måndag 29 oktober 2012

Nu har jag eldat upp mig igen...



...jag kan inte låta bli! Är jag bara obstinat? Är det tonåringen i mig som lever kvar? Är jag "ung, bortskämd och lat"? Eller är jag inte ensam i mina funderingar? Jag blir så provocerad!

Var på en Introduktion för nyanställda idag (vet ni förresten vad det kostar att driva Sahlgrenska universitetssjukhuset? 37 miljoner. Per dag. PER DAG!). Lite allmän information om organisationen, vårdhygien, förbättringsarbetare och så där... och så började det...
Vi gick igenom vad chefen respektive den anställda har för skyldigheter gentemot varandra.
Summan av kardemumman var att den anställda har fler skyldigheter än chefen.
Det kontrakt som jag har skrivit på innebär att jag ska vara tillgänglig dygnet runt. När som helst min arbetsgivare behöver mig ska jag stå redo för tjänst. Dag som natt. Och jag ska vara lojal! Inte skriva skit om min arbetsgivare på Facebook och bloggen. Inte prata med media.
Och patienten ska aldrig drabbas av vår stress. Aldrig visa vår stress utåt.

Ursäkta, men jag blir så jävla trött!
Låt mig förklara mig. Nej, jag vill inte skriva elaka saker om min avdelningschef.
Jag skulle aldrig skriva något sårande eller personligt mot henne personligen. Jag vill inte såra någon.
Och ja, patienten är alltid i underläge. Det är aldrig patientens fel att jag är stressad. Jo, visst ibland kan jag inte förstå hur människor kan med att tjata om småsaker när de ser att jag springer runt som en skållad råtta, men jag klandrar ändå inte patienten. När jag blir stressad och pressad beror det, i de allra flesta fall, på organisatoriska faktorer. Och det måste jag få uttrycka! Det är min lagstadgade förbannade rätt att uttrycka min åsikt och vilja. Verbat och skriftligt, via alla typer av medier.
Från det att vi sätter oss i skolbänken, första terminen på sjuksköterskeutbildningen, till anställning får vi förmedlat till oss att vi ska vara lojala, tacksamma och alltid, alltid beredda. Det är en gammal yrkeskultur som sitter i från den tiden då sjuksköterskeyrket var ett kall. Trots att vi nu mera är akademiker behandlas vi fortfarande som Florence Nightingales kollegor.
Vi ska vara tysta, tiga om det som inte fungerar, det vi ser runt omkring oss, det som drabbar oss. Vi ska vara lojala! Jag får ont i magen när jag tänker på det.

Jag brinner så för min kår! Jag vill att vi ska få det erkännande, den uppmärksamhet, den lön som vi förtjänar! Jag vill berätta för världen om vad vi som sjuksköterskor gör om dagarna. Att vi när som helst kan bli beordrade att stanna kvar ytterligare 8 timmar för att kvällssjuksköterskan blir sjuk, att vi i stor grad lider av stress och utmattningssymtom, att vi offrar vår hälsa och sociala liv för våra patienter och varandra.  Att vi ständigt sätter vår legitimation på spel. Att vi lätt kan få skulden för incidenter som aldrig kunnat undvikas.  
Att vi har ett enormt ansvar för människors liv och får ut drygt 16 000 efter skatt.
Jag vägrar att vara tyst! Jag ÄR lojal! Jag ger och ger. Jag är en förbannat bra sjuksköterska! Nej, inte varje dag, inte varje stund. Men emellanåt blir jag stolt över mig själv.
Jag kan ligga vaken mitt i natten och tänka på mina patienter. Jag kan komma på något jag glömt klockan tio på kvällen och ringa min kollega. Jag värdesätter relationen med patienten. Jag gör mitt allra bästa för att bedriva en god och säker vård.
Det är så jag visar arbetsgivaren min lojalitet. Inte genom att hålla inne med mina åsikter!

/Emelie.
 

onsdag 24 oktober 2012

Hackar och sliter i mitt hjärta

Mer psykiatri...


Depression är en av de vanligaste sjukdomarna. En diagnos som inte bara kostar samhället mycket pengar och leder till långa sjukskrivningar, utan den förorskar även ett enormt lidande. 
År 2030 beräknar WHO att depression kommer att ha passerat hjärtsjukdom och cancer som världens främsta sjukdom. 2020 kommer den ha hunnit bli värdens näst största diagnos. Sjukdomen leder i många, tragiska fall till suicidala tankar och gärningar. Suicid är en av de tre vanligaste dödsorsakerna för personer under 25 år.

Jag skrev min uppsats om kvinnors upplevelse av depression och hur sjukdomen påverkar det dagliga livet. Det gjorde jag genom att läsa tre självbiografier som jag analyserade.
Sammanfattningsvis kan man säga att resultatet visade på att depressions lidande leder till en känsla av att vara tagen i besittning, det vill säga att ett mörker har slagit klorna i en och tar över hela livet. Den ständiga gråten, som aldrig vill upphöra. Man känner sig inte förstådd och utsätts för stigmatiserat beteende. Livet påverkas genom att man hela tiden måste kämpa med sin fasad och försöka vara den man alltid varit, något som är omöjligt. Man drabbas av en barnslig oförmåga, klarar inte av det allra enklaste.
Man passar inte in i samhället, det känns som om man befinner sig inuti en bubbla. Ofta flyr man in i destruktivt beteende, så som brukande av berusningsmedel eller självskadebeteende.
Om ni är intresserade så får ni gärna kika på hela uppsatsen här.

Alla former av reahbiliteringsavdelningar inom den psykiatriska slutenvården har lagts ner. Vi fokuserar allt mer på medicinering. Kurator och psykologtjänsterna skärs ner. Vårdavdelning efter vårdavdelning stängs. På somrarna och jularna, då helvetet brakar löst kraftigare än vanligt, tar stora delar av psykvården ledigt. "Arbetet ska ske i kommunerna" säger politikerna. Men nu har man börjat skära, även där.
Nu ska Göteborgs psykiatriska öppenvårdskliniker avskeda läkare, sjuksköterskor och terapeuter. Det kostar för mycket pengar. Sahlgrenskas psykvård går miljontals kronor back varje månad! Så man stänger ute. "Ni får klara er själva", säger man. "Vi har inte råd att hjälpa er".

Jag vill inte värdera människoliv. Men jag står för att det finns något helt horribelt i ett vårdsystem som opererar gamla människor som passerat 80 år, för att de ska kunna leva ytterligare 10-20 år (tyvärr ofta instängda i sina hem, utan varesig livskvalitet eller särskilt mycket fri vilja), när man säger Nej till unga, förtivlade människor vars själ äts upp inifrån!
Suicid är den tredje största dödsorsaken för personer under 25. Och samhället prioriterar inte. Jag kan inte förstå. Depression och ångest bara ökar och ökar.
Det är orimligt!

När min uppsats skulle opponeras på fick jag ett beröm som jag blev mycket stolt över. De sa; jag hade aldrig förstått hur det känns att vara deprimerad. Men nu föststår jag hur fruktansvärt det är. Det var precis den insikten jag ville skapa. Att vara deprimerad innebär inte att vara "lite nere".
Jag vill avsluta med ett citat som beskriver känslan.

Något har tagit mig i besittning. Som vill mig illa. Som klamrar sig fast. Växer sig stort och svart och otäckt och elakt. Jag tänker mig mer en korp. En korp med vass näbb och vassa klor och onda ögon. En korp som hackar och sliter i mitt hjärta, mina tarmar och snörper till så att jag inte längre kan andas (Heberlein, 2008, s.83).


/Emelie

fredag 19 oktober 2012

Psykiatrin


Jag har nu arbetat inom psykiatrin i ungefär en och en halv månad.
Jag har precis börjat vänja mig vid att man måste låsa dörren in till sköljen, inte får lämna patienten ensam inne i behandlingsrummet och att jag måste stanna kvar och se att patienten verkligen sväljer sina piller. Ett tänk som man faktiskt måste träna in, för inom somatiken litar man på att patienten talar sanning och att de inte medvetet kommer att skada sig själva.
Något som är än svårare, för mig som är en fysisk människa, är regeln om en arms avstånd. "Kom inte för nära patienten". Jag känner så klart in personen jag har framför mig, vem är säker att ha nära inpå mig? Men jag blir allt mer medveten om att jag inte kan lita på alla patienter. Att de snabbt kan vända om och bli utåtagerande. Det sitter inte i ryggmärgen och ibland blir jag tagen på sängen.

Det finns saker som är bättre inom psykiatrin än somatiken. Framför allt att samtalet får ta plats. Att det faktiskt är okej och mer än så, det är ett måste, att sitta ner och ha ett långt samtal med patienterna då och då. Jag behöver inte känna mig stressad, för att jag har det där droppet jag måste byta ut, den där antibiotikan jag måste ge, den där nålen jag måste sätta. På Kirurgen skrev jag under sökordet Emotionellt då och då. Idag skriver jag dagligen om patientens emotionella status. Jag har mer tid att se och lära känna mina patienter. Jag får en möjlighet att komma lite närmare.
Men samtidigt så saknar jag de där medicinska och tekniska momenten. Förr kunde jag bli galen när pvk:erna envisades med att gå sönder och patienternas tjat om att "nu har faktiskt droppet varit slut i en kvar, ska du inte ta bort det" drev mig till vansinne. Men nu... när jag sätter en nål i veckan och jag inte ens kan koppla ett Ringer utan läkarordination... då saknar jag det. Men jag antar att det alltid är så... man saknar det man inte har på något vis.

Det går mycket rykten om den psykiatriska slutenvården. Att det endast är förvaring, att vi bara stoppar piller i patienterna och att de hamnar i bältessängen så fort de blir lite upprörda.
Jag håller inte med om det. På min avdelning tycker jag att personalen är väldigt tillgängliga för samtal och att vi prioriterar det högt. Vi är medvetna om att vår närvaro håller dem lugna och att stämningen på avdelningen blir bättre, än om vi skulle avvisa deras önskan till mänsklig kontakt.
För när en avvisad patient inom somatiken kanske blir ledsen och känner sig ensam, kan det inom psykiatrin leda till att patienten brusar upp, går in på rummet och skär sig eller varvar upp i ångest som kommer att kräva läkarkontakt och vid behovs injektioner. Det är livsviktigt att uppmärksamma individen. Och för att vara ärlig... att det börjar skrikas på avdelningen eller att patienten agerar självdestruktivt, det påverkar även mig, mitt psyke, min tid och min uppmärksamhet. Så länge allt är lugnt på avdelningen så mår både patienter och personal bättre än då kaos råder.

Jag har hört det förr, även då jag jobbade på Kirurgen, att patienter uttrycker känslor av litenhet. Att de ligger i underläge, inte blir lyssnade till. Men jag hör det oftare nu.
Patienterna har ofta en känsla av att framför allt läkare, men även resten av avdelningen, har en otrolig makt över dem. En känsla av att vara mindre värd. Att de inte har någon kontroll över sin egen vård. Som sjuksköterska går det stick i stäv med allt vad jag har lärt mig och med mina värderingar. Men jag får inte någon riktig kläm på det där... det är svårt när patienterna har de diagnoser som de har. Det finns de som inte har någon sjukdomsinsikt, som lider av olika typer av personlighetsstörningar, paranoida tankar och det finns patienter som ljuger, men de kan inte hjälpa det. Det ingår i deras sjukdom. Något annat som ingår, även i en helt vanlig depression, är att allt handlar om mig. Och precis som att en astmatisker inte kan hjälpa att luftrören snörps åt, kan en depimerad människa inte hjälpa att hon är självupptagen. Och i det tänkandet ingår det känslor av att "ingen förstår mig". "Ingen lyssnar på mig". "Varför får jag inte det så som jag vill?"
Jag uppplever det som en svår gräns att dra. När har de rätt? När är det så att ingen lyssnar? Att de blir överkörda? Och när är det en "felaktig" känsla. Och nästa fråga? Kan patienten känna "fel"?
Om en människa upplever att de blir kränka, är det inte så då? Alldeles oavsett diagnos?!
Jag vet inte om erfarenhet kommer att ge mig svaret eller om det helt enkelt inte finns.

/Emelie


torsdag 18 oktober 2012

"En dag"





Det skulle ha blivit en så bra film, tänkte jag. Men den har redan gjorts som film. Och jag vill se den! 
Det sägs att man kan beskriva en människa utefter hennes bokhylla. Det stämmer säkert, till stor del. Men min bokhylla beskriver mig inte helt rättvist. Jag är en passionerad människa med stora åsikter. Jag menar inte att jag är så där väldigt intelligent och storartad.
Men jag tycker mycket om mycket och uttrycker det mycket. Enligt min personlighet borde min bokhylla vara fulla av memoarer från stora politiker, Herman Lindqvist och litterturpris vinnare. Men jag är väldigt svag för chicklit. Blaha blaha romaner om relationer. Men då och då läser jag även seriösa romaner som får mig att tänka, fundera, filosofera och ligga vaken en stund efter att jag släckt lampan. Jag har en känsla av att David Nicholls vill framkalla de här känslorna hos mig, men han lyckas inte hela vägen.
”Bridget Jones möter Nick Hornby” har sagts om den här boken. Men jag håller inte riktigt med. Den fick mig att le några gånger, men jag skrattade inte högt. Jag kunde känna lite vemod någon gång, men den rörde mig inte till tårar. Något som Nick Hornby är exprert på! Han kan verkligen framkalla både tårar och skratt hos sina läsare (Ni som inte läst Om en pojke, spring och köp den!).
Jag inhandlade boken på Centralstationens pocketbutik. ”Åh den här underbara boken”, sa tjejen i kassan. ”Jag funderar på att läsa den igen”. Det ingav höga förväntningar, men jag kan inte säga att de infriades. Jag kommer inte att läsa boken igen. Den var lättläst, intressant, välskriven, trovärdig… men jag kommer att ställa den i bokhyllan och inte tänka så mycket på den igen. Den går inte till historien. Den kommer inte att påverka mitt liv.
Där emot så är jag väldigt svag för vackra kärlekshistorier. Den rika, previligerade mannen och den samhällsengagerande, moraliska kvinnan. Motpoler som dras till varandra.
Det klassiska. Som har skrivits om i tusentals romaner och gestaltats i tusentals filmer. Livet som kommer imellan. Blickar, stämningar, darrningar… Alla ”nästan”-ögonblick. Och jag tycker att det är en vacker beskrivning av kärlek. Man vill ju verkligen att det ska bli dem två, Em och Dex. Och den där kyssen, i lägenheten i Paris, när hon ljuger för sin pojkvän för att få vara ensam med Dexter och kysser honom. Säger att om han leker med henne så dödar hon honom och vi vet att han kommer inte att leka med henne. Det värmde mitt hjärta. Och nobellprisvinnare i all ära, men ibland är det så mycket värt… att få sitt hjärta värmt och en go känsla i magen.


Men slutet då? Herre Gud... vad var det? Jag tycker inte om slutet. Vad var det för mening med det? Visst, alla historier kan inte sluta lyckligt… men nej..! Hade velat ha mitt happy ending för Em och Dex.
Nu ska jag, som sagt, se filmen!  
/Emelie

onsdag 17 oktober 2012

Andra generationens invandrare


Jag vill ta upp ett begrepp som jag inte är särskilt förtjust i, kan till och med säga att jag tycker illa om det... andra generationens invandrare.

Jag är intresserad av ord. Ord är inte bara ord. De har en betydelse, fulla av känslor, skapar reaktioner. Om vi delar upp begreppet jag nu berör.
Andra generationen. Generation, inom genetiken vanligen de individer som är ättlingar till samma föräldrapar, enligt Nationalencyklopedin. 
Jag är fjärde generationens levande kvinna i min släkt. Min gammelmormor, mormor, mamma och jag. Så långt inga problem.
Invandrare. Invandrare; person som flyttar från ett land till ett annat för att bosätta sig där en längre tid, enligt folkbokföringen i Sverige minst ett år, också enligt Ne. 
Okej... flyttar från ett land till ett annat. Vandrar in. En engångsgrej, eller hur? Man flyttar inte in i landet om och om igen, om man nu inte flyttar fram och tillbaka hela livet.   

Andra generationens invandrare är födda i Sverige. Definitionen av "andra generationens invandrare" har ändrats sedan 2004 till att omfatta endast dem med båda föräldrarna utomlands.
Den här definitionen kommer från uskab.se, kopplad till Sthlm stad som redovisar statistik.
Så... båda föräldrarna ska var födda utomlands, men barnen är födda i Sverige. Ändå benämns de som en grupp som flyttat från ett land till ett annat.  Något motsägelsefullt, kan jag tycka.

Men ja, ord består ju som sagt var av mer än faktisk betydelse. Vi människor har en förmåga att gradera människor och egenskaper enligt en viss skala. Invandrare är under svenskfödda. Att vara invandrare är inte lika fint som att vara svenskfödd. Ordet har en negativ betydelse. "Hur många invandrare klarar Sverige av?" frågades i Agenda. Som någon sa... om man istället hade frågat "hur många judar klarar Sverige av?" Eller "hur många homosexuella klarar Sverige av?" blir den negativa tonen uppenbar.
Känn på begreppet "invandrartät". Ett invandrartätt område eller en invandrartät skola... de har ingen positv klang. Åh, vilket härligt invandrartätt område du bor i! Nej... inte riktigt va? Blir inte resultatet av begreppets värdeladdning att ett andra generationens invandrarbarn är, om inte sämre och mindre värd än ett barn som inte benämns på det här sättet, så i allafall avvikande, annorlunda, inte som alla andra.
Jag pratade en gång med en liten pojke, en andra generationens invandrare, som pratade om sina föräldrars födelseland som "sitt land". "I mitt land är det si, i mitt land är det så".
Jag tyckte att det var något sorgligt i det där... för det var inte som att det där landet var en bonus. Det var som att det var hans land och Sverige var någon annans land, trots att han var född och uppvuxen här. Han hade uppenbarligen, från olika håll, fått signalerat till sig att han, på grund av hans föräldrars bakgrund, inte hade samma äganderätt till sitt födelseland som andra barn. Jag tror inte att han är ensam. Genom att benämna barn, som faktiskt är födda i det här landet och inte vet om något annat, som någon form av invandrare sätter vi dem per automatik i ett fack av utanförskap. Är det rättvist?

Och hur länge kan man vandra in? Och hur länge är man någon form av generations invandrare? Tre, fyra, tio, femtio generationer?
Min farmor är född i Finnland. Jag har aldrig hört någon benämna min pappa som en andra generations invandrare! Men det kanske bara gäller barn, vars föräldrar är födda långt bort? Men hur långt bort då? På sextiotalet immigrerade många sydeuroéer hit för att arbeta. 
De stannade och har fått barn och barnbarn. Ingår de också i den här gruppen? Var går den geografiska och tidsmässiga gränsen? Och om det nu finns en sådan gräns... vad skiljer barnen från varandra? Var går den magiska gränsen där man får vara... svensk? Kort och gott. Utan övriga definitioner! 

Om vi får barn kommer de att klassificeras som andra generationens invandrare (även om jag råkar vara född i Göteborg). Det känns fel. De har inte vandrat en enda meter. Och det beror inte på att de bruna ögonen och det mörka håret, utan på grund av att de kommer att definieras som avvikande.

/Emelie 

söndag 14 oktober 2012

Kalla, kalla Sverige...


Klockan 05:45 på morgonarna (var faktiskt tvungen att slå upp om det hetter så, eller mornarna) går jag av bussen i Brunnsparken. Nu för tiden är det jävligt kallt, men det gör inte så mycket... för på Grön Express sparar de pengar genom att låta sina resenärer frysa på bussresan. Så, från det ena kalla till det andra, korsar jag vägen över till Nordstan. Äntligen lite värme! Det är ganska mysigt att gå igonom där. Titta in i de tomma affärerna, lyssna på avslappnade musik som de spelar (på dagen också?) och möta andra trötta människor på väg till jobbet. Ungefär halvvägs in, efter MQ och Espresso House börjar det mysiga ta slut. Då börjar det lukta urin. Ibland hör jag några berusade stämmor och hoppas att de inte ska föröka prata med mig. Jag orkar inte... jag vill bara åka till jobbet.
Jag börjar frysa igen. Den kalla luften från gångtunneln som binder ihop köpcentret och Centralen blåser in kalla vindar. Ju närmare jag kommer på min väg mot Centralstationen, ju mer urin luktar det, ju kallare blir det. Och där ligger dem. Någon har lyckats få en blå sovsäck att kura ihop sig i. Ibland ligger de bara på kartonger, med ett täcke gjort av tidningar. Jag går förbi så tyst och snabbt jag kan. För att inte väcka, inte förnedra.
Jag andas genom munnen. Till sista kommer jag ut genom dörrarna. Det är trettio meter bort till nästa värmande byggnad. Jag fryser.
In på Centralen. Espresso houe är öppet. Folk köper latte och extra starkt kaffe att ha med sig till tågresan. Tågen mot Stockholm, Luleå och Köpenhamn fylls på. Jag tänker att jag vill hoppa på något av dem och bara åka... långt långt. Men det gör jag inte, jag går vidare i kylan, mot min buss som ska ta mig til sjukhuset. På min avdelning finns det just nu tre patienter som inte har något hem. Som inte har någonstans att ta vägen efter att de blir utskrivna. Som ingen vill ta ansvar för. Som fått nej, efter nej, efter nej tills de desperat hotat med att ta sitt liv. Då ringer man polisen som kör dem till psykakuten. De får en säng, lite mat, medicineras, de får någon att prata med. Vi kontaktar Socialtjänsten. Men hjälper det? Jag vet inte än. Jag är för ny inom psykiatrin för att veta vad vården kan hjälpa till med. Men jag vet hur svårt det är att få in en gammal, ensam människa på äldreboende. Jag gissar att det inte är lättare att ordna en lägenhet åt en hemlös.

Många av de som sover i våra gångtunnlar eller som ligger på våra psykiatriska vårdavdelningar är nya medborgare eller asylsökande. De slussas mellan Socialtjänsten och Migrationsverket. Ingen vill ta ansvar. De kanske får bo i en trea tillsammans med tjugo andra människor i samma situation. De bär på ärr, trauman och ett allt mindre hopp om framtiden. Som om problemet med drogberoende svenskfödda som vräkts från sina boenden inte var stort nog. Nu har vi ett ökat problem med en helt ny grupp människor.
Och då har jag ännu inte nämnt de som inte söker asyl, utan enbart är här som EU-medborgare. Som ligger i bedjande ställning på våra gator med en McDonaldsmugg framför sig. Och nej! Jag klandrar inte individerna! Jag klandrar den svenska staten som skjuter problemen framför sig, medan nya läggs på hög. Snart klarar de inte ens av att skjuta högarna framåt, de blir för tunga... vad händer då?
I ett land som Sverige borde det här problemet inte få förekomma. Människor borde inte få sova ute i kylan. Och snart är vintern här.

/Emelie

fredag 12 oktober 2012

Politik kan vara RIKTIGT roligt!

 

 
 
Anna Blomberg är helt fantastisk! Gud, vad rolig hon är!

Tröttnar aldrig..! :)

/Emelie

onsdag 10 oktober 2012

Tv skapar tankar...

Två tv-program har satt igång mina tankar denna lediga onsdag...

 

Har ni sett den här serien? Om riktig par, som går i riktig terapi hos terapeuten Pål.
Par som vänder ut och in på sig själva och blottar sitt innersta. Inte bara inför varandra och en okänd människa på stolen mitt emot, utan också inför tv-tittarna. Det är modigt tycker jag. De gör det för att rädda sina äktenskap. De har alla kämpat länge och till sist insett att de behöver hjälp. Man har ofta sett ilskan i deras ögon, hopplösheten i deras stämma. Men också en genuin och stark vilja att skapa förändring. Han är så duktig Pål. Han snappar upp de små detaljerna i vad paren berättar. Detaljer som kan verka obetydliga, men som visar sig påverka deras liv mer än de tror.
Jag vet att det finns olika skolor inom psykologin och terapin när det handlar om barndommens betydelse. De nya behandlingsformerna som KBT fokuserar mycket lite på det som varit. Man ska se framåt, inte bakåt. Inte "skylla ifrån sig" på sina föräldrar. Inte hitta på ursäkter för sitt beteende. Man ska ta ansvar. Glömma, gå vidare. Inte vara bakåtsträvande eller långsint. Jag tycker att det ligger mycket i det. Det finns, bevisligen, en god effekt i behandlingar med den metodiken.
Men samtidigt så vet jag att barndomen har betydelse. Freud kan upplevas otroligt gammalmodig, men han hade många poänger som står sig än idag. Det finns många människor i min omgivning vars beteende jag kan förklara genom vad jag vet om om deras tidiga år i livet. Många människor vars barndom jag kan se framför mig, som skulle förklara så mycket. Ursäkta så mycket. Jag kan se det hos mig själv.

Pål hade en återkommande teknik som hjälpte hans patienter mycket. Efter att ha fått små ledtrådar om deras uppväxt bad han dem att blunda och se en situation framför sig. Vilken som helst, då de är barn och upprörda, över exempelvis mamma eller pappa. Den första som dyker upp.
Ofta är det små händelser. Inga våldtäkter, slag eller vredesutbrott. Små, knappt upprörande händelser, som trots allt präglat deras liv. När patienten ser situationen framför sig, beskrivit den och de känslor som det lilla barnet upplevde, ber Pål att den vuxna versionen av barnet ska ställa sig bredvid. Vad säger han eller hon till sig själv som barn? Ofta är dessa moment mycket känslosamma och leder till uppenbarelser. Ibland har han också bett att partnern ska gå in och ställa sig bredvid barnet. Vad säger han eller hon till henne? Vilka känslor upplevs till det här lilla barnet?
Övningen skapar en förståelse för beteendet, för båda parter. Varför beter jag mig om jag gör? Varför beter min partner sig som han eller hon gör?
Men det räcker ju inte att veta om, man måste även gå vidare. Förståelse och handling framåt. Annars hamnar man bara i självömkan.

Terapi är häftigt! Jag är en stark förespråkare av denna vårdform och jag tror att alla par skulle må bra av parterapi, oavsett hur det ser ut. I alla fall någon gång.

    

Ni har väll inte missat helt fantastiska "Torka aldrig tårar utan handskar" av helt underbara Jonas Gardell?! Om så är fallet... SE DEN på svtplay. Den är SÅ bra!
Det gör ont i hjärtat. Första scenen sätter tonen. Det är en ung man som ligger i en sjukhussäng på en steril sal. Han har ont och sår över hela kroppen. Två stycken vårdpersonal kommer in i full mundering för att lägga om såret på ryggen. Det går tyst till, inga ömma ord yttras, ingen sympati visas. Men när de är klara så tar den ena peronen av sig sina handskar och torkar bort en tår från den AIDSsjuka patientens kind. När de kommer ut ur rummet får hon en utskällning. Ska du torka tårar får du ha handskar på dig!

Serien speglar ett Sverige under 1980-talet. En tid då homosexualitet sågs som något avskyvärt av allt fler människor än idag. Något strängt förbjudet. En tid då de träffades på valda platser i Stockholm. Stod man där, då var man bög och ute efter sex. 
Den speglar skillnader mellan stad och landsbyg, ung kärlek, förvirring, identitetskris. Jag ser också en beskrivning av det klimat och den kultur som rådde på våra sjukhus. Något som fortfarande, på många vis, lever kvar.

Det är svårt att föreställa sig... som jag har förstått det präglades 1980-talet av någon slags försenad flower power rörelse bland homosexuella. Sexuell frigörelse och utveckling.
En tid då allt var möjligt, allt skulle prövas på. Allt det som varit förbjudet skulle utmanas.
En tid av lust, glädje. En lättnad över att få tillhöra, hitta hem, förstå sig själv. Och så kom AIDS. En sjukdom som spred sig som en löpeld. Där unga män dog som flugor i fruktansvärda krämpor och ångest. Ett straff. För deras dåliga moral och avskyvärda handlingar. De måste själva ha sett det så. Varför drabbas bara vi? Det måste finnas en mening! Hur kunde de låta bli att tänka så?!

Jag har ingen kunskap om dåtidens smärtlindring. Fanns det inget som bet på sjukdomens fasansfulla smärta? Eller fick de inte ta del av den? Fruktansvärda scener visas där männen ligger och skriker rakt ut i desperation. I ensamhet.  
Jag tänker på vården idag. Hur vi  skiljer på patienter och patienter. Hur vissa "får skylla sig själva". Hur vissa förtjänar att få sina tårar borttorkade och andra inte.
Jag tänker på vår rädsla för HIV idag! Inte för att vi inte ska vara försiktiga... men idag vet vi att viruset inte smittar via tårar, ändå så är vi rädda. Jag kan hänvisa till mig själv. Får jag en patient med HIV så är jag extra vaksam. Försiktig. Ängslig. Reserverad. Rädslan lever kvar.

Tack Jonas Gardell för att du, åter igen, upplyser oss!

/Emelie

måndag 1 oktober 2012

Kvinnor kan!!

Som motvikt till Ikeas kvinnoförakt vill jag lyfta fram några starka, vackra, kompetenta, modiga kvinnor som jag ser upp till.



Mona Sahlin
Hon hade blivit en fantastisk statsminister. Vilken förlust för Sverige. Hon påbörjade ett viktigt arbete med att föra in kvinnor, människor med utländsk bakgrund, homosexuella och unga i maktens korridorer. Ett arbete som stannade upp och gick tillbaka då hon avgick som partiledare.
Så mycket hon gjort för samhället, så mycket mer hon kunnat åstadkomma..!



Mia Skäringer
Hon är rolig, skärpt, duktig och vågar att ta plats. Om det är något som kvinnor behöver bli bättre på och tillåtas att göra, så är det att säga "HÄR ÄR JAG!" Med stora bokstäver. Hög stämma. Bestämt kroppsspråk. Hon har blivit trampad på och rest sig igen. Hon använder sig av sin egen person för att stärka andra tjejer. Föra vidare kunskap.



Astrid Lindgren
Nej, hon finns inte längre. Men hon är en av de personer som påverkat min syn på det kvinnliga könet allra mest. Från barnsben lärde hon mig att kvinnor kan! De är starka! Hon var före sin tid, en ikon. Det var en skandal att hon aldrig fick Nobels litteraturpris. Hennes röst har etsat sig fast i mitt minne, hennes berättelser präglat min världsbild och öppnat upp det skrivna ordets fantastiska möjligheter.



Lisa Ekdahl
Hon kan verkligen beskriva hur det är att vara kvinna. I det lätta, men framför allt i det svåra. Det själsliga. Det unika. Hon visar på vårat mod, vår känslighet, fingerkänsla, insikt och förståelse.
Den flickan är en främmande fågel, vingklippt och sårad, men omöjlig att bura in. Den flickan är en främmande fågel, hon sjunger bara den sång hon kalla sin. Det var som om hon flög mot en rutas fönsterglas, slagen föll hon ner i sin egen världs extas. Men inget kan vara verkligare, inget mera sant. Det finns en plats där inte alla måste tänka likadant. Och hon kan hylla allt det enkla på en plats hon själv valt ut, men då hon möter andras blickar tar det vackra alltid slut.



Stina Dabrowski
En av våra bästa journalister. Som verkligen har vågat! Vågat möta obehagliga människor och vågat ställa obekväma frågor. Hon har använt sig själv, sin person, som ett verktyg för att skapa djup i sina kända intervjuer. Hon har lyft fram starka kvinnor för att sprida deras buskap, uppmuntrat dem att berätta sin historia.



Gudrun Schyman
Hon är så stark, så intelligent och rak. Hon säger som det är... utan att linda in det, utan att gömma undan. Hon vågar använda ord som kvinnoförakt och kvinnohat. Hon vågar! Hon står på barrikaderna, feminismen personifierad. Och så rolig!


Och det finns många, många fler..!
Avslutar med ett favoritcitat:

There's a place in hell for women who don't help other women.

/Emelie


Kvinnorna raderas ut!





Ikea Saudiarbien har raderat bort alla kvinnor som finns i Ikeas kataloger. Landet där kvinnor inte får vara utan slöja, inte rösta, köra bil eller röra sig på allmän plats utan en manlig släkting i släptåg. De får tydligen inte synas i möbelreklam heller...

För mig är det en stor skandal att ett företag som i grund och botten är svenskt går med på det här! De har givitis skyllt ifrån sig och sagt att de ska "se över sina rutiner". Snälla..!
Det är inget litet naivt skitföretag vi pratar om... de har så klart gjort ett medvetet val, beräknat att pengar kunnat gå förlorade i landet om de agerat annorlunda.

Ikeas fega och ynkliga agerande blir ännu ett bevis på vilket kvinnohat som finns över världen.
Att Ikea inte vågar stå upp mot detta, att de viker sig, ansluter sig till kvinnoföraktets fula klubb gör mig rasande. Jag har god lust att bannlysa varohuset!

/Emelie