Att klara det omöjliga

Jag har alltid varit usel på matte. Under hela min skoltid har jag legat på en icke godkänt-nivå och fått göra extrauppgifter för att kämpa mig upp till ett G.  Suttit i specialgrupper. Alltid, alltid, alltid!! Har hatat och föraktat detta skolämne. När jag upptäckte att jag inte alls var en journalist, utan att en sjuksköterska bodde inom mig, så stötte jag på ett stort hinder. Man var tvungen att ha Matte B för att komma in på utbildningen. "Fan, fan, fan!!"
Motvilligt började jag gå till Komvux i Jönköping, en dag i veckan. Som vanligt, som i alla tider satt jag där i skolbänken... och fattade ingenting! När det var dags för mitt första prov och fick pappret framför mig, var det som om jag aldrig sett talen förrut. "Är det detta vi pratat om i tre veckor?" Sa som det var till min lärare... "det är ingen idé att jag ens försöker, jag har INGEN ANING om hur jag ska räkna ut det här". Hon såg lite förvånad ut. Jag gick och kom inte tillbaka... jag skulle inte bli sjuksköterska trots allt.

Så flyttade vi till Stenungsund. Med nya krafter sökte jag till sjuksköterskeutbildningen i Trollhättan, innan jag hade börjat med matten. Skulle komplettera den senare. Jag gick till mattelärarna och sa som det var "jag är skitdålig på matte, men om tre månader måste jag vara klar, för då behöver högskolan mitt betyg". De tittade lite misstänksamt på mig. Lät mig göra ett test på A-matten. Det gick inte så bra... "Du kommer inte kunna bli klar på den här tiden! Du har för stora luckor!" försökte de förklara för mig. Men jag gav mig inte. Plötsligt hade jag ett mål. Det fanns en anledning till att lära sig hur X+Y=W (eller nåt..!). Så jag gick till komvux nästa varje dag , lärarna var helt fantastiska! Om kvällarna hjälpte Mike mig och lärde mig en iranskt formel som öppnade en helt ny värld för mig! Använder mig alltid av den, då jag räknar ut hur jag ska späda läkemedel idag.  
Jag betade av prov efter prov, med godkänt resultat. När det var dags för nationella provet var jag väldigt nervös. Det var nu det gällde... kanske hade jag bara haft tur de andra gångerna?! Efter att min lärare rättat provet kom hon ut med ett stort leende på läpparna. "Du kom nästan upp till VG", sa hon.

Det kanske låter konstigt... men för mig var dessa månader livsavgörande. Ingen trodde att jag skulle klara det på den korta tiden, men det gjorde jag! Lärde mig att jag kan om jag vill. Att allt är möjligt, bara man kämpar. Att jag inte alls varit korkad under alla år, hade bara inte haft rätt inställning och förutsättningar. När jag postade iväg mitt godkända betyd så hade jag en stark känsla av att jag skulle klara av min sjuksköterskeutbildning. Hade jag klarat detta, så skulle jag klara vad som helst! Den känslan sitter fortfarande i. Tre månder av mattestudier gav mig ett självförtroende som aldrig funnits tidigare. Tänk att något så lite, kan göra så mycket!

Så jag skulle vilja att ni alla tänker ut något riktigt svårt, något som alltid verkat omöjligt, som skrämmer er... och GÖR DET! Om det handlar om att stå och prata framför människor, visa er i bikini nu till sommaren, bestiga ett berg eller hoppa på en utbildning. Ni kan, om ni vill!
Känslan som infinner sig då man klarat det där svåra, mot alla odds, den är underbar..!

/Emelie.