måndag 29 april 2013

Min bokhylla

I recensionen av Simona Ahrnstedts roman "Överenskommelser" inledde jag med 
"Vet inte om det stämmer eller riktigt varför... men jag känner att jag borde ogilla den här romanen, (eller så är det inte alls så!) men det gör jag inte... jag älskar den!"
Jag var inte den enda som kände så här. Diskussionen kring hurvida det finns "fin" och "ofin" litteratur väcktes. Och det gör det ju! Precis som det finns fin- och ful-kultur inom konst, teater, film och så vidare...
 
Jag älskar att läsa!
Är väldigt tacksam över att att min mamma introducerade mig för litteratur tidigt i livet. Hon lärde mig att läsa, uppskatta böcker och att läsa olika typer av romaner.
All litteratur var bra litteratur.
Att läsa är att lära sig om livet. Genom barn och ungdomsböcker ville hon lära oss barn om jämlikhet, jämställdhet och kritisk granskning.
Astrid Lindgren hade en stor plats i vår barndom, både via böcker och film.
Min kropp minns känslan av "Mio min Mio". Jag vet inte hur gammal jag var, men tillräckligt liten för att ha svårigheter att ta mig igenom texten på egen hand.
Jag minns hur jag fick ont i magen, att jag var lite rädd för riddare Kato, men också hur fascinerad jag var. Hur jag ville veta mer, bli läst för lite till och lite till.
Vikten av läsandet tar jag med mig i min egen, framtida föräldraroll.
 
 
Det sägs ju att din bokhylla beskriver dig som person. När jag kommer hem till folk tycker jag att det är väldigt intressant att betrakta bokhyllan, om det finns någon.
Kan fundera över det där... vad säger min bokhylla om mig... egentligen?!
Så här ser den ut idag:
 
De börjar bli lite fullproppade (trots att jag rensar ibland). Vi behöver köpa en till. 
Vad tänker ni när ni ser den här (skulle jag kunna fråga om ni hade sett vilka titlar som står där!)?
 
Jag har nästan bara pocket. Jag är inte så mycket för inbundna böcker. De må vara vackrare, men jag ligger alltid ner och läser, pocket är då betydligt lättare att hålla i. Det ska vara bekvämt. Dessutom är de billigare!
När jag reser utomlands packar jag alltid med mig många romaner. Att ligga vid poolen eller stranden, med ansiktet skyddat av ett parasoll, en drink i ena handen och en pocket i andra... med sorlet av lekande barn i bakgrunden och min älskade make liggandes brevid... det är livskvalitet!
Ibland ligger jag i poolen och läser och när vi reser hem är alla böcker halvt förstörda av vatten, salt och klor... men det gör ingenting!
 
I min bokhylla finns det mycket (så kallad) chick lit.
 
 
Marian Keyes är en av min ABSOLUTA favoritförfattare. Hon presterar varje gång! Hon är expert på att balanseera lycka och olycka, skratt och vemod. Hon är drottningen av genren och har verkligen uppnått en viss status. Som bokälskare är det lättare för mig att visa upp mina Keys-romaner än mina Sophie Kinsella (som bland annat skrivit shopaholic-serien).
På tal och "fin och ful-litteratur", så känns hon mer tillhöra den fula sidan... men i den där solstolen, i 35-gradig värme passar det mig utmärkt att läsa en "ful-bok", trots att jag skäms lite över att jag har flera stycken i bokhyllan.
 


Längst ner i min hylla ligger min 6-månaders present från min (numera) man... Vilhem Mobergs serie om "Kristina från Duvemåla". Tyvärr (och det här säger jag verkligen med skämskudden framme) har jag bara läst första romanen. När vi nu närmar oss våran 6-års dag har jag tre böcker kvar. Inväntar fortfarande den där rätta känslan.
Nu snackar vi kulturarv, romaner som vunnit pris för 1900-talets bästa... som bokälskare ska man ha läst dessa! Så är det bara!
Men de kräver ju lite mer. Som student och senare som sjuksköterska har jag känt att det redan finns så mycket krav runt omrkring mig, har inte riktigt mäktat med detta kulturella krav. Och nu kommer snart bebisen... Jösses!
Ovan ligger min älskade "Mio min Mio" som inhandlades till bebisen i typ vecka 20. Kunde inte hålla mig längre! Och "Nalle Puh" som min fina lillasyter köpt åt sin systerdotter/son.
"Om Gud" av underbara Jonas Gardell. Nej... har inte fått läst den än, men uppföljaren "Om Jesus" kan verkligen rekommenderas! Överst ligger en diktsamling av den persikte poeten  Shams al-din Mohammed Hafez. En present till min man.
Den får respresntera det mångkulturella i vårt hem.


 
Den här bilden tycker jag är vacker:
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Bibeln och Koranen står bredvid varandra. I vårt hus finns en Gud... det räcker för oss. Vi behöver inte gå in på det mer än så. Att de står där i bokhyllan representerar någonting mer än bara två böcker. Mer än två heliga verk. De representerar kärlek, samförstånd och Gudstro. Jag tycker om att de står där. Blir glad av att se dem.


Så... får ni någon bild av mig som person?
Framstår jag som en lättvindig, ytlig person som gärna vill läsa Morberg, men istället avvekar den ena Kinsellan efter den andra. Som gärna vill vara mångkulturell, så länge jag inte behöver anstränga mig för mycket?! :)
För att göra min person riktigt rättvis hade jag behövt köpa in lite historiska verk, politiska självbiografier och psykologisk facklitteratur. Men nej... jag köper inte böcker för att de ska se fina ut i bokhyllan.

Att läsa är livskvalitet.
Att läsa är livsviktigt! 
DET är vad jag vill lära mina barn. Det viktigaste är inte vad du läser utan att du läser!   

Nu ska jag sätta tänderna i nästa bokcirkelroman Majgull Axelsson och hennes "Moderspassion."
En roman till "fin-kanten"!

/Emelie


onsdag 24 april 2013

Recensionsdags!


Ungefär så här tänker jag mig att hon ser ut Beatrice, som Nicole Kidman i "Moulin Rouge".
 
Vet inte om det stämmer eller riktigt varför... men jag känner att jag borde ogilla den här romanen, (eller så är det inte alls så!)  men det gör jag inte... jag älskar den!

Det var Tråktanten Theres som valde "Överenskommelser" av Simona Ahrnstedt.
Den handlar alltså om Beatrice. Ung och med, för tiden, provocerande och nyskapande idéer om att kvinnor är lika intelligenta som män. Som, istället för mannens prydnad,

vill vara en självständig och beläst individ. Hon förälskar sig i norrmannen Seth.
En stilig och modern man som blir helt tokig i henne. Livet kommer dock emellan.
Gång på gång. Och precis som det säkert ofta var i slutet på 1800-talet, så lät outtalade ord missförstånden löpa fritt, gång på gång.

Jag var ganska sen att inhandla den här boken. Jag hade två veckor på mig. Efter att ha läst på baksidan och det fösta kapitlet trodde jag mig ha en lång och trög läsning framför mig. Så fel jag hade... tre dagar senare var den utläst.
Jag har en stor svaghet: kosymdrama. Jag fullkomligt älskar kosymdrama!
Är helt besatt av "Dowton Abbey", gillade "Anno 1790", "Emma", filmer som "Stolthet och fördom" och så vidare. De historiska skildringarna, romantiken, de fantastiska klänningarna... 1700, 1800 och 1900-talets början skrämmer, men fascinerar mig.
Fallenheten för genren gjorde romanen till en stark och uppskattad läsupplevelse.

Som kvinna och feminist blir jag (så klart!) upprörd över kvinnoskildringen.

Över det skoningslösa våldet, förolämpningarna och idiotförklarandet. Vissa delar av berättelsen skapar en "ont i magen"-känsla, medans andra är så grova att jag inte kan ta in dem.
Men... det är viktigt att komma ihåg att det är Sverige 1880-någonting som beskrivs.
Så här var det! Kvinnor giftes bort, fångades i äktenskapet. Kvinnnor förbrukades som djur på horhus. De skulle veta sin plats i sociala sammanhang och aldrig ta sig för stora friheter gentemot en man.
Och så ser det fortfarande ut i stora delar av världen.
Visst kan man bli galen över att historien upprepar sig gång på gång. Samma scener utspelar sig om och om igen, i olika skepnader... men som sagt... jag tror inte att det är helt orimliga beskrivningar. Dialogen mellan män och kvinnor såg inte ut som den gör idag.
Att säga rakt ut vad man kände, upplevde och genomlevde var inte alltid tillåtet.

Det var så mycket som var tabu, förbjudet och skamligt. Vilket så klart ledde till outredda konflikter och avstannade relationer. Fenomenet finns med i alla ovan nämnda kostymdraman.

Jag tycker att kärleksskildringen mellan Bea och Seth är vacker.
Att de erotiska scenerna är riktigt heta! Efter kyssen på isen blev jag ganska sugen på att pussa på min egen man..! :)

På många sätt kan jag tycka att det är ett rätt så taffligt författarskap.

Förutsägbart, upprepande och klyshigt.
Men jag gillar det!

/Emelie


Offentlig amning

Om ungefär 7 veckor är det dags för mig att börja amma mitt barn. Något som jag längtar jätte mycket efter. En fysisk och psykisk längtan. Jag hoppas verkligen att det ska fungera. Jag inbillar mig att det handlar om envishet och hårt arbete, men jag vet ju faktiskt ingenting.
För mig är det självklart att man ska amma sitt barn så länge och ofta som bebisen vill ha mat Att det ska gå en viss tid emellan eller att matningen ska ske under vissa förutsättningar är ingenting som jag lägger någon vikt vid. När mitt barn vill äta, så ska jag erbjuda bröstet... det är min filosofi.
 
Det gör det även självklart för mig att amma på offentlig plats. 
Att man som kvinna ska ta sin bebis, springa och gömma sig inne på en toalett för att mata blir för mig fullständigt absurt! 
 
En Youtube-video om amning har lett till upprörda känslor. På ett roligt sätt vi de här kvinnorna lyfta och synliggöra amningen, som någonting självklart. För det är det inte... långt ifrån. Dessa kvinnor har utsatts för hot, bland annat om att deras barn ska dödas! Det är ju för fan inte klokt!
Kvinnornas egna teorier kring detta är att hoten kommer från unga män som inte är vanda att se kvinnors bröst i något annat sammanhang än sexuella.
 
Det är så här bröst är okej att exponeras
(och nu väljer jag medvetet att inte visa det värsta!):

 


 

Men det här provocerar somliga till den grad att
man hotar att ta livet av deras barn:



Är det inte helt ofattbart?!
Om det ändå "bara" hade handlat om unga, korkade män som inte klarar av att se bröst som någonting annat än mansleksaker... men tyvärr handlar det även om tanter som stirrar på bussen, caféägare som kastar ut sina ammande kunder och familjefäder som skakar ogillande på huvudet.

För mig finns det inget mer naturligt än att amma sitt barn. Att man som kvinna bär den lilla bebisen inom sig i nio månader och sedan kan föda upp den på föda som produceras inuti kroppen är ingenting annat än ett stort mirakel. Hur människor i omgivningen kan se det som något äckligt som bör ske i det fördolda är svårt att förstå.
Kvinnans kropp är så förknippad med skam. I delar av världen ska den skylas under mörka tyger, i andra delar exponeras den, mager och opererad, med enda syfte att tillfredsställa industrier och män.
Utnyttjad och skändad, på olika vis, för olika syften.

Kvinnans kropp är hennes egen!
Om jag vill sitta på ett café, en buss eller i en park och ge mitt barn mat... då gör jag det!

/Emelie



måndag 22 april 2013

Frosseri i snygghet

Lite (av min mamma) snodda bilder, på en saknad och snygg brutta.
 
Märta Madame Lodén
 

 










 







 
 
 



 




 





Visst var hon fin?
Vi ses snart igen mitt hjärta!


 
 


lördag 20 april 2013

God morgon!



Sitter här vid köksön och dricker kaffe.
Gatan utanför är stilla och sömnig.
Min man sover.
De solgula påskliljorna sträcker sig mot solen.

Jag dricker kaffe. Lite för starkt.
Vaknade tidigt. Min rygg värkte.
Jag har mycket oro inom mig nu.
Många tankar som flyger runt i huvudet.

Just den här stunden känner jag mig väldigt lugn.
Utanför är himlen alldeles blå. Lycklig.
Inom mig rör bebisen på sig, nyvaken den också.
Känns som om det kommer att bli en skön söndag.

Nu ska jag inte jobba på över ett år.
Känns jätte konstigt och jätte bra.
Det känns som att det kommer att bli mitt livs bästa.
Bebis... jag längtar efter att få pussa dig!

/Emelie

måndag 15 april 2013

Sorg och saknad


Jag saknar min mormor.
Jag saknar henne så jätte, jätte mycket!
Ignorera mig där uppe till vänster (varför blir jag alltid så ful på kort?!)... de andra är jätte fina här. Speciellt gammelmormor, där nere till höger.
Fina, fina mormor...

Tänk om jag visste... då när jag träffade henne sista gången... när jag sa att jag önskade att hon skulle bli hundra år... när jag suckade åt att hon ville skynda att ta en bild på alla fem generationerna. Varför ska vi skynda oss? frågade jag. Irriterad över att hon alltid skulle få det att låta som att hon hade ena foten i graven. Hon hade låtit så där sedan min mamma var liten! Tänk om jag vetat när vi satt där och doppade kex i teet... att det var sista gången... Vad hade jag sagt då? Vad hade jag frågat henne?

Jag kom inte till hennes dödsbädd. Livrädd för cytostatikan. Beskyddande om mitt barn.
Jag har ingen ångest över detta. Men jag önskar att vi hade fått prata en gång till.
Bara en gång till.

Nu fattas hon mig. Inte så att det skär i bröstet. Men hon har funnits jämt och nu finns hon inte.
Ofta tänker jag på henne som att hon lever... att jag måste ringa henne, att jag ska åka och hälsa på. Jag vill berätta om bebisen. Vill berätta om rörelserna som man ser på utsidan av kläderna.

Nu gråter jag.

Jag funderar på hur det skulle ha blivit om morfar inte blev sjuk.
De hade gott kunnat leva till 95 år. Till mitt barn blir 15 år.
Mormor dog av akut leukemi. Kliniskt sett dog hon av förtjockat blod och syre som inte kunde transporteras... men i mitt huvud så dog hon av sorg. Sorg efter morfar. 
Om han hade funnits... hade hon ändå varit död nu?
Hade morfar varit ensam kvar? 
Jag vet inte. Jag vet bara att min sorg är självisk. 
Jag sörjer inte för mormor skull, för jag vet att hon har det bättre nu. 
Jag sörjer endast för mig själv. 

/Emelie  

fredag 12 april 2013

Att fostra en flicka

Idag har jag varit hos min underbara barnmorska Maria igen! Hon är min klippa i den här känslostormen, en stor trygghet för mig. Efter att ha frågat mig vid flera tillfällen sa hon idag, med bestämd stämma: "Nu tar vi en vikt Emelie!" Kändes inte som om jag hade så mycket att säga till om! :)
+14 kg sedan tidigt i oktober. Det mesta är väll bebis, fostervatten och moderkaka... men en del är tyvärr bara rena godiseffekter. *Host host! Får bli långa, snabba prommenader sen när bebis har kommit.

I väntrummet satt jag och läste "Vi föräldrar". En riktigt bra tidning, kanske ska börja prenumerera på den?! Läste iaf en artikel där flera barnpsykologer beskrev ett fenomen som jag tänker jätte mycket på just nu... flickors minskade självkänsla, ökade ohälsa och hur man som förälder (mamma) kan påverka.  

Själv har jag aldrig haft särskilt bra självkänsla. Har alltid sett ner på mig själv, även som barn. Efter att jag som tonåring börjat definiera mig som feminist har funderingarna kring varför jag känner så här satt igång. Jag har analyserat mig själv och hur samhället såg ut under min uppväxt. 
Kan min taskiga självkänsla sättas i relation till mitt kön? 
Oavsett könet på mitt barn, så vill jag (ju så klart!) göra mitt yttersta för att hon/han ska bli en lycklig och stark människa. Men det känns lite knepigare med en dotter... för i det manspatriarkat vi lever krävs det extra mycket jobb för att hon inte ska hamna i underläga... redan som liten flicka! Jag ser det som mitt ansvar, som mamma, att ge mina barn en genusfärgad uppfostran och kämpa för en mer jämställd värld.

I artikeln gav psykologerna åtta stycken råd till föräldrar (mammor) som har en dotter, som känns igen från den feministiska teorin: 

1. Beröm inte bara din dotters uteseende.
Säg inte bara "vad söt du är i din klänning". Säg också "ska vi räkna hur många prickar som finns på kjolen". Visa intresse för hennes personlighet och kapacitet. De tog även ett exempel på hur man talar om omgivningen på olika sätt, beroende på om man har en dotter eller son. Till en pojke säger man "Titta på ängen, tre stycken kaniner!". Det är siffrorna som är i fokus. Till en flicka säger man "Titta vilka söta kaniner!" Det är utseendet som är i fokus.


2. Kritisera inte dig själv.
Berömmande kommentarer som "Du är så söt!" "Du är bra, precis som du är!" är ingenting värda, så länge du som mamma suckar över din egen vikt på vågen eller hur tajt klänningen sitter.
Det finns ett ordstpråk som lyder (typ): För varje gång du suckar åt dig själv framför spegeln, så finns det en liten flicka som hör. Sant.


3. Det är okej att bära rosa, men hon ska kunna röra sig.
När Lindex barnkläder uppmärksammades för att flickkläderna var trängre än pojkkläderna visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Hur tänker man?!
Som barn älskade jag rosa och lila. Idag kan jag gå på barnavdelningen hur länge som helst och ja... jag fastnar för rosa, tyll och spets. Men jag försöker att tänka funktion. Det ska vara mjukt och praktiskt... inte bara sockersött. Och killar kan ha rosa, flickor kan ha blått!


4. Låt barnet ha många kvinnliga förebilder.
Vårt barn kommer att ha en mormor, farmor, gammelmormor, gammelfarmor, två mostrar och tre fastrar. Jag tror inte att barn måste ha en mamma och en pappa.
Det kan lika gärna vara två mammor, två pappor eller fyra föräldrar, men jag tror att barn behöver ha goda kontakter med båda könen. Jag tror även att barn behöver introduceras för många olika typer av flickor/kvinnor. Är lite allergisk mot Barbie och en del Disneyfigurer. Älskar där emot Astrid Lindgrens Pippi, Kajsa Kavat, Lina i Emil, Ronja och Madicken. Jag tror på att lära flickor om att det kvinnliga könet inte behöver se ut och bete sig bara på ett sätt. Mångfald.


5. Barbie är okej, men hon är inte bara söt.
Okej... Barbie är okej. Många barn (flickor) gillar henne. Det gjorde jag också.
Nu kan jag se hennes inåtvända mage, stora bröst och milslånga ben som helt förfärliga! Men om om din dotter vill leka med barbie, så ska man inte bara pussla ihop henne med Ken och klä henne i rosa tyll. Man kan fråga "vad jobbar Barbie med?" "Vad ska Barbie hitta på idag?". Göra henne till någonting mer än en söööt docka.


6. Känslor är okej.
Egentligen tycker jag att det här är ett problem som är vanligare hos söner. Psykologerna menar att det är bra för barn att se sina föräldrar gråta och överleva!  Om ditt barn är ledset, säg inte "inte gråta, nu läser vi en bok!" Istället ska man bekräfta gråten och ge den utrymme. Som sagt... tror att det här är ännu viktigare hos pojkar.


7. Lek vilda lekar, även med din dotter.
Forskning visar på att flickor som får leka vilt och fritt, precis som pojkar, får en bättre självkänsla. Kan tycka att det är ganska självklart.


8. Respektera ditt barn.
"Får mormor en kram?"
"Nej".
"Jo, men gå och ge din mormor en kram!"
Att säga så här är fel. Det är att inte respektera ditt barn. Genom att tvinga din dotter att krama mormor, trots att hon inte vill så säger du åt henne att "din åsikt räknas inte!"


Feministiska tankar. En del idéer tror jag är typiskt 2000-tal. En del känner jag igen från min egen uppfostran. Tycker att det mesta låter logiskt.

Jag tror att många som lämnat småbarnsåren bakom sig... som levde det livet för tjugo år sedan, ser en del av detta som trams. Den sista punkten t.ex... tiderna förändras.
För några år sedan började jag reagera på detta... hur småbarnsföräldrar talade till sina barn.
"Hur tänker du nu?"
"Du vill inte... varför inte? Hur ska vi göra istället?"
"Kan du förklara varför du säger så?"
Jag kan inte minnas att vuxna människor förde en sådan dialog med mig som liten.
Jag blev tillsagd. Om jag inte ville, så var det ingen som frågade mig varför, istället blev jag tillrättavisad. Någonting har hänt här. Barn har fått mer makt över sina egna liv och ett ökat inflytande över familjen. På gott och ont, men jag tror mest på att det är en god och viktig utveckling. Till en viss gräns så klart!
I artikeln beskrevs hur aktiveter som påklädning på morgonen inte kan diskuteras, där måste föräldern besämma. Men i många andra sammanhang ska barnet själv få styra sina beslut. Att uppmuntra sin dotters vilja, stäker hennes 'jag' vilket ger en ökad självkänsla som äldre. Det låter rimligt.

Frågan om utseende tror jag är jätte viktig! Jag ska verkligen försöka att inte föra över den egna kroppsuppfattningen på min dotter (eller son!) Jag kommer att vara noga med att berömma prestastion och förmåga, minst lika mycket som utseende!
Att flickor kommenterar vikt som 8-åringar och bantar som 11-åringar är inget medfött beteende. Kroppsfixering ligger inte i det kvinnliga DNA:t. Det är ett inlärt, helt fruktansvärt beteende!  

Oavsett om vi får en son eller dotter kommer det finnas en liten röd spis, dockor, bilar och gräsklippare i plast inne i barnrummet. Jag har bestämt mig... jag ska inte hamna i fällan! Pojkar älskar ofta pangpang och flickor vill gärna bädda ner sina nallar i en docksäng, men återigen... jag tror inte på att det är medfödda beteenden! Och det ger mig hopp. Hopp om att jag faktiskt kan påverka mitt barns självkänsla och göra honom eller henne, oavsett vad det blir, till en lycklig människa. Trots patriarkatet.

/Emelie