onsdag 27 juni 2012

Nurse Jacki...



...love her!



Och hennes nya, coola kollega också!


Japp... bara det jag ville meddela!

/Emelie

måndag 25 juni 2012

Det här med hierarkier...



Så himla bra bild! Sånt här får man höra imellanåt... typ! Och lost känner jag mig... ofta!

Sjukvården är troligen den mest hierarkistyrda bransch man kan arbeta i. Och kirurgen är troligen den mest hierarkistyrda avdelningen sjukhusvärlden har att bjuda på. Ni förstår... kirurger är inga vanliga människor... de är lite finare än oss andra. Oklart om de föds sådana eller om egenskapen utvecklas under AT-perioden. Som sjuksköterska befinner man sig i mitten. Jag är arbetsledare, vilket innebär att jag styr det dagliga arbetet.
Jag och undersköterskan sammarbetar på avdelningen och det är min uppgift att ha lite extra koll och att se till att saker blir gjorda. Oftast jobbar jag med väldigt erfarna och duktiga undersköterskor, självgående, som vet mycket mer om avdelningens rutiner än vad jag gör. Jag måste dock delegera uppgifter, som jag inte hinner göra eller som jag vet måste göras, men som undersköterskan kanske inte tänker på. Trots att jag är ytterst ansvarig, så ser jag oss ändå som ett team. Men det är en konst! Jag tror att det är viktigt att uppmuntra och visa tacksamhet. Att inte ta varandra för givet. Trots att det är undersköterskans uppgift att med ultraljud undersöka blåsan och sedan berätta om resultatet för mig, så försöker jag alltid att tacka för hjälpen. Och trots att det är självklart för mig att byta en blöja, så får jag oftast ett tack för det. Det är klart att det kan bli konstiga situationer... jag är ung och ny, både i yrket och på avdelningen... ändå har jag sista ordet, framför äldre undersköterskor som jobbat i tjugo år. Jag har stött på lite sura kommentarer och himlande ögon, men oftast fungerar det väldigt bra. Under hela skoltiden har jag haft en styrande roll i grupparbeten, så jag trivs med min arbetsledande funktion. Gör man inte det, så blir det säkert väldigt mycket svårare...

Jag tror inte att läkare ser på det här med teamkänsla på samma sätt. Vi sjuksköterskor är deras underordnade. Undersköterskorna ska vi inte tala om. Jag förstår att det måste vara så. De har en helt annan utbildning och ett mycket större ansvar. Men varför känner jag mig alltid så underlägsen? Är det bara någonting inom mig själv? Eller beror det på att jag blir behandlad så?
Samtidigt som jag ofta känner så här, så upplever jag också att jag förvänta ha koll på ALLT! Och vilken tillit de måste ha till mig då? Vilken temperatur har patienten? Har hon varit uppe? Hur mycket har hon kissat? Ätit? Druckit? Bajsat? Hur såg det ut? Vilket antibiotika har hon? Hur bor hon? Hur ser såret ur? Har hon ont? Och så vidare och vidare...
När man kommer in till jobbet efter en ledig helg, inte känner patienterna, får en snabb rapport, ska rapportera över till undersköterskorna, dela tabletter och ge injektioner till halvt sovande patienter och sen snabbt gå igenom vad som måste tas upp på ronden, för att sedan släppa allt jag har för händerna så fort läkaren kliver in genom dörren... och då ha full koll på hela patienten... det är näst intill omöjligt! När jag då svarar att "jag inte vet" på en del av de frågor som ställs, så upplevs det ibland som om jag idiotförklaras. Återigen... kan inte helt svara på om det beror på doktorns inställning eller min egen självkänsla...  jag tror dock inte att jag är ensam om den här känslan. Men jag tror också att den minskar med åren och ökad erfarenhet. Beror det på att man får mer pondus med åren och doktorn bemöter en annorlunda? Eller får man mer koll och inte längre någon anledning att känns så? Eller kommer man till ett skede då man helt enkelt skiter i sarkastiska undertoner och himlande ögon? Jag vet inte... men jag längtar tills jag kommer dit!

/Emelie




tisdag 19 juni 2012

Då var sommarviket igång!



Det är en speciell känsla att vara sommarvikarie.
När ordinarie personalen går på semester är det vi som ska hjälpa till att hålla ställningarna. Det blir så klart lite förvirring. Inte lika många erfarna att fråga, inte lika effektivt, troligtvis inte lika patientsäkert heller. Men det blir ofta en mysig känsla. Trötta, utarbetade sjuksköterskor och undersköterskor stämplar ut, för att i några veckor sola, vila upp sig och kanske ta en resa mot sydliga breddgrader. Samla krafter för hösten.
Kvar blir vi. Osäkra och oerfarna. Men arbetsvilliga. Hungriga. Villiga. Ambitiösa.

Vi sitter i samma båt. Vi har förståelse för varandras brister. Vi frågar varandra, stöttar och uppmuntrar. Vi jämför erfarenheter och stärker varandra. Och vi skrattar. Skojar.
Det blir en annan stämning än på övriga året.

Jag hoppas att det kommer att bli en bra sommar. För oss och för patienterna.

/Emelie.

söndag 17 juni 2012

Vårt nya hem










Går lite trögt med mitt bloggande... har mycket annat att göra just nu. Och inspirationen fattas mig. Men 1 215 stycken sidvisningar är jag väldigt glad och stolt över. Det känns rolig. Tack alla ni som vill titta in här! Kommentera gärna.
Nu vill jag berätta för er att huset på bilden ovan är mitt och Mikes framtida hem, vi har blivit husägare!

För ett par månader sedan... om det fanns en sådan grupp så skulle jag kunna säga "Hej jag heter Emelie och jag hemnetknarkar". Ja, jag erkänner! Jag var totalt beroende. Och Mike med. Han var min knarkarkompis. Varje dag satt vi framför datorn och letade efter vårat hus. I perioder dök det inte upp någonting, ändå gick vi in där, som om tio nya Emelie&Mike hus plötsligt dykt upp, sedan vi tittade förra gången... för tio minuter sedan! Vi har sprungit på visningar... Hej välkomna! Här är lite material. Nej det är inte dränerat. Och taket måste läggas om. Ja, nytt kök behövs. Och nytt badrum. Ja, det finns mögel på vinden. Det kostar bara några hundra tusen att fixa.  Radon? Ja, men det är bara att skaffa en fläkt som får stå på dagarna i ända, ingen fara! Busshållsplats? Ja fem kilometer bort. Börjar du klockan kvart i sju? Och behöver åka halv sex? För du har ingen bil? Nej tyvärr, första bussen går klockan nio. Ha ha ha!!! Typ. Och alla dessa jävla källare... fyllda av matkällare (??!!), enorma oljetankar, fukt, mögel och träpandel längst hela väggarna. Inget levande material i källaren! Denna uppmaning verkar ha gått svenska gillestuga-älskande husägarna totalt förbi.

Jag tror inte att de som aldrig letat efter ett hus och gått på otaliga visningar förstår hur jobbigt det är. Inför varje visning bygger man upp förhoppningar... som oftast grusas. Verkligheten springer ständigt om en. Dessutom är det sjukt vilka priser husen ligger på... iallafall i vårt område. På andra ställen i landet så skrattar de väll åt oss här på västkusten. Betalar de över två miljoner för en villa?! Jag som kan köpa fem herrgårdar för samma pris. Idioter! Ja, kanske har de rätt... men för oss har läget varit något av det viktigaste när vi letat.

När det här huset dök upp i Ytterby så kände jag bara... jag orkar inte mer! Inte en visning till! Men vi gick ändå... bara för att. Och precis som när vi träffade varandra så var det, åter igen, kärlek vid första ögonkastet. Jag bad en bön till Gud... snälla låt det gå den här gången! Jag tror visserligen att Gud har viktigare böner att besvara än mina husdrömmar, men om det var av gudomlig kraft, tur eller bara slumpen, så gick köpet i hamn. Äntligen... vi har hittat vårt hem. Underbart..!

/Emelie


måndag 11 juni 2012

Till Sanna



Vad är det som bekymrar Sara Wehn?
Var våren inte blek och varm och lika ny som förr?
Var viljan inte hög och hård som sten?
Har nån sett vart hon tar vägen när mörkret rullar in?
Vart hon skyndar under gatlyktornas sken?


Hon kryssar över torget, men sen tar spåren slut.
Vad gör hon där när timman är så sen?

Var inte natten vacker, ljummen, tyst och still?
Var inte livet rättvist? Räckte tiden inte till?

Vad är det som bekymrar Sara Wehn?

Nu avgår sista tåget från en mörk och tom perrong.
Varför kan hon inte säga vad hon vill?
Luften är så tung inatt och gräset vått och svalt,
som andetag av vit Koonunga Hill


Fråga var hon varit och vem hon vart och sett,
ifall hon korsar torget en gång till.

Var jag inte ärlig?
Fanns det mer att ge?
Vad är det som hon gömmer, varför får jag inte se?

Vad är det som bekymrar Sara Wehn?

Hon skyndar ut ur porten med en ostörd hemlighet.
Jag lämnar inte vakan tills jag vet...
Vad är det som bekymrar Sara Wehn?


(L. Winnerbäck).

/Emelie

lördag 9 juni 2012

Bästa tv-serierna just nu



Grey's anatomy. Om ett gäng läkares kamp för att bli kirurger.  
Började följa den här serien långt innan jag hamnade i sjukskötersketankar. Fastnade för karaktärerna, kärlekshistorierna och spänningen. Som sjuksköterska tycker jag ännu mer om den! Tycker om att hänga med i diagnoserna, ingreppen och symtomutvecklingen... trots att det inte alltid är helt sanningsenligt. Och nej... kirurgerna är inte som i på Seattle Grace Hospital... iallafall inte på Kungälv!



Mad men. Om en reklambyrå på 1960 talet.
Love, love, love it! Den är spännande, intressant och inte alls förutsägbar. De röker inne och dricker wisky på jobbet. Kläderna är görsnygga och kvinnorna får lov att ha former. Männen tar sig utomäktenskapliga friheter. Hemmafruarna lämnar köken för att finna sin egen väg och mörkhyade får anställning på de fina kontoren. Ett samhälle i förändring.



Dowton Abbey. Om överklassen och dess anställda under 1900-talets början.
Titanic går under, första världskriget bryter ut, kvinnokampen förs, spanska sjukan skördar liv, irländska frihetsrörelsen tar fart... och kärleken spirar. Detta underbara drama är makalöst välgjort och riktigt, riktigt bra! Älskar kostymdrama!

 

Revenge. Om Emily Thorne, som egentligen heter Amanda Clarc, som ska hämnas på de som satte hennes pappa i fängelse, för ett brott de själva var skyldiga till. Detta genom att nästla sig in i familjen genom giftemål med sonen. Ja, ni hör ju själva... det är ju som upplagt för spänning. Oväntat bra serie som jag fastnat totalt i!

  

Borgen. Dansk serie om Birgitte Nyborg, statsminister i Danmark.
Den beskriver hur det är att vara kvinna med makt, samtidigt som man ska vara mamma. Vad som pågår bakom kulisserna och vilka utmaningar en nordisk politker ställs inför. Som politik-galen dramanörd är den här serien som en godispåse, förgyller återigen mina måndagskvällar!



Hem till gården. Serien som gått sedan bronsåldern om en liten by i Norra England... där allt möjligt händer! Som en kompis sa "jag trodde bara att det var pensionärer som tittade på den". Ja, det stämmer nog... de och jag! Men jag älskar denna dagliga evighetslånga såpa. Låt den aldrig någonsin upphöra att existera.

/Emelie.  






fredag 8 juni 2012

1 år sedan



Bild på min fina mormor och morfar, en sommardag nere i Falkenberg.

Imorgon, lördagen den 9:e juni, var det ett år sedan min morfar gick bort. Han var egentligen min gammelmorfar, men ändå min morfar liksom. En väldigt viktig person i mitt liv.
Jag har haft väldig tur... jag har min gammelmormor, mormor, morfar och farmor kvar... min farfar gick bort för två år sedan, men vi hade aldrig någon kontakt. Under min barndom har jag haft många nära och kära omkring mig. Har fått lyssna till berättelser om hur det var förr i tiden och på kalas har flera generationer samlats. När min morfar somnade in, var det första gången jag tvingades uppleva den typen av sorg. Egentligen försvann han för flera år sedan... in i demensens hemska grepp. Den dagen, då han inte längre visste vem jag var, var en en tung dag. Konstigt nog tog jag det personligt.

Han var duktig i skolan. Snabb i huvudet och duktig på matte. Han kunde skriva snyggt och tyckte om att formuler sig i skrift. För den tiden lärde han sig att prata väldigt bra engelska. Och så var han duktig på idrott. Boxning var hans favorit. Han träffade min mormor som ung, på ett dansställe i Slottsskogen. Han mer eller mindre tvingades till att gifta sig med henne, på den tiden fanns det ingen annan utväg efter en oplanerad graviditet. Men jag tror ändå att han älskade henne. De fick fler barn... han började jobba på varvet i Göteborgs hamn, där han senare blev chef och fick resa mycket i tjänsten. De tog över släktens hus i Stenared, som han tog hand om, så gott han kunde. Han gick i pension ett par år före mormor... hade fläskkotletten klar när hon kom hem. Alltid lingonsylt till.

Som barn var han min hjälte, mitt allt. När pappa jobbade i Mölndal och mamma gick ut med hunden om kvällen ringde jag till honom... så jag inte skulle känna mig ensam och vi brevväxlade under hela min uppväxt. Kommer ihåg när jag fick diktera mina brev via mamma, då jag inte hade lärt mig att skriva än. Under min tonårstid fanns det perioder och stunder då jag behövde komma hemifrån, då jag behövde få vara liten. Då åkte jag till Frölunda. Mormor och morfar såg på mig som ett barn, när mamma och pappa tyckte att jag skulle vara vuxen. De köpte fet, dyr yoghurt till mig, allt godis jag ville ha och räkor som vi skalade framför tv:n. Det fanns stunder då jag var arg på honom... arg för att han satte mig före mina syskon, arg för att han fick mig att åka tillbaka till familjen med dåligt samvete... men jag förlät honom. 
För att han var morfar och inte visste bättre. Han har alltid haft ett behov av att ha en favorit. Jag vet inte var det kommer ifrån. Men han hade inte någon förmåga att se den sidan hos sig själv.

Jag saknar honom... ibland stillsamt, ibland våldsamt. Ibland... när jag ser gamla gubbar på stan eller när jag har patienter på 80 plus, som trots nedsatt allmäntillstånd är relativt friska, så blir jag extra ledsen. De påminner mig om att morfar hade kunnat få vara kvar några år till och haft ett bra liv, om inte den där jävla sjukdomen tagit över!
Nu har min mormor tagit sig igenom sitt första år på egen hand. Tänk att ha levt tillsammans med någon i sextio år... och plötsligt finns inte den människan längre. Det går nästan inte att föreställa sig!

Morfar... jag hoppas och tror på att vi ses igen. Älskar dig.

/Emelie.


Frågelista om allt möjligt















Min lillasyster http://petronellaloden.blogspot.se/ utmanade med en frågelista. Är lite sen med att svara, men här kommer den till slut!

Vilken är den härligaste dialekten? Varför?
- Göteborska! Den är vald till Sveriges sexigaste dialekt. Den är glad, positiv och ja... härlig!
Dessutom är det väll något tryggt med den, då stora delar av familjen pratar göteborska.


Vilken är den värsta dialekten? Varför?
- Värmländska. Mina fördomar kommer fram... usch vad hemsk jag är! Men tänker bara på vargmördare som super och svär!

Top 5 bästa artist/band:
1. Winnerbäck
2. Lisa Ekdahl
3. Melissa Horn
4. Coldplay
5. Kent

Om du inte har barn; vad kommer din första dotter/son heta?Det är faktiskt lite hemligt... jag vill inte att någon ska "stjäla" mina namnidéer!

Vad var din favoritlek som barn?
Jag lekte alltid att jag var äldre än jag var... och gjorde saker som jag trodde att man gillade då. Under en lång period lekte jag att jag var 16 år. Då pratade jag i telefon och sminkade mig.

Vad beställer du för pizza? Vad innehåller den?
Alltid ciao ciao (utbakad). Oxfilé, champinjoner, lök och massor av pressad vitlök. Här i Stenungsund finns den godaste varianten av denna underbara pizza.

Top 3 favorit färg:
Beror på vad... kläder, tapeter, dukar, blommor... men rent allmänt skulle jag säga svart, grönt och lila.

Beskriv dig med 10 ord, utseende och personlighet:
Vuxen, romantisk, allvarsam, analyserande, debatterande, lyhörd, känslig, inkännande, blond, rultig.

Vilket parti kommer du rösta på i valet 2014? Varför?
Socialdemokraterna. Skulle kunna rösta på vänsterpartiet eller miljöpartiet också. Är lite mer vänster än vad sossarna är egentligen och miljöpartiet känns mer modernt är S. Men jag vill ha ett rött styre och då är Socialdemokraterna det enda alternativet. De står för rättvisa, jämlikhet och sysselsättning.   

Vilken färg har din tandborste?
Rosa. :)


Tack Nella för en rolig lista!

/Emelie.

onsdag 6 juni 2012

Nationaldagsfirande


















På denna nationaldag åkte vi till Klädesholmen för lite firande...


















Solen sken...



















Det var inte bara Sveriges dag, utan även sillens. Så vi köpte några goda (och dyra) smakbitar!


















Gud vad vackert det är...


















Sverige visade sig från sin allra bästa sida.


















Ja, en jätte fin dag helt enkelt! Är så tacksam att få bo i detta vackra land.
"Det här är ditt land, det här är mitt land... och landet det tillhör dig och mig".
Hoppas att ni haft det mysigt idag!

/Emelie.

måndag 4 juni 2012

Sjuksköterska då och nu

     

Igår började den nya serien Barnmorskan i East end (Call the midwife) i SVT. Utspelar sig i 1950-talets fattiga, smutsiga, trångbodda, preventivmedelsbefriade England. Där kvinnorna aldrig återfick sin menstration mellan graviditeterna och där mödravård var något alldeles nytillkommet.
Så fantastiskt att se hur mycket som har hänt. Hur långt vi har kommit när det kommer till boende, välfärd, hygien, santitet... men också för kvinnors kroppar, deras självbestämmande och frihet. Att vi i många delen av världen kan välja när vi ska ha barn, hur många och när vi inte vill ha några fler. Det var inte så länge sedan kvinnan hade sex med sin man -och samtidigt riskerade livet! Som Christina från Duvemåla säger till Gud "Du tar mig från min man", då doktorn har avrått henne från att föda fler barn.

Vad jag också tänkte på igår kväll var barnmorskan och sjuksköterskan på den tiden.
Det var fortfarande ett kall. Yrket gick hand i hand med kyrkan och de bodde ofta på sin arbetsplats, för att ständigt vara till lags, i tjänst, beredda. Men trots att det var en annan tid, så kunde jag känna igen mig. Idag är vi högskoleubildade akademiker som arbetar efter forskning, men vi har mycket av historiens systrar i oss. Jag tror att sjuksköterskor är kända för att vara lojala, arbetsvilliga och etiska. Vi borde ha mer betalt med tanke på vår utbildning, ansvar och arbetsbörda. Vi har det ofta stressigt, utbrändhet är en vanlig diagnos hos sjukvårdspersonal. Det är ett krävande yrke på många vis. Men de allra flesta av oss älskar vårat yrke och är väldigt stolta över vår legitimation.
Caritas är det latinska ordet för kärlek. Katie Eriksson (något av en guru inom omvårdnadsforskningen) använder ordet för att beskriva omvårdnadens mål. Att visa kärlek, ömhet och medmänsklighet i mötet med patienten. Och jag tror att det är kärleken till vårt yrke, som gör att vi kan ge kärlek till människor vi möter. Det kan låta storslaget, men kan bestå i en klapp på axeln eller en smekning på ryggen. Det lilla.

Jag kan också känna igen mig i att vara ny. Känslan av överväldigande, nästan panik. Förvirringen. Att inte veta vad man ska ta sig till i en oväntad och lite akut situation. Att vilja vara bra. Att vilja vara till hjälp, till nytta. Att känna sig ivägen. Tveksam. Inte kunna ta för sig. Känna sig lite dum, lite virrig. Det är inte lätt att vara ny. När man vill att allt ska bli bra. Att det ska fungera. Eller iallafall duga. 

Ska med glädje följa resen av "Barnmorskan i East end". Söndagar klockan 21. Rekommenderas!

/Emelie 






söndag 3 juni 2012

Att klara det omöjliga



Jag har alltid varit usel på matte. Under hela min skoltid har jag legat på en icke godkänt-nivå och fått göra extrauppgifter för att kämpa mig upp till ett G.  Suttit i specialgrupper. Alltid, alltid, alltid!! Har hatat och föraktat detta skolämne. När jag upptäckte att jag inte alls var en journalist, utan att en sjuksköterska bodde inom mig, så stötte jag på ett stort hinder. Man var tvungen att ha Matte B för att komma in på utbildningen. "Fan, fan, fan!!"
Motvilligt började jag gå till Komvux i Jönköping, en dag i veckan. Som vanligt, som i alla tider satt jag där i skolbänken... och fattade ingenting! När det var dags för mitt första prov och fick pappret framför mig, var det som om jag aldrig sett talen förrut. "Är det detta vi pratat om i tre veckor?" Sa som det var till min lärare... "det är ingen idé att jag ens försöker, jag har INGEN ANING om hur jag ska räkna ut det här". Hon såg lite förvånad ut. Jag gick och kom inte tillbaka... jag skulle inte bli sjuksköterska trots allt.

Så flyttade vi till Stenungsund. Med nya krafter sökte jag till sjuksköterskeutbildningen i Trollhättan, innan jag hade börjat med matten. Skulle komplettera den senare. Jag gick till mattelärarna och sa som det var "jag är skitdålig på matte, men om tre månader måste jag vara klar, för då behöver högskolan mitt betyg". De tittade lite misstänksamt på mig. Lät mig göra ett test på A-matten. Det gick inte så bra... "Du kommer inte kunna bli klar på den här tiden! Du har för stora luckor!" försökte de förklara för mig. Men jag gav mig inte. Plötsligt hade jag ett mål. Det fanns en anledning till att lära sig hur X+Y=W (eller nåt..!). Så jag gick till komvux nästa varje dag , lärarna var helt fantastiska! Om kvällarna hjälpte Mike mig och lärde mig en iranskt formel som öppnade en helt ny värld för mig! Använder mig alltid av den, då jag räknar ut hur jag ska späda läkemedel idag.  
Jag betade av prov efter prov, med godkänt resultat. När det var dags för nationella provet var jag väldigt nervös. Det var nu det gällde... kanske hade jag bara haft tur de andra gångerna?! Efter att min lärare rättat provet kom hon ut med ett stort leende på läpparna. "Du kom nästan upp till VG", sa hon.

Det kanske låter konstigt... men för mig var dessa månader livsavgörande. Ingen trodde att jag skulle klara det på den korta tiden, men det gjorde jag! Lärde mig att jag kan om jag vill. Att allt är möjligt, bara man kämpar. Att jag inte alls varit korkad under alla år, hade bara inte haft rätt inställning och förutsättningar. När jag postade iväg mitt godkända betyd så hade jag en stark känsla av att jag skulle klara av min sjuksköterskeutbildning. Hade jag klarat detta, så skulle jag klara vad som helst! Den känslan sitter fortfarande i. Tre månder av mattestudier gav mig ett självförtroende som aldrig funnits tidigare. Tänk att något så lite, kan göra så mycket!

Så jag skulle vilja att ni alla tänker ut något riktigt svårt, något som alltid verkat omöjligt, som skrämmer er... och GÖR DET! Om det handlar om att stå och prata framför människor, visa er i bikini nu till sommaren, bestiga ett berg eller hoppa på en utbildning. Ni kan, om ni vill!
Känslan som infinner sig då man klarat det där svåra, mot alla odds, den är underbar..!

/Emelie.

fredag 1 juni 2012

Feminism

   

Gud vad jag härmar min mamma hela tiden! Men har velat skriva om det länge, nu fick jag ny inspiration... dagens ämne: Genus och feminism.

När jag gick första året på Samhällsprogrammet skrev jag ett arbete om kvinnor på 1600-talet, där jag beskrev under och överklassens samt kyrkans kvinnor under seklet. När min svenskalärare Lena läst det, sa hon till mig att jag hade ett feministiskt synsätt. Jag hade aldrig tänkt på mig själv som feminist, vad var det? Lena öppnade en dörr för mig och sedan desss har jag utvecklat mitt feministiska synsätt. Så här ser jag på det:

Som feminist problematiserar och analyserar man förhållandet mellan makt och kön, för att skapa förändring. Grunden är att vi har lika värde och att även kvinnor har rätt till sina åsikter, tankar och utövande gällande religion och mänsklighet.

Jag hör ofta att kvinnor och män säger att det inte finns någon könsmaktsordning, "iallafall inte i Sverige". För att vara feminist krävs problematisering, analysering och kritiskt tänkande. Väljer man den bekväma vägen, väljer man att inte se det patriarkat som råder, då är man inte feminist. Men att säga att vi är jämställda i Sverige, är att ljuga, förneka, blunda. Det går inte att ställa sig utanför samhällets könsmaktsordning och säga att "jag är inte en del av detta". Precis som att man inte kan hävda att det inte finns olika socioekonomiska klasser eller att det inte existerar någon fattigdom i Sverige. Jag hävdar också att man inte kan kalla sig feminist efter kommentarer som "alla är vi lika värda" eller "klart att man ska ha lika lön för lika arbete", men nöjer sig med det. Då har man inte problimatiserat, analyserat och kritiserat. Då har man bara sagt rätt saker. Det är vad som skiljer politisk korrekthet från feminism, vad som skiljer Nyamko Sabuni från Gudrun Schyman. Jag kan tycka att det är överdrivet med delar av den feministiska rörelsen som använder 'hen' och inte låter folk veta vilket kön ens barn föddes till. Men då har man iaf ansträngt sig. Möjligen fokuserat på "fel" saker, men man har tänkt till!

En psykiatrilektion under sskutbidningen berättade jag den kända historien om pojken och pappan som var med om en bilolycka. Pappan omkom och pojken fördes till sjukhus. I operationsrummet uttrycker kirurgen förvånat "men det är ju min son"! Hur går detta ihop?

Klassen sitter tyst. Även läraren. "Kirurgen är pojkens mamma!" säger jag. Min lärare blir förvånad över sin egen tanke... att kirurgen kunde vara en kvinna hade inte ens slagit henne. Hon började istället fundera på regnbågfamiljer, kunde kirurgen möjligtvis vara en extrapappa? Det är ju helt sjukt! Under utbildningen diskuterades ofta patientfall, för att knyta an teorin. Läkaren var alltid man, sjuksköterskan alltid en kvinna och patienten var oftast en man. För mannen är normen. Mannen står för makt och kvinna för omvårdnad. Jag undrar om det bara var jag som tänkte på detta..?
Frågan är; är det ett problem? Finns det ett problem i att vi inte kan tänka oss en kvinnlig läkare, ens om vi arbetar inom vården? Finns det ett problem i att när vi ska prata om människor i allmänhet, så blir denna människa till en man? Eller är det bara att lägga energi på fel saker?

Jag hör ofta att feminister fokuserar på trams. "Det viktiga är väll att vi får lika lön?!" lyder den ständiga kommentaren. Jo, det är väll visserligen viktigt, men jag tror två saker om detta.
1. Allt hör ihop. För att vi ska få lika lön, lika makt, lika inflytande, lika stark röst, lika behandling, lika stor respekt... så krävs även diskussion om den normativa mannen, om skönhetsideal, om mediapåverkan och om barnuppfostran. 
2. Det fanns en tid i Sverige då det var otänkbart för en kvinna att arbeta, att köra bil, att vara ensamstående och respekterad mamma, att rösta, att äga sin egen kropp. Då den som hävdade att kvinnan kunde ha en politisk tanke var radikal. Hur kunde man säga något så dumt? Obildat? Vi måste analysera och kritisera för att möjliggöra förändring. Rörelser som den feministiska kräver ett stort mått av radikalism. Utan den kommer vi ingenstans, utan den skulle vi inte vara där vi är idag. Men vi är inte i hamn.

Nej, jag tycker inte om 'hen', jag tycker inte att män är svin, jag tycker inte att det är fel att säga till sin dotter att hon är fin, jag tycker inte att det är fel att ge sin pojke en gräsklippare, jag tycker inte att män och kvinnor ska vara likadana. Men jag tycker inte att Sverige är ett jämställt land. Jag tycker inte att vi ska vara nöjda. Jag tycker att vi ska våga tänka efter, våga problematisera, våga se saker med andra ögon, våga prata om ämnet, våga leva som vi lär och våga vara lite hårda. Hårda mot oss själva, "varför gör jag som jag gör?" och våga tillåta hårda styrmedel från staten. Jag är exempelvis för kvotering och omfördelning av föräldraledigheten. Ja, jag vill vara hemma med mina barn, om/när de kommer. Men jag vill också bli "tvingad" att lämna ifrån mig en del av den tiden till min man. För det är så hela samhället kommer framåt.  

Vore roligt om ni som läser detta skrev en kommentar om vad NI tycker!

/Emelie.