av mig själv. Jag ser våran kärlek som skapade ett mirakel.
Som jag älskar... mer än vad jag någonsin kunnat förbereda mig på.
Tack gode Gud för våran dotter!
 
/Emelie 

måndag 10 juni 2013

Psykiatrin

Fick plötsligt lite skrivarlust och avbryter min kan-inte-dem-jäkla-värkarna-starta-frustration med ett litet funderande inlägg om professionerna inom psykiatrin (puh det var en lång mening!).



Under de senaste månaderna har jag, som sjuksköterska, fått insyn i den svenska psykiatriska vården. Hälften av tiden inom slutenvården (som numera ska kallas dygnet-runtvård) och hälften inom öppenvården. Det har varit väldigt intressant och lärorikt. Både att få lära mig mer om psykatriska diagnoser/behandlingar och att få uppleva skillnaderna mellan vårdformerna.
När jag betraktar den psykatriska vården, om den så sker på sjukhus eller mottagning, så ser jag den främst ur mitt sjuksköterskeperspektiv, så klart!
Sjuksköterskeutbildningen poängterar visserligen det holistiska perspektivet, att kropp och själ är ett, men den psykiatriska omvårdnaden får mycket lite plats.
Utbildningen fokuserar nästan enbart på den somatiska vården. Det var kroppens sjukdomar och behandlingen av dessa som vi kunde bäst när vi var klara.
Den andra delen av utbildnigen, som lärde oss att leda och utveckla vården, är även den anpassad efter somatiken. Det var också där, inom kirurgin, som jag arbetade mina första månader i yrket.

När jag började på den psykiatriska avdelning där jag nu är anställd, blev jag förvånad över hur annorlunda det var. Inte främst med patienterna, utan det organisatoriska.
Hur arbetsuppgifter och ansvar fördelades, teamuppbyggnad och rutiner. Där rådde en helt annan kultur och struktur än vad jag lärt mig under utbildningen och min första tid som sjuksköterska. Inom somatiken är det väldigt tydligt vem som gör vad och vem som får göra vad! Tydliga arbetsbeskrivningar och ansvarfördelning.
Inom psykiatrin upplevde jag den som mer flytande, vilket väckte en del frustration hos mig.

Sjuksköterskeyrket och våra ansvarsområden ska nämligen vara väldigt tydliga. Det finns en nationell yrkesbeskrivning, som vår legitimation bygger på. När vi tog examen visste vi vad som förväntades av oss. Jag försökte hitta en liknande yrkesbeskrivning för skötare, motsvarigheten till undersköterska inom psykiatrin, men fann inte någon sådan.
Inom psykiatrin arbetar även läkare, kuratorer och psykologer. Ansvarsfördelningen dem emellan ser jag som relativt tydlig.

Nu rapporterar Västnytt om en helt ny yrkesgrupp som utbildats på Högskolan Väst, efter att regeringen velat höja kompetensen inom psykiatrin. De har läst 180 hp (3 år) på Socialpsykiatriska programmet. "Efter utbildningen kan du arbeta med människor med psykisk ohälsa inom bland annat kommunal psykiatri, rättspsykiatri, behandlingshem för missbruk, behandlingshem för barn och ungdomar, kriminalvård och Statens institutionsstyrelse" skriver Högskolan Väst på sin hemsida.
Insalget handlade om lönen. De kommer nämligen att tjäna lika mycket som en skötare/undersköterska med gymnasiekompetens, vilket studenterna inte var särskillt glada över (så klart!).

Nu tjänar inte sjuksköterskor särskillt mycket mer än en undersköterska... så jag förstår verkligen frustrationen! Mitt yrke lönar sig inte, rent ekonomiskt. Jag hade fått samma lön av att gå tre terminer på komvux, som tre år på högskolan. Där i ligger en stor del av förklaringen till det gigantiska kaos som råder på våra sjukhus i sommar.
Men jag undrar... vad ska studenterna som gått den socialpsykitriska utbildningen arbeta med? Det låter som att de ska ta över skötarnas jobb... för sjuksköterskeuppgifter kan de inte utföra. Inte heller kuratorernas.
Inom Öppenvården kan jag inte se någon plats för dem... där finns, förutom tidigare nämnda yrkeskategorier, även sjukgymnaster och arbetsterapeuter som utför liknande uppgifter.

Enhetschefen för socialpsykiatrin i Trollhättan (där högskolan ligger) säger till Västnytt att studeterna är tänkta att jobba som "baspersonal", det vill säga skötare/undersköterska.
De är därför tänkta att utföra exakt samma uppgifter som personer som enbart gått ut gymnasiet.
Känns det inte lite ogenomtänkt?
Som sagt... jag förstår deras frustration och självklart (!) ska det löna sig att ha gått tre år på högskolan... men om de gör exakt samma sak... hur mycket mer kan de begära i lön?!
Är det meningen att skötarna ska försvinna på sikt och att enbart högskoleutbildad personal ska arbeta inom psykiatrin? Hur är det tänkt egentligen?

Kanske behöver man se över den psykiatriska vårdens professioner?
Vem ska göra vad? Vilken utbildning ska krävas?
Enligt mig... det behöver absolut stramas upp!

/Emelie

söndag 9 juni 2013

Väntans tider...



Vänta, vänta, vänta...
Intet nytt under solen...
Ingen blogginspiration. Bara väntan. Och längtan.

Suck.

/Emelie

fredag 31 maj 2013

Hundens sämsta vän

Såg den hemska dokumentären "Hundens sämsta vän" igår. Om hundstallet och deras verksamhet. Om hundar som kommer in, ofta med polis.
Undernärda, uttorkade, såriga, toviga, nervösa, rädda.

Enligt personalen där är det allra vanligast att människor, som vanvårdat hundar på detta sätt, inte är medvetna om det felaktiga i beteendet. De tror att de gör rätt, att det inte finns något annat sätt att vara hundägare på. De menade att det ofta inte ligger en medveten ondska bakom, utan snarare även tragiska människoöden. Bland annat fick man se bilder på ett tillslag där över 40 hundar omhändertogs. 8 döda hundar fanns i lägenheten. Man var tvungen att bära gasmask på grund av stanken.
Det fanns inte en ren yta, det var ren missär.

Då det ändå ligger ett våldsamt, medvetet beteende bakom var det nästan alltid förorskat av män. Många av hundarna tålde inte män. De litade inte på dem.
Än en gång blir jag så uppgiven... undrar vad det är som gör att majoriteten av alla våldsbrott begås av män. Vad beror det på... att män har en betydligt större benägenhet att skada andra levande varelser än kvinnor? Jag vet inte... men blir bedrövad.
 
En annan grupp var de som efter att ha fått tråkiga besked av veterinären, åkte till andra sidan stan för att dumpa sin hund där, då de inte haft råd att operara bort livmodern eller vad det nu var. Så får de klara sig (eller inte klara sig) bäst de vill. Eller de som tröttnar på sin hund, åker till en skogsdunge och lämnar sin hund fastknuten vid en stolpe.
Vem gör så? För mig känns det obegriplig!

Det var så hemskt att se alla dessa hundar. Med stympade kroppar, rädda ögon.
Samtidigt så fantastiskt... att de allra flesta går att omplacera. Går att lära, skapa tillit hos. De vill så gärna bli älskade. Få ett hem. Det berättades om hundar som tagits om hand, men där den nya ägaren gett upp efter en månad eller till och med mindre tid.
De hundarna blev väldigt deprimerade då de kom tillbaka till sin box. En del av dem var med om detta flera gånger.
Det tycker jag också är väldigt märkligt... för om man nu skaffar en omplaceringshund, så måste man väll ändå vara medveten om att det kommer att bli tufft? Vill man ha en enkel hund... väljer man då en från Hundstallet? Vem tar sig an en sådan uppgift och ger upp..? Redan efter en - ett par veckor?
Jätte konstigt tycker jag!

Zicko 2013-03-19
Lilla Zicko. Dogo Argentino 3 år.

Greta 2013-04-22
Tuffa Greta. Amstaffblandning 6 månader.

Märta 2013-05-24
Fulsöta Märta. Amstaffblandning 1 år.
 
Jag förstår faktiskt inte hur man kan vara för fri avel, utan stamtavlor. Att det ska vara okej att blanda hur som helst och sedan sälja valparna för 5000 styck. Det är så ofta som de hamnar i fel händer.
Hos psykiskt sjuka, kriminella eller oengagerade människor som inte har någon som helst kunskap om hund. Någonstans får ju dessa människor sina hundar ifrån! Någon har fött upp och lämnat ifrån sig en liten valp till en olämplig människa. Det borde vara förbjudet! Inte nog med att de ofta far väldigt illa.
Alla dessa amstaffblaningar skapar dessutom dåligt rykte för seriösa uppfödare och hundägare, med renrasiga hundar av liknande utseende. Som blir misstrodda hos grannar och brukshundsklubbar. Som får stämpeln "kamphund" och möts av förakt.
Jag menar inte att blandrashundar är mindre "fina" eller värda! Jag menar att man inte vet vad man får med en blandras. Det är som ett lotteri. Och en stor del av handeln med blandisar sker på ett oseriöst sätt. Det är synd.

 

Mammas fina Gottfrid. Världens mest omhuldade hund... så borde alla ha det!
 
/Emelie

torsdag 30 maj 2013

Vill ha... men inte än

Nu, som höggravid, går minsta lilla 2 cm-klack bort... men sen så ska jag köpa ett par
Toffelanna of Sweden. Så fina... allihop!

















/Emelie

Rasist!

Integrationsfrågan upplevs som mycket viktig inför valet. Speciellt bland unga.
Den ligger på tredje-fjärde plats någonting... efter jobben, skolan och det vanliga.
Om jag hade fått opinionsfrågan "tycker du att intergration är en viktig fråga?" så skulle jag sagt Ja. Det tycker jag. Med det menar jag inte att vi har ett invandrarproblem i Sverige, vilket många tolkar populariteten som. Där emot kan jag skriva under på att vi har integrationsproblem i vårt land.
Det finns många politiska misslyckanden att lyfta upp. Att vi tagit emot för många människor från andra länder är inte ett av dem. Bostadssegregationen, bristande undervisning för både barn och vuxna, näst intill obefintlig krishantering och samhällsintroduktion, diskriminering på arbetsmarknaden är exempel på områden där det har brustit, enligt mig.

I ljuset av Sverigedemokraternas inträde i riksdagen och en ökad diskussion om integration, invandring och rasism har debatten lyfts till en ny nivå.
Jag började att skriva ett blogginlägg om "Uppdrag gransknings" program som sändes för ett par veckor sedan. Där journalisten Per Brinkemo kände sig uthängd som rasist av en annan journalist, efter att ha motsagt sig att det inte finns läs- och skrivsvårigheter hos somalier.  
Där musikern Stefan Gunnarsson (med det långa håret från "Så ska det låta") inte ville vara med i en lokal kampanj mot rasism och därför själv blev utpekad som rasist av tidningen Norrbotten-Kuriren.
Där den somaliskt födda journalisten Amon Abdullahi, tillsammans med Ekot-kollegan Kajsa Norell, gjorde ett repotage om hur unga män värvas till Al-Shabab av fristidsledare i Rinkeby. Och där efter utpekades som lögnare, av andra SR-kollegor som gjorde en rad repotage som skulle bevisa att det inte stämde. Amon blev utstött från sin familj och vill inte längre jobba som journalist, vill inte ens bo kvar i Sverige utan flyttar tillbaka till Somalia.

Amon Abdullahi

Jag påbörjade ett inlägg... men kom liksom ingenstans. Kan säga lite som Aftonbladets kolumnist Oisín Cantwell: "En granskning med vissa poänger. 'Konflikt' hade något faktafel och har rört ihop en del saker... Reportern var dessutom, glädjande nog, betydligt mer lågmäld än Josefsson då denne i vintras sprang runt på gator och torg utan att hitta fattiga barn. Men som underlag för långt gångna slutsatser om att medieeliten belägger obekväma röster med munkavle är tre besvikna människor och några misstag långt ifrån tillräckligt. Tacka fan för att tesen uteblev".
Jag satt lite med samma känsla. En utebliven tes. En överdriven diskussion inför programmet. Och Sverigedemokrater satt hemma och ropade Heja heja!

Idag nås vi av nyheten att en Moderatpolitiker skrivit en debattartikel om hur Husbyhändelserna berodde på "en för optimistisk och okontrollerad invandring".
Han fick där efter avgå från sin post. Liknande fall har varit många de senaste åren.

Låt mig vara tydlig med en sak! Jag tycker att det är fullständigt oacceptabelt av politker, journalister och andra yrkesgrupper som har ett riktat samhällsansvar att uttala sig rasistiskt!
Även om orden inte skulle vara så allvarliga, så finns det ett sammanhang att tänka på.
Det finns en mottagare. Utrymme för tolkning. Som exempelvis politiker har man ett stort ansvar för hur ens kommentarer tas emot av människor "där ute" och i vilka kontexter de sedan kan användas i.
DET måste man tänka på, innan man skriver en debattartikel eller uttalar sig i annan media (även social).

Den lite knepiga frågan är väll... vad är egentligen raististkt?
Att som statsministern betona att SVENSK lag gäller i samband med Husby... är det rasistiskt? Eller när han pratade om etiniskt svenskar?
Att som migrationminister säga att det inte är blonda och blåögda som gömmer illigala invandrare... är det rasistiskt?
Är det rasistiskt att säga att det finns läs- och skrivsvårigheter hos somalier?
Att inte ställa upp på en antirasist-kampanj om man får frågan?
Att göra ett repotage om terroristrekrytering i Sverige?
Att beskylla upplopp på invandringspolitiken?


Det är naturligtvis en svår gränsdragning. I frågan om somalierna, så menade Per Brinkemo (som arbetar med somaliska ungdomar) att om man gått tre år i skolan i hemlandet eller i en koranskola, lärt sig hela koranen utantill utan att kunna skriva ett enda ord, så räknas det som förgymnasial utbildning i Sverige. Han uppgav sig vilja lyfta problemet med deras läskunnighet och inte sopa det under mattan. Jag tycker inte att det gör honom till rasist. Men när man ser till den ökade diskussionen kring gruppen somalier, som många gånger blir väldigt obehaglig... de vill inte jobba, de tar hit hela sin släkt, lever allihop på bidrag, föder för många barn... bla bla bla!
När vi ser hur arbetsmarknaden har diskriminerat den här gruppen, deras förreningar har utsatts för attentat och så vidare... då hamnar inlägget om deras bristfälliga skolgång och okunnighet i ett sammanhang där det inte var tänkt att hamna.
Har Per Brinkemo ett ansvar för detta? Jag skulle säga att han har det.
Å andra sidan har han ju rätt... det är inte rimligt att det ska vara förbjudet att lyfta uppenbara problem. Att våra invånare kan läsa och skriva är givetvis viktigt. 
Och räknas en koranskola som utbildning, då anser svenska samhället att den personen inte har ett behov... det är ju redan uppfyllt! Klart att det är ett problem.

Men att dra den där magiska gränsen... det är inte lätt.
För mig handlar det om att inte beskylla individen för samhällsstrukturella och politiska misslyckanden. Att uppge mängden invandring som problemet till integrationssvårigheterna... det är inte okej. Det är inte okej att häva ur sig dumma kommentarer, utan tanke på eventuella konsekvenser. Det är därför jag tycker att sådana här inlägg är så oerhört svåra att skriva. Ibland kan jag uppleva känslor inom mig, som jag väljer att inte skriva om eller säga till vem som helst... för jag vet inte hur det kan tolkas av mottagaren. I detta har vi alla ett ansvar!

Avslutar med ett repotage jag hörde på P1 för ett tag sen...
En (också!) somalisk kvinna. Hon och hennes man arbetar heltid. Har tre barn.
En dag var hon och stohandlade. För att få vardagspusslet att gå ihop handlar hon en gång i månaden, en överfull kundvagn för att slippa åka och småhandla under veckorna. När hon ska betala står en gubbe bakom henne och säger (högt och tydligt!) "Ja där ser man hur mycket de kan köpa för sitt socialbidrag!" Han tog för givet att hon inte jobbade och att han kunde säga vad han ville... hon kunde väll ändå inte svenska. Hon beskrev förnedringen i detta, men hon sa ingenting. Ingen annan heller. Hon betalade och gick.
Jag önskar att, om jag stått i den där kön, bett gubben att hålla käften! Men jag vet inte om jag hade gjort det... tyävrr. Även om jag tycker att vi alla har ett ansvar, även där!


/Emelie

tisdag 28 maj 2013

Sverige, Sverige älskade land


 
Sverige, Sverige, älskade vän
En tiger som skäms
Jag vet hur det känns
När allvaret har blivit ett skämt
När tystnaden skräms
Vad är det som hänt


 
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är, var du än är


 
Duka din veranda till fest
För en långväga gäst
I landet lagom är bäst
Vi skålar för en midsommar till
Färsk potatis och sill
Som om tiden stått still



Välkommen, välkommen hit
Vem du än är, var du än är


 
Regnet slår mot rutorna nu
Men natten är ljus i ett land utan ljud
Och glasen glittrar tyst på vårt bord
Lika tomma som ord
Visst är kärleken stor





















Välkommen, välkommen hit
Vem du än är, var du än är

























/Emelie

måndag 27 maj 2013

Straffa föräldrarna!

 

"Vi har redan etniska proletariat på sina håll. Det handlar inte bara om att de är fattiga, det handlar om att det är en grupp människor som inte delar samma normer eller har samma möjligheter som vi andra. Det är oerhört skrämmande att tänka på hur det kan utveckla sig om vi inte ser till att göra något. Titta på Sverige, titta på Paris.
...Vi måste göra upp med föreställningen om att det är synd om barnen eller föräldrarna.
En liten pojke som kallar grannen för luder och sparkar sönder saker är inget offer".
/Danska socialdemokratiska social- och integrationsministern Karen Hækkerup.
 
Jag tror att jag får krupp. Vad är detta?
Är det en socialdemokrat som säger så här? En minister?
 
Här särskiljer Hækkerup en grupp människor, med delvis utländsk bakgrund, som bor i segregerade områden som människor med andra normer än "vi andra" (vilka andra?!).
Hon medger att de inte har samma möjligheter "som vi andra", men säger det på ett sätt som antyder att det är deras eget fel.
Hon menar också att det är "deras normer" som är anledningen till upplopp, så som i Stockholm och att "vi andra" inte kan visa "de andra" sympatier. Hon beskriver hur de lever bakom "nedrullade gardiner med tända paraboler".
 
Jävla människa!
 
Att sådana här kommentarer haglar från Sverigedemokrater eller Dansk Foleparti... det kan man förvänta sig. Men från en socialdemokratisk minister, som dessutom har ansvar för sociala- och integrationsfrågor... det är väldigt anmärkningsvärt. Förslaget som Hækkerup lägger fram efter sin långa, rasisitiska utläggning är att föräldrar som lever på socialt bistånd, ska få detta sanktionerat om deras barn "inte uppför sig". De ska straffas och inte sitta på sina lata arslen bakom gardinerna!
 
Jag ser flera problem i hennes uttalande.
För det första delar ministern in människor i "vi och dem". A och B-lag.
För det andra tar hon för givet att det endast är barn, vars föräldrar är födda i ett annat land och går på bidrag, som ställer till problem.
För det tredje tilldelar hon dessa människor mindre smickrande egenskaper och värde.  
För det fjärde lägger hon hela skulden på förortens sociala problem på individen och avsäger sig sitt eget och samhällets.
För det femte hetsar hon "oss andra" till att minska vår tollerans med "de andra".
Och för det sjätte tar hon för givet att "dessa" föräldrar inte bryr sig om sina barns välbefinnade och beteende. Hon verkar dessutom tro att hot om minskad inkomst skulle få dem att "bry sig mer".
 
Det är inget nytt... det här med att föräldrar ska straffas. En svensk moderat twittrade om någonting liknande här om dagen, då han sa att de borde vräkas från sina hem.
Vad är det för människosyn som ligger bakom?
 
Visst... jag tror att många föräldrar behöver ett ökat socialt stöd i sin föräldraroll.
Jag tror att det finns många människor som lever med en låg socioekonomisk standard (också!), som brister i föräldraskapet.
Som gett upp, som bär på tidigare trauman, som själva växt upp utan utbildning och som inte förmår att motiviera sina barn till att gå en annna väg. Jag tror att det är många mammor och pappor som behöver lite ställföreträdande ork.
Men att det här arbetet skulle uppnås genom straff... Genom att man ser ner på dem..!  
Nej, det är självklart ingen väg att gå. Självklart skulle sådana åtgärder skapa än större sociala och ekonimiska klyftor. Än större utanförskap, samhällsförakt och inte minst... påverka barnen mycket negativt.
Sådana här förslag är endast ett uttryck för en rutten människosyn och den hör inte hemma inom den seriösa politiken.
 
/Emelie
 

lördag 25 maj 2013

Moderspassion



Ett varv har gått i vår bokcirkel och det var åter mamma Astas tur att välja roman.
Det blev "Moderspassion" av Majgull Axelsson.  
För er som inte är med i vår lilla klubb... här är en kortis om handlingen:
Huvudpersonen Minna har ärvt sin mosters vägkrog. Ett fint litet ställe på en liten ort.
En dag blåser det upp till storm och ett antal personer tvingas söka skydd på krogen.
Flera livsöden flätas upp. Sorger, besvikelser och katastrofer. De bär alla på små hemligheter och inre mörker. Till stor del förknippade med föräldrasakap. Stormen ger stora konsekvenser på deras liv, på gott och ont.

I torsdags frågade mamma hur det gick med boken... jag svarade att jag hade lite kvar, men att jag skulle hinna läsa klart. En sanning med modifikation. Jag hade läst 50 sidor och hoppades att jag skulle hinna läsa klart!
Jag har nämligen haft lite svårt att komma in i den här boken. Åtskilliga gånger har jag tagit den med mig ut på altanen eller in i sovrummet. Men efter en kort stund har jag avbrutit mig för att pyssla med något annat, bläddra i en tidning eller sätta lurarna i öronen.
Jag märkte ju, redan efter första sidan, vilket språk Majgull Axelsson behärskar. 
Att alla förutsättningarna för en stor läsupplevelse fanns där.. men har varit allt för rastlös.
Igår tog jag mig dock i kragen, slog upp sida 51 och började läsa. Och jag läste, läste och läste... 400 sidor på två dagar. Underbara, underbara Majgull Axelsson.  


Jag var så säker på att jag läst en av hennes tidigare romaner... men nej... inte ens "Aprilhäxan".
Hon är en fantastisk författare. Hennes sätt att använda svenska språket är genialt.
Det är målande och detaljerande, utan att bli övertydligt. Dialogerna och karaktärerna känns äkta. Berättelsen är trovärdig rakt igenom, även i beskrivningen av kopparängeln som följer Minna genom tillståndet mellan liv och död. Även i hennes galenskap.

Som blivande mamma griper romanen tag i mig. Beskrivningarna av moderskapets svåra roll berör mig. Jag blir upprörd, ödmjuk, rädd och lugn på samma gång.
Frågor om hur man kan ge något som man själv aldrig fått, bryta mönster som pågått under generationer, våga se det som är läskigt att se, förstå sin nästa genom att förstå sig själv, den ovillkorliga kärleken... jag tror att det sådant som alla mammor funderar över... men kanske speciellt inför födseln av sitt första barn.
När man vill göra allting rätt, inte någonting fel. Inte skada. Bara göra gott.



Jag tycker att författaren fångar upp stora och svåra frågor. Lyfter dem via sina karaktärers öden till en helt ny nivå. Tror att det är så många som kan känna igen sig, i något av det som beskrivs. Det skapar närhet och intimitet till berättelsen.
Uppskattar även när det finns många nyanser i en historia och dess karaktärer.
När det inte är svart eller vitt. Där man inte är god eller ond. Genom att man får följa personerna både genom de andras ögon och i 'jag'form blir historien mer färgrik. Deras personligheter skiftar. De blir mänskliga och intressanta. Det är inte alla författare som lyckas med detta, men det är bland annat här som Majgull Axelsson visar på sin storhet.

En väldigt bra roman, som med lite tid och ro i kroppen, ger en stark läsupplevelse.
Tyckte mycket om den!

/Emelie

fredag 24 maj 2013

Hur landet ligger

Aftonbladet har påbörjat en repotageserie efter att tillsammans med United Minds, gjort en studie om svenskarnas sexvanor. Intressant och lite skrämmande läsning.

 
1996 hade genomsnittssvensken samlag 5 ggr i månaden. Låter ganska lite tycker jag... men idag ligger siffran på 3,8 ggr i månaden. En minskning med 1,2.
Andelen i procent, som haft sex senaste månaden var 1996 76%, idag 62%.
En del av förklaringen är en minskad lust. Endast 20% av kvinnorna har 'ofta' lust. Männen? 46%. 3% av kvinnorna har 'aldrig' lust. Motsvarande för männen är 1%.
Anledningen till minskad lust är enligt 37% trötthet och stess. Där efter kommer brist på spänning och ohälsa. Men det vanligaste är alltså att det berömda vardagspusslet inte går ihop.
 
En ny term, "Desire-disorder", blir tydligen allt vanligare. Minskningen sker i alla länder, inom alla grupper. De enda grupperna som bryter trenden är unga personer under 24 år samt äldre över 66 år.
Forskare tar upp stress, press och tidsbrist som den stora faktorn. Att föräldrar i allt högre utsträckning "curlar" sina barn och där med inte alls hinner med sig själva när arbetspasset är avslutat, maten lagad och uppäten och disken inställd i maskinen. Där efter ska man dessutom köra ungar till aktiviteter och vara delaktig i diverse förädragrupper.
Även media anses vara en bidragande orsak. Porr har visat sig minska mäns sexlust, då de finner verkligheten ointressant. Det står inget om det i Aftonbladet, men kan tänka mig att effekten hos kvinnor kan vara att de upplever ett ökat tryck på hur de "borde vara". Kanske inte med porren som förebild, men i jämförelse med romantiska filmer och tv-serier, där varje samlag är lika eldsprakande och fantastiskt.
Tröttheten är en ytterligare faktor. Den har ökat markant de senaste decenierna.
I kombination med otrygga arbetsförhållanden, minskade resurser och ett ökat tryck på den enskilde medarbetaren blir resultatet en uttröttad befolkning, som somnar framför sena nyheterna i ren utmattning. Problemet är störst hos 40-någonting kvinnor. Det är även den gruppen som till större del lider av utmattningssyndrom, depression, sömnstörningar och ångest. Det hela hör naturligtvis ihop.



Är det inte tragiskt?
Vad är det som har hänt med oss? Vad är det som gör att vår bild av perfektion låter oss påverka något så basalt som vårt kärleksliv? Det finns mycket som är väldigt svårt att påverka som enskild individ, som ligger på samhället. Miljöpartiet kommer troligtvis att skrota kravet på 6-timmars arbetsdag. Jag tycker att det är synd. Tror att det hade gynnat individen, familjen, samhället och miljön om vi jobbade lite mindre och rådde mer om oss själva. Men i dagens samhälle gäller det att ligga i. Arbeta, tjäna pengar, konsumera, agera, prestera... åh... blir helt trött när jag tänker på det.
Olika undersökningar har visat att vi vill ha mer fritid. Vi vill råda om våra liv. Vi vill ha mer sex, mer tid och mer frihet. Men vi lever i detta ständigt rullande ekorrehjul och kan liksom inte kliva av!

Vi får barn allt senare. Den ofrivilliga barnlösheten är större än någonsin.
Vi ska bara göra ditten och datten först... och sen... sen är äggstockarna för gamla.
1-åringar lär sig gå på dagis. Vi tar större och större lån. Vi åker längre och längre bort på semester.
Var ska det här sluta?

 
Kanske kommer det en dag då det vänder? Då vi går back to basic. Då tid blir viktigare än pengar. Då kärleken blir viktigare än skinande golv. Då egenprooducerade grönsaker går före det exotiska och importerade.
Ibland skulle jag vilja skrika stopp. Ta min man och mitt barn, skaffa mig en hund, köra så långt jag kan in i skogen, köpa ett litet torp och bara vara... men så kan väll inte göra?
 
/Emelie

torsdag 23 maj 2013

Resultatet av regeringens klasspolitik!



Ännu en orolig natt i förorterna. Skolor som brunnit, stenar som kastats och raistiska inlägg som delats hej vilt på Facebook. Människor är oroliga. Arga. Uppgivna.

Nej... allt kan inte skyllas på den här regeringen, men mycket står dem till svars.

Under flera decenier har segregationen i ökat i våra större städer. Människor som fått mer välbetalda jobb och gått längre utbildning har flyttat från förorten in till finare områden. Nya människor har flyttat in, många efter att ha invandrat från andra länder.
Allt eftersom tiden gått har städerna förändrats. Arbetslösheten bland utlandsfödda samt deras barn är betydligt större än bland svenskfödda och deras barn. Detta gäller även de med gymnasial samt eftergymnasial universitetsutbildning i Sverige. Akademiker med genomförd utbildning i sitt ursprungsland är också arbetslösa i betydligt större omfattning. Det pågår en massiv diskriminering av den här gruppen.

Skolorna fungerar inte i förorten. Det är allt för många barn per lärare. Det finns inte alltid studiestöd att få hemifrån, då föräldrarna har brister i språket. De har inte råd att utnyttja RUT för att anlita privat läxhjälp. Allt fler går ur gymnasiet utan fullständiga betyg, något som är förödade för framtiden. Det råder känslor av hopplöshet.
Åratal av arbetslöshet, samhällsfunktioner som läggs ner, lägenheter som inte rustas upp, kriminalitet som fångar upp i gemenskap och en ökande främlingsfientlighet.
Människor som vill och kan. Som bär på så mycket kompetens och kraft.
Som ständigt slås ner. Det föder hopplöshet.

Vi har en regering som under sju år har gjort medvetna satsningar på att öka klyftorna mellan människor. Den så kallade "arbetslinjen" har drivits hårt. Den har inte lett till särskilt många jobb, arbetslösheten är högre än någonsin. Där emot har de som inte kan eller får jobba fått det betydligt sämre under de senaste åren. Det ska straffa sig att vara sjuk. Det ska straffa sig att ha förlorat sitt jobb. En allt högre kostnad har lagds på kommunerna efter att människor blivit av med A-kassa eller sjukersättning.
Det ekonomiska bistånd som var tänkt att användas av få människor, tilldelas nu allt fler... för att de över huvud taget ska överleva. Kyrkan vittnar om ökade önskemål om hjälp till mat och kläder. Majblomman om hur allt färre har råd med glasögon till sina barn.
Socialsekreterare flyr jobben på Socialtjänsten, där de tvingas kontrollera människor in i minsta, förnedrande detalj. Inte en fika, inte ett biobesök, inte en dag på badhuset med barnen. "Det är inte dina pengar, det är samhället som försörjer dig! Tro inte att du kan fuska!"
Förnedringen att ständigt stå på knä, att aldrig få säga vad man tycker och känner... det är samhället som försörjer dig. Någon sa "jag lever inte på bidrag, jag överlever på bidrag!"
Ingen människa vill leva så, men vi har en regering som står redo med piskan.

Statsministern står och säger hur svensk polis finns på plats. Svensk lag gäller.
Ja... vi befinner väll oss i Svergie? Skulle dansk polis komma inspringande?!
Skulle italiensk lag gälla?! Varför säger Fredrik Reinfeldt så här... om inte för att poängtera att några andra än svenskar står för upploppen?!
Det här är inte en invandrarfråga. Det är, till viss del, en intergrationsfråga.
Det är definitivt en klassfråga. Klassillnaderna har ökat mer i Sverige, än i något annat i-land under de senaste åren.
Som sagt var... medvetna satsningar där hyresrätter har gjort om till bostadsrätter, där fattiga blivit fattigare, rika blivit rikare och utanförskapet större än någonsin.
En klassisk borglig politik, där vi nu ser resultaten!

Självklart ligger inte lösningen i att kasta sten och bränna bilar.
Självklart är det väldigt synd om de poliser och brandmän som utsätts för detta.
Men att göra det så jävla enkelt för sig... att tro att det här handlar om etnicitet... det är bara dumt. Nästan lika dumt som när Moderater står upp i debattprogram och säger att ingen annan regering någonin satsat så mycket i förorten som de gjort. Snälla nån... det är dags för en ny politik... för den här, den fungerar UPPENBARLIGEN inte!

/Emelie

fredag 17 maj 2013

Sköterska som sköterska

Jag tycker om Sanna Lundell. Tycker att hon är en bra journalist. Gillar hennes krönikor. Idag blir jag dock lite irriterad på henne, när hon skriver:   

"Det händer att jag då och då skriver ordet dagis i min blogg. Någon gång har jag också råkat skriva dagisfröken. Det skulle jag inte ha gjort, får jag alltid blixtsnabbt veta i kommentarsfältet.
Dagis är ett fult ord, dagisfröken förringande och gammaldags. Jag borde veta hut och bättre än att nedvärdera pedagoger med ett sånt löjligt, barnsligt ord. (...)
Nu har jag hört att man ska vara utbildad undersköterska för att anställas i hemtjänsten (...) Det är något väldigt sorgligt med att omvårdnad skattas så lågt i dagens samhälle. Att yrkestitlar och högskolepoäng är viktigare än den ovärderliga och unika egenskapen att vara en god vårdare. Unika skriver jag, för det är sannerligen inte alla som har den egenskapen och den borde värdesättas lika högt som utbildning."



Jag värdesätter utbildning.
Själv tillhör jag kategorin akademiker. Jag säger det inte för att låta mallig, utan för att betona att min legitimation lutar mot en akademisk och vetenskaplig grund, trots att mitt huvudämne är omvårdnad.
Många vet inte vad det är för skillnad på en sjuksköterska och en undersköterska.
I media benämns vi ofta som "sköterska". Vilken yrkesgrupp de syftar till är ofta oklart och uppenbarligen inte viktigt. Sköterska som sköterska liksom.
Även inom vården finns liknande resonemang. Oftast från undersköteskor.
Jag och en skötarkollega hade en diskussion, där jag menade att alla sjuksköterskor inom psykiatrin borde ha specialistutbildning. Han höll inte med, tyckte inte att utbildning var särskillt viktig över huvud taget. Enligt honom var det det egenskaperna som var av betydelse, precis som Sanna Lundell.

Jag är en legitimerad sjuksköterska. Inte en sköterska.
Förskolelärare vill inte bli kallad för dagsifröken. Det tycker Sanna Lundell är töntigt.
Liksom att anställda inom omsorgen bör ha gymnasieutbildning med inrktining omvårdnad. Vet inte vad hon anser om sjuksköterskor. Kanske är hon av en liknande åsikt som många politiker... att vi lätt kan bytas ut mot undersköterskor. Same same!
Det är populärt att kasta in kreti och pleti i äldreomsorgen. Långtidsarbetslösa, före detta Volvoarbetare, nyblivna svenskar som ska arbetsträna till sig språkkunskaper. 
Låt dem ta hand om de dementa, våra gamla och sjuka. "Det kan väll vem som helst göra". Att undersköterska är ett yrke verkar inte vara viktigt.
Jag håller med henne om att utbildning inte är allt! För att arbeta med människor som befinner sig i en beroendeställning, oavsett yrke, behöver man ha en viss fallenhet.
Men utbildningen kan inte uteslutas. Det finns en anledning till att en stor del av min utbildning har handlat om etik, moral och mänskliga värden.



Efter mina tre år på högskolan tjänar jag ungefär det samma som en undersköterska med gymnasieutbildning. Ungefär det samma som en McDonaldsanställd.
Förskolelärare likaså. Våra utbildningar värderas mycket lågt. Vi anses inte var några "riktiga" akademiker. De som envisas med att förringa och nedvärdera vår utbildning och våra yrkestitlar bidrar till den synen. Bidrar till vår låga status, ingångslön, löneutveckling och usla arbetsvillkor.
Genom att vägra erkänna vår unika teoretiska kompetens (inte bara våra egenskaper) och förlöjliga våra reaktionen på detta, hindras vår utvecklingen mot anständiga och rättvisa villkor.

/Emelie



 

torsdag 16 maj 2013

Hipp hipp hurra!!!

Idag fyller världens bästa mamma 
och blivande mormor år. 


Visst är hon också världens vackraste?! 

Grattis älskade lilla mamma. Jag älskar dig så..! 

/Din förstfödda

Psykiskt sjuka ska inte få sjukskrivas!


Föreställ dig din arbetsplats. Hur du går till jobbet, precis som vanligt... 
Du hälsar på dina kollegor, dricker en kopp kaffe och ska påbörja de rutinmässiga uppgifterna när du känner ett starkt tryck över bröstet. Det hugger till. 
Du får svårt att andas. Det känns som om du andas genom ett sugrör, du får ingen luft. 
Kroppen kompenserar genom att du tar allt kortare och snabbare andetag. 
Du börjar svettas, känna dig varm och yr. Illamående. Du kommer nog att kräkas. 
Du är rädd. Räddare än vad du någonsin varit. Det känns som om du kommer att dö. 
In kommer en kollega, som säger något som du inte hör. 
Du håller på att bli galen... ja, helt tokig. Tappar all kontroll och vill bara falla till golvet. 
Kollegan sätter någonting i dina händer. Du är medveten om att det är meningen att du ska veta vad du ska göra, du har gjort det så många gånger förut under flera år. 
Men nu har du glömt. Du vet inte vad du ska ta dig för. Så börjar du gråta. 
Mitt bland alla människor. Du som aldrig gråter inför andra. 

Det här skulle kunna vara ångest. Orsakat av utbrändet. Ett symtom. Det skulle också kunna vara ett renodlat ångestsyndrom. Ångest som inte har någon påverkan av yttre faktorer. 
Nedan följer tre upplevelser hämtade från min c-uppsats om depression. 

"Något har tagit mig i besittning. Som vill mig illa. Som klamrar sig fast. Växer sig stort och svart och otäckt och elakt. Jag tänker mig mer en korp. En korp med vass näbb och vassa klor och onda ögon. En korp som hackar och sliter i mitt hjärta, mina tarmar och snörper till så att jag inte längre kan andas".

"Jag brukade vara så modig. Jag brukade vara någon. Jag är fortfarande någon. Vem? Någon som inte kan lämna sitt eget sovrum, någon som inte kan gå över gatan och köpa en tidning".

"Jag vill inte. Vill inte. Jag orkar inte. 
Det känns som om jag kommer att dö. Jag vet att jag kommer att dö. Jag dör om jag blir tvungen att åka till Gotland. Jag ligger i fosterställning på badrumsgolvet och gråter. 
Jag vill inte".




Psykisk sjukdom går inte att klumpa ihop till en enda diagnos. Precis som att det inte går att göra det samma med somatiska sjukdomar. Men om vi nu ska göra det... om vi ska prata om psykisk sjukdom som ett begrepp, så är det en av våra stora folksjukdomar. 
I klass med hjärt/kärlsjukdomar, diabetes och mag/tarmsjukdomar. 
40 % av alla sjukskrivningar beror på psykisk sjukdom. En av fem arbetsförda personer lider av oro, ångest eller depression. Antalet sjuka bara ökar (svt, nyheter). 
En förklaring ligger, enligt vetenskapen, i nedmonteringen av den offentliga sektorn. 
Allt färre ska göra allt mer. I ett samhälle av ökat behov av stöd och vård, är det allt fler som nekas hjälp.
Samhället har inte råd med alla dessa psykiskt sjuka människor. De är en allt för stor belastning på vår ekonomi. Så vad vill regeringen göra? Vad krävs för att vända trenden? 

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. För vad gör man när uppgivenheten, ilskan och sorgen rasar inom en? 
Socialförsäkringsministern och regeringen menar att lösningen ligger i att sluta sjukskriva människor med en psykisk diagnos. De ska rehabiliteras i arbetslivet. 
Hur argumenterar man med någon som inte förstår? Hur får man människor som inte har de rätta kunskaperna att förstå, när de konsekvent vägrar att lyssna till all expertis? 
Hur får man Ulf Kristersson (M) att förstå att man inte kan tvinga en utbränd patient att stanna på sin arbetsplats? Att det bara kommer att förvärra tillståndet? 
Hur får man honom att förstå att en depression kan göra det lika omöjligt att kliva ur sängen, som en stroke? Hur får man honom att förstå att en ångestattack lätt kan förväxlas med en hjärtinfarkt på grund av likheten i symtomen? Att ett sådant tillstånd kan göra det lika omöjligt att gå till jobbet som om hjärtat slutat slå? 
Vad gör man med människor som struntar i forskning? 
Som bara vill ha snabba lösningar, som kommer att ge katastrofala konsekvenser på lång sikt? 

Psykisk sjukdom är fortfarande väldigt tabubelagd och stigmatiserad. 
Folket rasade när man tvingade cancersjuka till jobbet. Kommer stödet att bli det samma när man tvingar den deprimerade till sin arbetsplats? När hen nekas hjälp från skyddssystemet? 
Förstår människor? 
"Du behöver bara komma ut och träffa folk! Då kommer allt bli bra!"
"Solen skiner, då är du väll glad?!"
Kommentarer som man inte kan använda vid somatiska tillstånd. Alla vet att diabetes inte botas av att träffa folk. Att astma inte lättar av att solen skiner. Men det finns dem som tror att psykisk sjukdom är en icke-sjukdom. Som går över om man bara "anstränger sig tillräckligt". Socialförsäkringsministern Ulf Kristensson och statsministern Fredrik Reinfeldt är två av dem. De sitter på makten att ytterligare förvärra statistiken för psykisk ohälsa och suicidala handlingar. Att ytterligare öka klyftorna och belasta vården. 

Så mycket tid som mina läkarkollegor på den psykiatriska mottagningen får lägga på att dividera med Försäkringskassan. Handläggare som ringer i tid och otid. Som får samma utlåtande gång på gång, men som inte förstår.  Denna okunskap. Denna brist på respekt för vårdpersonals expertis. 
Denna enorma dumhet! 
Ja... ska man skratta eller gråta? Jag vet inte..! 

/Emelie


tisdag 14 maj 2013

Astrid Lindgren



Var tvungen att se filmen "Ronja Rövardotter". Första gången på många år, men säkert tusende i ordningen. Det är en märklig känsla att se om/läsa om berättelser som vuxen, de man tittat på/läst som barn. Hur man ser saker och ting ur en annan synvinkel, med nya glasögon. Hur man förstår saker, man tidigare missat.
 
Astrid Lindgren. Min stora, stora idol. En människa som jag faktiskt kan sörja inte längre finns med oss. Har vuxit upp med hennes böcker, filmer och kassettband. Hennes röst skapar ett lugn inom mig.
Hon lärde mig om samhället. Om fattigdom och klass. Liv och död. Rättvisa och orättvisa. Om svensk historia.
Hon var en helt enastående berättare och sagoskapare. Ändå beskriver hon vårt land, precis så som det var.
Hon beskrev fattigsverige där männen söp upp den lilla inkomst som fanns. Hur somliga hade mycket och kunde äta sig mätta, medans andra svalt. Hur barn placerades på barnhem och glömdes bort. Hur barn blev sjuka och dog före sina föräldrar. Hur mod skapas hos oss, fast vi inte tror oss något ha.
Hon skapade vår kanske främsta feminist någonsin, den rödhåriga flickan som var världens starkaste och modigaste.
Hennes arv är ovärdeligt och kommer troligen att leva vidare i många, många generationer till.
 
Jag är fattig bonddräng men jag lever ändå.
Dagar går och kommer medan jag knogar på,
harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär,
går bak mina oxar hojtar visslar och svär.

 
Jag är fattig bonddräng och jag tuggar mitt snus,
och när lördan kommer vill jag ta mig ett rus.
Sen när jag blitt livad, vill jag tampas och slåss,
vila hos en flicka vill jag också förstås.

 
Sen så kommer söndan och då vill våran präst,
att jag ska i körkan men då sover jag mest.
Prästen kan väl sova hela måndagen men
för en fattig bonddräng börjar knoget igen.

Så går hela veckan alla dagar och år,
jag går med min lie och jag plöjer och sår.
Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö,
harvar, gnor och trälar, och till sist ska jag dö.

 
Står där, fattig bonddräng, invid himmelens port,
lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.
Herren Gud i himlen är väl missnöjd förstås.

Men då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit!
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng, är du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng, ska du vara mig när.

 
Och jag, fattig bonddräng, står så still inför Gud,
och sen klär han på mig den mest snövita skrud.
Nu du, säger Herren är ditt arbete slut.
Nu du, fattig bonddräng nu får du vila ut.



 
När jag nu ser om filmen om Ronja, så gråter jag när jag ser Mattis ofantliga glädje över sin dotter. Gråter när han rider genom skogen efter att ha avsagt sig sitt barn. Gråter när de återförenas igen. Det är något med far-dotter relationen som berör mig väldigt djupt (och kanske bidrar mina graviditetshormoner).
Jag tycker mig se en äkta passion mellan Lena Nyman och Börje Ahlstedt. Båda så snygga och begåvade. Allan Edwall är så fin och har bidragit så till många fantastiska filmatiseringar av Astrids böcker. "Ronja" blev hans sista. Och Per Oscarsson som också spelade i "Bröderna Lejonhjärta", som dog i en villabrand här om året. 
 
 

 
Jag kommer att läsa alla hennes böcker för mina barn. Om och om igen, precis som min mamma gjort för mig. Lära dem om livet, så som det verkligen ser ut. På gott och ont.
Är så tacksam att Astrid har uttryckt det som är så svårt. Det som så få kan få till, så att det blir förståeligt. Det som sker utanför vår kontroll och inom vårt allra innersta.
 
/Emelie 
 
 
  

Toner av Lena Nyman



Den här har jag sjungit för min bebis länge, länge...
får se om den känns igen om en månad.

Vargen ylar i nattens skog,
han vill men kan inte sova.


Hungern river hans vargabuk,
och det är kallt i hans stova.


Du varg, du varg, kom inte hit,
ungen min får du aldrig.


Vargen ylar i nattens skog,
ylar av hunger och klagan.


Men jag ska ge'n en grisasvans,
sånt passar i vargamagar.


Du varg, du varg, kom inte hit,
ungen min får du aldrig.