Öster om Heden

Dags att recensera "min" bok, Viveca Lärns "Öster om Heden".


 
För att motivera mitt val.
Jag visste att jag ville ha en roman av en kvinnlig, svensk författare och den skulle vara lättsmält, för jag hade ingen energi till att läsa något tungt. När "Öster om Heden" kom ut, så uppmärksammades den mycket i media och jag blev lite sugen. Trots att den kanske verkar lite tantig..! Och så fullkomligt älskar jag tv-serien "Saltön". Har dock aldrig läst en Lärn, men förstod (av serien) att hon är en skicklig karaktärskapare. Emily, Johanna, Blomgren och dem andra... är ju underbara!
 
Jag påbörjade läsningen först förra veckan, men läste också ut den samma vecka... jag var sjuk och hade tid att läsa ett par timmar i stöten. Och den var ju inte särskilt svårtuggad.
 
Jag tyckte om beskrivningen av Göteborg. Jag är visserligen uppvuxen i Falkenberg, men då jag är född i Hufvudstaden och numera bor 20 minuter utanför, så känns staden väldigt mycket som hemma. Alla vägbeskrivningar och landmärken känns igen och som göteborgare (nästan) kan man se dem framför sig, så som de verkligen ser ut.
Det är en mysig känsla som jag uppskattade.
 

Ett hus intill Heden. Här tänker jag mig att de bor.
 

Kometen... restaurangen där de äter middag. Samantha, Roger, Åke och Holger.


Stora Teatern, som Martin drömmer om att han ska stå och läsa svårbegripliga texter som får publiken att svimma av beundran.
 

Vackra Skärhamn... Tjörns huvudstad där Holger och Åke växte upp.
 
Jag undrar över er andra? Blev det för mycket Göteborg?

Jag tycker att jag hade rätt om Vivecas fina förmåga att skapa karaktärer. Jag tycker om människorna som efter en lotterivinst åker på sällskapsresa till Afrika. Som har natur och elefantintresset gemensamt, men inte så mycket mer. Åke och Holger... typiska bohusländska gamlingar. Bröder som hållit ihop genom hela livet. Som längtar efter något mer, men inte inte tillräckligt mycket för att förändra sina inarbetade liv. Samantha som lever med ett stort hål i hjärtat efter att ha förlorat sin dotter. Hennes man Roger, som beter sig som många strokedrabbade gör. Som offer och martyr. Axel och Margaretha.
Som varit så kära, men som bär på sina sorger i ensamhet utan att kunna dela dem med varandra. Spriten som har henne i ett gärngrepp, men intas i förnekelse. Martin och Karin. Son och moder. Han... så otroligt arraogant och osympatisk, hon... så levnadsglad och nyfiken. Ett udda gäng. Mest fastnar jag för Samantha och Margareta. För mig, de mest intressanta personerna som får visa flest nyanser i berättelsen. Det är dessa kvinnor jag känner mest för. Så olika, men så trasiga.

Bäst är berättelsen i början... då de fortfarande befinner sig i Göteborg. Med tiden blir den lite långtråkig. Det mest dramatiska är när Holger försvinner under en utflykt, men det berör mig inte särkilt. Vad som berör är deras bakgrundsberättelser, som förklarar varför livet  ser ut som det gör. Jag saknar det där djupet. Det där innerliga som griper tag. 
Det är så mycket som inte blir sagt. Sparar författaren det till framtida böcker?
Eller är det meningen att läsningen ska vara så här trevlig? Så på ytan?
Eller är hon inte kapabel att skriva mer innerligt än så här?
Det vet jag inte... förutsättningarna finns ju! Kärlek, sorg, frustration, ensamhet, missbruk och tabu.

Men när boken slutar, när jag vill veta mer, men sidorna tar slut... då känner jag mig sugen på att läsa uppföljaren... bara för att få veta vad som händer sen! Hon får dock bara en chans till. Har hört att det ska bli en serie böcker, det borde ju innebära minst tre stycken. Men nästa gång får hon allt ge mig lite mer hjärta och smärta.

/Emelie