torsdag 28 februari 2013

Den svåra frågan om abort

Nu till en svår fråga... 



Igår var jag på Mödravården och gjorde ett ultaljud. Allt såg bra ut. Jag fick beskedet att jag hade "ett mycket aktivt foster" i magen. Det värmde så klart mitt hjärta. 
Men jag reagerade på ordet FOSTER.  
"Det är inget foster", tänkte jag. "Det är min bebis. Mitt barn". Jag försökte googla fram det där... när blir ett foster, ett barn. Men jag hade lite svårt att få ett svar. Kanske hör det tätt ihop med abortfrågan. Det är lättare att prata om abort av foster, än barn. 

I Sverige är abort helt tillåtet fram till veckan 18. Mellan veckan 19-22 är abort tillåten efter Socialstyrelsens godkännande, vid särskilda skäl. Det kan till exempel vara att man är mycket ung, missbruk eller att graviditeten blivit till genom en våldtäkt. 
I de flesta europeiska länder går den helt tillåtna gränsen vid tolv veckor.

I mitt googlande ramlade jag över en artikel från DN från 2011, där en sjuksköterska slagit larm till Socialstyrelsen. Det är mycket ovanligt, men det händer att aborterade foster/barn, som sker i vecka 22 har varit vid liv när det kommer ut. Det har andats och rört på sig. Vården får då inget göra. Sjuksköterskan berättar hur de virar in den lilla varelsen i en filt, lägger i sköljen för att låta den självdö. För mig låter det här helt vidrigt. Jag skulle bli galen av att arbeta på en sådan arbetsplats, jag skulle inte stå ut.
Om ett barn föds efter vecka 22 sätts alla tillgängliga resurser in för att rädda det lilla livet. 
För mig blir det här väldigt konstigt. Det är någonting i mitt hjärta som brister, vid tanken på det här. 

MEN... det är en jätte svår fråga. För abortlagen är oerhört viktig för jämställdheten! Kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp är helig och får, i ett demokratiskt rättssamhälle, aldrig någonsin ifrågasättas! 
Aborter har gjorts i alla tider, i alla länder. Med eller utan abortlagstiftning. Kan det inte göras på sjukhus, görs det i stället med vassa tillhyggen eller gift i hemmet, med stor fara för kvinnans liv. Rätten till abort är absolut nödvändig. 

En annan aspekt är frågan om vilket liv barnet får då det föds. Sociala skäl för att genomföra en sen abort kan då vara att mamman är ung eller missbrukare. Att vara ung är så klart inte synonymt med att vara en olämplig förälder, möjligtvis kan det vara svårare att bli mamma som 15-åring, än senare i livet. Missbruk kan påverka det nya livet redan som embryo, för att inte tala om hur det påverkar ett barn att växa upp mitt i ett kaos av missbruk. Kanske är det då bättre att aldrig sättas till världen? 
Alla barn förtjänar en trygg uppväxt. Om det är omöjligt... kanske kan det berättiga att graviditeten avbryts?
Jag har ingen källa på det, men jag har hört att medicinska skäl till sen abort kan vara Down Syndrom eller Gomspalt. Frågan om Down Syndrom är svår... numera erbjuds alla (något äldre) kvinnor provtagningar för att se om fostret misstänkts ha sjukdomen. Ett besked som tyder på detta kan leda till att kvinnan väljer att avbryta. Kanske utan att fostret verkligen var sjukt, då det bara fanns en misstanke. Gomspalt... är inte det relativt lättåtgärdat i Sverige? Det kräver en del operationer och säkert mycket lidande för det lilla barnet, men är det en tillräckligt svår sjukdom för att räknas som särskilda skäl.

Jag vet inte... känns det inte ovärdigt att diskutera människovärdet på det här sättet? 
Lidande och ett värdigt liv är svårbedömliga saker. Vad krävs för att en människa ska bli lycklig? Hur frisk behöver man vara? Hur normal behöver man vara? Under vilka förutsättningar behöver man leva? 
Det är inga lätta frågor och det finns inga självklara svar. 

Kanske finns det inget bättre svar än att det måste vara upp till kvinnans egen upplevelse? 
Men var går då gränsen mellan det fria valet och det egna ansvaret? Om man gått med en graviditet i över 20 veckor... får man liksom inte krasst skylla sig själv då? Varför har man inte agerat tidigare? 
Har man rätt att hävda sin rätt hur långt som helst? 

I vecka 12 är fostret 6 cm långt, väger 15 gram. Skallben och fingeravtryck formas. 
Armar och ben rör på sig, nästan alla organ finns på plats. 
I vecka 18 är fostret 20 cm långt, väger 250 gram. Det kan svälja, känna smak och uppfatta ljud. 
I vecka 22 är fostret 27 cm långt, väger 450 gram. Det reagerar på ljud, ljus, smärta och kan göra bakåtkullerbytta.

Jag är verkligen, verkligen, verkligen för abort! Men det gör så ont i hjärtat när jag tänker på det här lilla livet, som har så många funktioner och vars liv ändå måste avbrytas. För att det inte är önskat. Eller för att föräldrarna inte är kapabla. 
Tycker ändå att gränserna ska sänkas. Både den helt tillåtna och den där särskilda skäl krävs. Har man väntat så länge, då anser jag att man får föda barnet och adoptera bort det. Att abortera ett barn, som faktiskt kan överleva utanför kroppen, som kan höra, känna smärta, andas och röra sig för att självdö i sköljen... det är inte värdigt och kan knappt kallas abort längre. 
Sverige behöver satsa på en bra sexualundervisning, lättillgängliga preventivmedel och ett ökat preventivt socialt arbete i kommunerna och landstingen!

/Emelie 


tisdag 26 februari 2013

Lina 24 år



En gammal bild från 2009, som jag snodde från hennes Facebooksida. Tyckte den var så fin! 

Idag fyller min i ålder närmsta syster 24 år. Grattis grattis grattis gumman! 

Nu kan jag inte låta bli att skryta lite... 
Hon är så fin min Lina. När vi var små kunde vi tjafsa om allt och inget. Trots att det bara skiljer två år på oss och att vi kunde ha varit väldigt jämlika, så var jag väldigt mycket storasyster och och hon väldigt mycket lillasyster. Jag tyckte att hon alltid snodde mina leksaker, att hon förstörde min ordning i det gemensamma rummet och att hon alltid lyckades få våra föräldrars sympatier med sina ledsna hundögon. 
Sedan vi flyttade hemifrån träffas vi tyvärr inte så ofta. Vi har båda så fullt upp med våra egna liv. 
Vi är så olika, men har därför ett stort utbyte av varandra... så ser jag på det. 
Vi kommer nog alltid att se olika på många områden, men det är mångfalden i en syskonskaran som skapar dynamik.
Lina har alltid varit väldigt engagerad i allt hon gör. Bestämmer hon sig för någonting, så driver hon igenom det. Jag tror att hon har förmåga att göra precis vad hon vill med sitt liv. Hon är fantastiskt ambitiös och produktiv i sitt jobb... med den drivkraften kommer hon att uppnå stordåd. Det är jag säker på! Hon är full till bredden av åsikter, tankar och funderingar. 
Att genom hennes blogg följa dessa är, för mig som storasyster, en stor glädje och jag blir så stolt!

Nu är hon förlovad, med sin älskade Tobbe. 
De är så fina tillsammans och jag längtar till den dagen de gifter sig... jag hoppas att (till skillnad från vad min familj fick då jag gifte mig) vi alla får vara med på deras dag. Men än är inget datum bestämt, vad jag vet! 
Jag önskar dem all lycka tillsammans! 

Och jag önskar dig världens bästa födelsedag denna onsdag den 27:e februari 2013. 

Puss & kram 
/storasyster
                                                              
 
 




Märta & Gottfrid

Så underbara..!

     

/Emelie

söndag 24 februari 2013

Fanny, Towe, Tintin, Annika, Elisabeth...

Inför det här inlägget så funderade jag på vem min första idol (en kändis) var, som riktigt, riktigt litenJag upptäcker att jag har svårt att minnas det där... Liksom många andra tjejer i min ålder, hade jag en Spice girls period. Ni som är födda på slutet av 1980-talet minns kanske korten man köpte, som såg ut som riktiga framkallade bilder... musikvideorna, kläderna... Då var jag 7-8 år. Innan dess minns jag faktiskt inte att jag hade någon idol. Som 10-årng (var jag inte äldre?!) kom "Titanic". Blev helt galet förälskad i Leonardo DiCaprio! Så där som man kan bli när man är förpubertal.

Men nu till personen som det här inlägget var tänkt att handla om... jag vet inte hur jag gammal jag var... men jag tror att det var före min Leo-period, så tittade jag på "Änglagård - andra sommaren". Eftersom jag var ett barn, så såg jag filmen genom ett barns ögon. Jag förstod inte allt. Vissa saker trodde jag att mig förstå, men det har senare visat sig att det inte var så. Jag tyckte till exempel att Rut bara var en gnällig tant och att det var helt obegripligt att härliga Fanny inte togs emot med öppen farm av hela byn. Sedan dess har jag sett 1:an och 2:an... ja, utan att överdriva det minsta... säkert 50 gånger. På VHS, DVD och på TV. Den sista filmen gick hela familjen och såg på bio för två år sedan (eller var det tre?) och sedan dess har jag sett den två gånger till. 
Jag ÄLSKAR dem! Colin Nutley och framför allt Helena Bergström är helt underbara!



Min dyrkan blev snabbt lite halvgalen. Jag minns att jag gjorde små kollage där jag klippte ut alla bilder jag kunde hitta av min idol och andra skådisar som varit med i hennes filmer. En gång skrev jag ett brev till henne, men fick inget svar. När Rickard Wolf var med i Melodifestivalen för ett par veckor sedan smalt mitt hjärta, mycket på grund av hans rollfigur Zack... som jag bara älskar!
Besattheten gick så småningom över i en mer halvnormal dyrkan och ju äldre jag blivit, ju fler gånger jag sett hennes filmer... desto mer tycker jag om henne, men också hennes karaktärer.
Så för er som ännu inte frälts av Nutleys otroliga skaparförmåga och Helenas begåvning, här kommer en liten presentation.

Black Jack 1990
 
Filmen där de träffades och blev kära, Helena och Colin. Handlar om dansbandsvärlden, kärlek och att bli sviken. Bli kär i fel man. Inte den bästa filmen, men speciell... för att det är deras första.

Änglagård 1992, 1994, 2010.

Kult! Fanny (lillayster är döpt i andranamn efter henne) och Zack kommer till en liten by i södra Sverige. De är annorlunda. Upplevs som ett hot. Det är familjedraman och kulturkrockar. Det är så bra! Och han visar Sverige från sin allra bästa sida. Filmerna har så många tidlösa repliker. Min mamma och jag har i åratal roat oss med att turas om att upprepa dem.
- Kommer du hem till middag?
- När kom jag inte hem till middag?!
Eller...
- Jag har en likadan, men min är större!
Eller...
- Varför träffade du aldrig någon och fick barn, du skulle bli den mest underbara pappan på denna jord.
Ni inbitna förstår, ni andra får på lagligt eller annat vis titta på filmerna... pronto!

Sista dansen 1993
 
Om tävlingsdansens värld. Men den handlar också om avundsjuka, kärlek och om detta att kvinnor kan vara varandras värsta fiender. När man inte stöttar varandra, starkast vinner. För mig handlar den också mycket om längtan efter barn. Jag var inte gammal, då jag såg den första gången... men jag minns ändå den där känslan... Tove, som hon heter i filmen, får hos sin läkare veta att hon inte kan bli gravid. Läkaren tycker att hon måste hitta tillbaka till lusten med sin man, köpa lite fina underkläder, ha roligt! Efter besöket sätter hon sig på en bänk och gråter (så där som bara Helena kan) ur sig sin bläcksvarta sorg och jag tänkte "jag hoppas att jag aldrig drabbas av det". 
Och Ewa Fröling är helt underbara!

Parisehjulet 1993

Jag måste erkänna att jag knappt minns den här filmen... jag minns att en ung Cleas Malmberg är med och att en Gävlebock brinner upp...

Sånt är livet 1996

Jag minns en kall decemberkväll. Jag var 9-10 år gammal. Mamma och jag gick till Pressbyrån och köpte dyrt godis och sedan till stadens vackra biograf för att se den här filmen. Det är en av mina absoluta favoriter. Den är vacker och subtil. Titin spelar piano på en stökig bar i Sundsvall, men drömmer om Grand. Och att gifta sig före 35 års ålder (tror jag att det är). Hennes mamma spelas av storrökande och helt ljuvliga Lena Nyman. Filmmusik av Marie Fredriksson. Ja... ni hör ju!

Under solen 1998

Åh... undra om det inte är den här som är den allra bästa?! Den är helt ljuvlig. Den utspelar sig på 1950-talet. Underbara Rolf Lassgård spelar en försiktig man som i förklädnad av en "hushållerska sökes"-annons, letar efter den stora kärleken... och vilken vacker kärlek det blir! Och tidernas bästa kärleksscen... erotisk och gripande. Slår varenda porrfilm som någonsin har gjorts... med råge! Och man ser knappt någon hud. 

Gossip 2000

Nutley brukar använda sig av ett antal skådisar om och om igen, men det råder aldrig brist på utmärkt skådespeleri i hans verk. Här snacker vi kändistätt! Suzanne Reuter, Lena Endre, Stina Ekblad, Brasse Brännström, Peter Haber, Ewa Fröling, Mikeal Persbradt, Margareta Krook, Marika Lagerkratz, Pernilla August, Marie Richardson, Gunilla Röör med flera, med flera..! Många helt enastående kvinnor! För filmen handlar mycket om kvinnligt skådespeleri, hur fort man som kvinna blir gammal i den här världen och åter igen... om konkurrens kvinnor emellan. Margareta Krook och Ewa Fröling spelar mor och dotter... vilka scener! Även den här filmen har jag sett på bio, med min syster. 

Sprängaren 2001, Paradiset 2003

Filmerna efter Liza Marklunds böcker om journalisten Annika Bengtsson. Det märks visserligen att manus bygger på historier som ligger lite bortom det som Nutley brukar göra film på, men det bekanta finns ändå där. Kvinnans kamp i arbetslivet och vardagen, sorger som kommer ikapp, val som påverkar... 
Jag har sett de nyproducerade Annika Bengtsson-filmerna och de kommer inte i närheten av Sprängaren och Paradiset... de är i en helt annan klass. Så har du sett dem, men inte föregångarna... se, så får du se!

The queen of Sheba's Pearls 2004

Jag har faktiskt inte full koll på den här filmen... jag har sett den, den är mestadels på engelska... vilket jag inte gillar. Det är något mystiskt familjedrama som står i centrum. Nja... får nog se den igen. 

Heartbreak hotel 2006

Jag och fina Johanna var och såg den här på bio under vårat sista år på gymnasiet... och den är så rolig! Kanske den mest humoristiska av alla filmerna. Man skrattar mycket. Många riktigt roliga scener. Men det innebär inte att den även rymmer mycket allvar... som alltid. En fin vänskap växer fram mellan två, ganska olika kvinnor som lär sig av varandras syn på livet.

Angel 2008

Den här är lite konstig... inte den bästa. Den handlar om en fallande artist, som fejkar sin egen död, för att sedan återuppstå... populärare än någonsin. Richard Wolf och Rolf Lassgård är tillbaka. Har ni aldrig sett en Nutley/Bergström-film... se inte den här först, men gärna lite senare! 

I maj börjar inspelningen av nya filmen "Medicinen" med Helana Bergström (så klart!), Ewa Fröling och Maria Lundqvist i huvudrollerna... längtar! Jag ska - självklart - se den på bio. Någon som vill följa med?

Ska jag ändå lista min topp 3 så blir det: 
1. Änglagård; andra sommaren 
2. Under solen
3. Sånt är livet

Här bjuder jag er en av de bästa scenerna ur min favoritfilm! Och den efterföljande innehåller den där roliga repliken... min är större! Håll till godo!

Ni som också sett allihop... vilken är eran favorit? 

/Emelie

torsdag 21 februari 2013

Förlossningen Östra

Vi som arbetar vid SU Östras normalförlossning har alla valt det och vill arbeta med och för födande kvinnor. Men vi känner en otillräcklighet och oro över hur förlossningsvården ser ut i dag, skriver barnmorskor och undersköterskor.

Om tre månader och sjutton dagar infinner sig mitt planerade förlossningsdatum. Det är dagen då det är tänk att min lilla ängel ska komma till världen. Det känns så klart både pirrigt och jätte läskigt.
Det tror jag att det gör för alla blivande mödrar. Jag vet inte riktigt vad som är värst... att göra det för första gången och inte ha en aning om hur det kommer att vara eller att göra det för x antal gången i ordningen -och veta precis vad som väntar. Hur som helst... jag längtar jätte mycket efter den dagen. Det är dagen som jag har i bakhuvudet varje dag. Som jag räknar ner till, hela tiden. Men jag är också väldigt rädd, men kanske för fel saker. Jag borde vara rädd för hur jäkla ont det kommer att göra. Hur orolig jag kommer att vara. Vilken chock det kommer att bli, hur mycket jag än försöker att förbereda mig, när jag väl ligger där.
Just nu tar oron över annat över. Som jag som blivande barnföderska inte ska behöva oroa mig för, i Sverige 2013.

Larmrapporterna över hur det ser ut på landets förlossningsavdelningar och BB har överöst oss den senaste tiden. Igår skrev Göteborgsposten om hur det ser ut på Östra, Sahlgrenska sjukhuset.
Artikeln var signerad av barnmorskorna som jobbade där, som är oroliga över hur vården för föderskor och barnen ser ut idag.
På normalförlossningen ska det lyssnas på barnets hjätljud var 15:e minut.
Det kan vara så att bmsk:an tvingas springa in på salen, lyssna och sedan springa ut igen. Utan att kunna notera mamman särskilt mycket under tiden. Eller att hon inte ens hinner det och att mamman därför måste vara uppkopplad till en maskin, vilket innebär att hon inte kan gå en meter ifrån denna.   
Livmodern bör kännas på var 15:e minut, för att upptäcka eventuella blödningar.
Om bmsk:an inte hinner detta, kan det givetvis leda till att hon blöder obemärkt 
Från att modermunnen är öppen 6 cm ska hon ha möjlighet till att ha en bmsk:a hos sig hela tiden om hon behöver. Den möjligheten finns inte idag. Det kan leda till ökad rädsla, oro, smärta och värksvaghet.  

Väl på BB gäller kortast möjliga vårdtid. Västra Götaland har en av landets kortaste. Amningsproblem, viktavvikelser och osäkerhet hinns därför inte fångas upp. 

Vad är det här för förlossningsvård? Ska det se ut så här?! 
Och stackars, stackars barnmorskor och undersköterskor! Vad är det för arbetsförhållanden? 

Jag måste säga att den här beskrivningen gör mig helt jävla livrädd. Där till lägger jag farhågor för att doktorn inte ska hinna komma i tid vid behov, att vårdhygienen inte kan följas som den ska, att överbeläggningar ska leda till att man inte får någon säng i tid.
Att stressade och utbrända barnmorskor ska göra fel när den mänskliga faktorn spelar in. 

Jag blir så arg... jag blir så outgrundligt arg på fega politiker som inte vågar ta den här frågan på allvar. Som inte tar konsekvenserna av de korkade beslut som har tagits de senaste åren.  
Jag vill föda mitt barn under lugna och trygga omständigheter! Inte mitt i ett jävla kaos! 

/Emelie








tisdag 19 februari 2013

Märta



Imorgon är det en och en halv månad sedan den här tanten gick bort.
Märta Madame Lodén. Världens finaste.

Den här bilden är tagen en varm och solig augustidag. Märtas sista sommar.
Jag och mamma ligger på en filt, runt omkring oss springer en liten busig valp och här sitter hon... och bara är. Hon ser lite trött ut. Lite tagen av värmen och bebisen som envisas med att bita henne så fort han får chansen. När jag hade anlänt samma dag så fick jag absolut inte hälsa på den lilla före henne. Det var hon som hade gosföreträde. Och det fick hon så klart!
Märta kom till världen när jag fortfarande var tonårng och bodde hermma. Hon var en ganska jobbig valp och ännu mer besvärlig som unghund. Ända upp i tantåldern kunde hon få sina ryck. Men hon var världens snällaste... mot de flesta! :)
Hon älskade sin familj och jag vet att hon hade gjort vad som helst för att beskydda mig, om så krävts. De lyckliga människor som lärde känna henne som bebis, hade för alltid hennes kärlek och lojalitet.
Varje gång jag kom hem så överöstes jag av glädje och lycka. Ett sådant välkomnande kunde man inte få av någon annan levande varelse. Först våldsamma kärleksyttringar, då hon hoppade, pussade och kramade. Sedan lugna, varma snusningar. Ett tungt huvud i knät. "Ta på mig, klappa mig, försök pussa mig med jag tänker inte pussa tillbaka", sa hon. Hon visste att hon var världens finaste. Att hon var beundrad.

Jag kan inte riktigt beskriva känslan av att vara så älskad av en hund. Det är något som måste upplevas. Det sägs att hundar inte kan älska. Att all deras tillgivenhet bottnar i ett själviskt beteende. Jag tror inte att det är sant. Märta hon gav... utan att be om mycket tillbaka. Bara att få vara med. Sitta bredvid.

Numera när jag kommer hem så finns det bara en bebis kvar. En liten som blivit ganska stor. Som påminner om Märta. Som har liknande kroppsspråk, liknande kommunikativa sätt... men som ändå inte alls gör som hon. Det är lite lättare att komma innanför dörren. Han är lite mer lågmäld än vad hon var. Han blir också glad. Hälsar, pussar och gosar. Men det är inte samma översvämmande kärlek. Inte samma totala tillgivenhet... iallafall inte med mig, som han inte växt upp med.
Han tittar inte på mig, så som hon gjorde. Han behöver inte mig, så som hon gjorde. Och tvärt om.

Det var andra gången som jag var hemma i Falkenberg sedan Märta gick bort.
Förra gången låg hennes frånvao som ett täcke över oss alla. Hela huset skrek av saknad. Väggarna, golvet, taget. Alla hörn. Den här gången hade sorgen lagt sig något... blivit till något annat, gått över i en annan form.
Då kunde jag stundtals nästan glömma bort att hon var borta. När jag kom ner till nedervåningen på morgonen, när vi skulle gå ut och gå, när vi satt i soffan... kunde jag slås av tanken "men var är Märta?"
När Gottfrid kom med sin viftande svans och sitt lyckliga uttryck där på morgonen... när han ville ha gossestund för vi hade inte setts på 7 timmar... då var det så gott att pussa den där lilla läppen, lukta på dem där stora öronen. Och samtidigt så var Märtas frånvarande morgonhälsning, när hon lade sitt stora, tunga huvud i knät occh frustade så där trött, så oerhört påtaglig. Som ett slag i magen. Hon finns inte mer. 

Gottfrid är helt ljuvlig. Han får mig och skratta många, många gånger om dagen. Han är glädjen personifierad och han gör oss alla stolta, hela tiden. Det är orättvist att jämföra honom med Märta. Han är en egen, helt underbar individ. Tack gode Gud att han kom in i min mammas liv. 

Jag kommer alltid att minnas henne. 
Världens bästa Märta... som kunde allt, utan att åka slalom! Faktiskt!

/Emelie  

Tankar i trötthet



Tio trötta tankar denna grå-vita tisdag:

1. Fan vad ont det gör att vakna med kramp i hela jävla benet, som sprider sig ut i höften!

2. Dagens nyhet: Musli innehåller mycket socker! Vad bra att media kan upplysa oss emellanåt.

3. Varför är tåget försenat på grund av signalfel varenda jävla morgon?

4. Jag längtar till lunch... 1 timme kvar!

5. I eftermiddag ska vi åka och storhandla... jag ogillar starkt att göra detta mitt i veckan. Och när alla påsar är uppackade så ska man börja laga mat... o my God!

6. Söndagens debatt om vårdkrisen kom mest att handla om Sthlm. Fd fru Reinfeltd skjuter till miljarder hitan och ditan. Ja, vård kostar... varje månad! Men vad göra åt den akuta krisen?!

7. Jag läntar efter min man... 6 timmar kvar!

8. Har en förmåga att pressa tänderna och ha axlarna uppe vid öronen... konstigt om man känner sig on the edge?

9. När jag kommer för att ta kaffe på morgonen är det bara lite bränt kvar... hur tidigt sätts det på egentligen?

10.  Ikväll kommer det inte ett skit på tv.

Positiva klubben söker nya medlemmar om det är någon som känner sig manad! Ansökan mailas.

/Emelie.

måndag 18 februari 2013

Livets mirakel

Det är ett mirakel...

Från vecka 4 till där vi befinner oss nu; vecka 24. Andra trimesterns sista vecka.

En grodd
Ett sex veckor gammalt embryo som är fyra millimeter långt
ett åtta veckor gammalt embryo som är två centimeter långt
ett foster i 10:e veckan som är fyra centimeter långt
ett sex centimeter långt foster i vecka 12
Ett 14 veckor gammalt foster som är åtta centimeter långt.
Ett 16 veckor gammalt foster, 16 centimeter långt.
Ett 18 veckor gammalt foster som är 20 centimeter långt.
Ett 21 veckor gammalt foster som är 26 centimeter långt.
Ett 23 vecor gammalt foster som är 28 centimeter långt.
Ett 24 veckor gammalt foster som är 30 centimeter långt.

Nu är bebis 30 cm lång och väger 650 gram. Kan suga på tummen, hicka och faktiskt klara sig utanför livmodern. Visst är den söt?!

/Emelie

söndag 17 februari 2013

Öster om Heden

Dags att recensera "min" bok, Viveca Lärns "Öster om Heden".


 
För att motivera mitt val.
Jag visste att jag ville ha en roman av en kvinnlig, svensk författare och den skulle vara lättsmält, för jag hade ingen energi till att läsa något tungt. När "Öster om Heden" kom ut, så uppmärksammades den mycket i media och jag blev lite sugen. Trots att den kanske verkar lite tantig..! Och så fullkomligt älskar jag tv-serien "Saltön". Har dock aldrig läst en Lärn, men förstod (av serien) att hon är en skicklig karaktärskapare. Emily, Johanna, Blomgren och dem andra... är ju underbara!
 
Jag påbörjade läsningen först förra veckan, men läste också ut den samma vecka... jag var sjuk och hade tid att läsa ett par timmar i stöten. Och den var ju inte särskilt svårtuggad.
 
Jag tyckte om beskrivningen av Göteborg. Jag är visserligen uppvuxen i Falkenberg, men då jag är född i Hufvudstaden och numera bor 20 minuter utanför, så känns staden väldigt mycket som hemma. Alla vägbeskrivningar och landmärken känns igen och som göteborgare (nästan) kan man se dem framför sig, så som de verkligen ser ut.
Det är en mysig känsla som jag uppskattade.
 
File:Engelbrektsgatan 49 i Göteborg.jpg
Ett hus intill Heden. Här tänker jag mig att de bor.
 

Kometen... restaurangen där de äter middag. Samantha, Roger, Åke och Holger.

File:Göteborg Stora Teatern 2012.jpg
Stora Teatern, som Martin drömmer om att han ska stå och läsa svårbegripliga texter som får publiken att svimma av beundran.
 

Vackra Skärhamn... Tjörns huvudstad där Holger och Åke växte upp.
 
Jag undrar över er andra? Blev det för mycket Göteborg?

Jag tycker att jag hade rätt om Vivecas fina förmåga att skapa karaktärer. Jag tycker om människorna som efter en lotterivinst åker på sällskapsresa till Afrika. Som har natur och elefantintresset gemensamt, men inte så mycket mer. Åke och Holger... typiska bohusländska gamlingar. Bröder som hållit ihop genom hela livet. Som längtar efter något mer, men inte inte tillräckligt mycket för att förändra sina inarbetade liv. Samantha som lever med ett stort hål i hjärtat efter att ha förlorat sin dotter. Hennes man Roger, som beter sig som många strokedrabbade gör. Som offer och martyr. Axel och Margaretha.
Som varit så kära, men som bär på sina sorger i ensamhet utan att kunna dela dem med varandra. Spriten som har henne i ett gärngrepp, men intas i förnekelse. Martin och Karin. Son och moder. Han... så otroligt arraogant och osympatisk, hon... så levnadsglad och nyfiken. Ett udda gäng. Mest fastnar jag för Samantha och Margareta. För mig, de mest intressanta personerna som får visa flest nyanser i berättelsen. Det är dessa kvinnor jag känner mest för. Så olika, men så trasiga.

Bäst är berättelsen i början... då de fortfarande befinner sig i Göteborg. Med tiden blir den lite långtråkig. Det mest dramatiska är när Holger försvinner under en utflykt, men det berör mig inte särkilt. Vad som berör är deras bakgrundsberättelser, som förklarar varför livet  ser ut som det gör. Jag saknar det där djupet. Det där innerliga som griper tag. 
Det är så mycket som inte blir sagt. Sparar författaren det till framtida böcker?
Eller är det meningen att läsningen ska vara så här trevlig? Så på ytan?
Eller är hon inte kapabel att skriva mer innerligt än så här?
Det vet jag inte... förutsättningarna finns ju! Kärlek, sorg, frustration, ensamhet, missbruk och tabu.

Men när boken slutar, när jag vill veta mer, men sidorna tar slut... då känner jag mig sugen på att läsa uppföljaren... bara för att få veta vad som händer sen! Hon får dock bara en chans till. Har hört att det ska bli en serie böcker, det borde ju innebära minst tre stycken. Men nästa gång får hon allt ge mig lite mer hjärta och smärta.

/Emelie 

fredag 15 februari 2013

Vänskap



Det är konstigt det här med vänskap. Det kan se så otroligt olika ut, beroende på hur man är som person och hur ens omgivning är. Själv har jag aldrig varit en sådan peron som tycker om att omge mig med massor av människor. Som barn var jag ganske ensam, speciellt i skolan de första åren. Jag var lite utanför, periodvis utsatt och kunde aldrig identifirera mig med klassens tjejer. Upplevde att jag var annorlunda och inte passade in. Kände mig ofta väldigt malplacerad i sociala sammanang, även där jag var välkommen.
I mellanstadiet blev det bättre. Då kom nya människor in i mitt liv. Speciellt en peron, som blev något av en själsfrände. Hon fyllde hela mitt behov av vänskap och social samvaro. Det fanns andra också, men mer under perioder och av och till.
Hon... Hon fanns där hela tiden, oavsett vad som hände i våra liv för övrigt.

En riktig vän... en riktig, riktig vän... kan nästan jämföras med ett syskon som man valt själv. Någon som står en så nära, så nära... vet om ens allra innersta. Som man inte är kär i, inte heller besläktad med. Att beskiva en sådan här vän som "kompis" känns för banalt, för enkelt. Relationen rymmer någonting mer som går mer åt det familjära.
Att man väljer varandra har många fördelar. Att ständigt göra aktiva val stärker bandet, till skillnad från relationer man tar mer för givna... som den närmsta familjen.
Men det innebär också att man kan välja bort varandra, trots att man inte menar det. Det är kanske där vänskap och syskonskap skiljer sig åt... när man faktiskt kan förlora varandra av att inte göra aktiva, goda val... tillräckligt ofta.

Jag tror att det tar lång tid att komma innanför mitt skal. Kanske beror det på det där... den tidiga utsattheten, ensamheten, rädslan att inte passa in. Men vi är ju olika.
Mer eller mindre sociala. Jag kan sakna att ha många vänner. Samtidigt kan jag inte förändra mig själv. Inte göra mig till någon som jag inte är. Göra mig till.
Det finns några personer som har kommit mig mycket nära. Relationer som gått upp och ner. Med Henne har det varit så. Hennes frånvaro har varit som ett svart hål i mitt hjärta under flera år. Oersättlig. Omätbar. 
Nu, idag, känner jag mig närmare Henne än på länge. Som om det var då. Känslor vaknar på nytt. Nästan som att vara nykär. Ny enrgi, byggd på något gammalt. 

Tack för att du finns S.

/Emelie 

onsdag 13 februari 2013

Mina favoriter - ABC


Amstaff - en så misshandlad ras, men så vackra!


Bouvier des flandres - första hundrasen i det lodénska hemmet.


Clumber spaniel - den finaste av alla spanielarna.


Dog de Bordeaux (Märta!) - Ja... vad kan man säga... den allra, allra vackraste!


Engelsk Staffordshire bullterrier - när det lugnat ner sig på bebisfronten... då blir det en sån här...


Frank bulldog - ...om det nu inte blir en sån här liten goding. Rasen som alltid smälter mitt hjärta!


Golden retriver - Märta hade en bästis av den här rasen, de var pålitliga tyckte hon.


Hovawart - ja... det finns inte så många raser på H...


Irlänsk varghund - en av mina asoluta favoriter! Lite skabbiga, men ändå så fina... och häftiga!


Jämthund - de är fina, i all sin enkelhet. Men säkert jäklikt krävande!


Kavkazskaja ovtjarka - så stora och häftiga hundar. Men säkert inte heller helt enkla.


Leonberger - så oerhört vackra hundar, med så oerhört mycket päls!


Minibullterrier - en minivariant av det helt fantasiska orginalet, så speciella.


New foundland - kanske den vackraste av dem alla?

 The Old English Sheepdog, Brinkley Cheeky Girl 11 months
Old english sheepdog - har alltid gillat dem... så sockersöta!


Pyreneisk mastiff - ännu en svår hund som inte vem som helst kan ha, men säkert en glädje att känna.


Riesenschnauzer - så snygga med sitt skägg och fina, glänsade päls.


Spinone - helt underbara, vilka ögon...


Tax (strävhårig) - jag skulle faktiskt kunna ha en sån här! De är riktigt coola.


Ungersk vizsla (även den här strävhårig) - skulle passa ihop med Märta!


Västgötaspets - en av få helsvenska raser. Lite söta.

Lovely blue-eyed Weimaraner dog wallpaper
Weimaran - helt fantastisk päls... så bedårande vackra!

Y-Ä hoppar vi! :)

Det finns några uppstickare, men annars kan man nog se ett mönster tycker jag.
Ja, det finns många fina hundar att välja på! Blir lite sugen...

/Emelie