Vårt nya hem

Går lite trögt med mitt bloggande... har mycket annat att göra just nu. Och inspirationen fattas mig. Men 1 215 stycken sidvisningar är jag väldigt glad och stolt över. Det känns rolig. Tack alla ni som vill titta in här! Kommentera gärna.
Nu vill jag berätta för er att huset på bilden ovan är mitt och Mikes framtida hem, vi har blivit husägare!

För ett par månader sedan... om det fanns en sådan grupp så skulle jag kunna säga "Hej jag heter Emelie och jag hemnetknarkar". Ja, jag erkänner! Jag var totalt beroende. Och Mike med. Han var min knarkarkompis. Varje dag satt vi framför datorn och letade efter vårat hus. I perioder dök det inte upp någonting, ändå gick vi in där, som om tio nya Emelie&Mike hus plötsligt dykt upp, sedan vi tittade förra gången... för tio minuter sedan! Vi har sprungit på visningar... Hej välkomna! Här är lite material. Nej det är inte dränerat. Och taket måste läggas om. Ja, nytt kök behövs. Och nytt badrum. Ja, det finns mögel på vinden. Det kostar bara några hundra tusen att fixa.  Radon? Ja, men det är bara att skaffa en fläkt som får stå på dagarna i ända, ingen fara! Busshållsplats? Ja fem kilometer bort. Börjar du klockan kvart i sju? Och behöver åka halv sex? För du har ingen bil? Nej tyvärr, första bussen går klockan nio. Ha ha ha!!! Typ. Och alla dessa jävla källare... fyllda av matkällare (??!!), enorma oljetankar, fukt, mögel och träpandel längst hela väggarna. Inget levande material i källaren! Denna uppmaning verkar ha gått svenska gillestuga-älskande husägarna totalt förbi.

Jag tror inte att de som aldrig letat efter ett hus och gått på otaliga visningar förstår hur jobbigt det är. Inför varje visning bygger man upp förhoppningar... som oftast grusas. Verkligheten springer ständigt om en. Dessutom är det sjukt vilka priser husen ligger på... iallafall i vårt område. På andra ställen i landet så skrattar de väll åt oss här på västkusten. Betalar de över två miljoner för en villa?! Jag som kan köpa fem herrgårdar för samma pris. Idioter! Ja, kanske har de rätt... men för oss har läget varit något av det viktigaste när vi letat.

När det här huset dök upp i Ytterby så kände jag bara... jag orkar inte mer! Inte en visning till! Men vi gick ändå... bara för att. Och precis som när vi träffade varandra så var det, åter igen, kärlek vid första ögonkastet. Jag bad en bön till Gud... snälla låt det gå den här gången! Jag tror visserligen att Gud har viktigare böner att besvara än mina husdrömmar, men om det var av gudomlig kraft, tur eller bara slumpen, så gick köpet i hamn. Äntligen... vi har hittat vårt hem. Underbart..!

/Emelie