Märta

Imorgon är det en och en halv månad sedan den här tanten gick bort.
Märta Madame Lodén. Världens finaste.

Den här bilden är tagen en varm och solig augustidag. Märtas sista sommar.
Jag och mamma ligger på en filt, runt omkring oss springer en liten busig valp och här sitter hon... och bara är. Hon ser lite trött ut. Lite tagen av värmen och bebisen som envisas med att bita henne så fort han får chansen. När jag hade anlänt samma dag så fick jag absolut inte hälsa på den lilla före henne. Det var hon som hade gosföreträde. Och det fick hon så klart!
Märta kom till världen när jag fortfarande var tonårng och bodde hermma. Hon var en ganska jobbig valp och ännu mer besvärlig som unghund. Ända upp i tantåldern kunde hon få sina ryck. Men hon var världens snällaste... mot de flesta! :)
Hon älskade sin familj och jag vet att hon hade gjort vad som helst för att beskydda mig, om så krävts. De lyckliga människor som lärde känna henne som bebis, hade för alltid hennes kärlek och lojalitet.
Varje gång jag kom hem så överöstes jag av glädje och lycka. Ett sådant välkomnande kunde man inte få av någon annan levande varelse. Först våldsamma kärleksyttringar, då hon hoppade, pussade och kramade. Sedan lugna, varma snusningar. Ett tungt huvud i knät. "Ta på mig, klappa mig, försök pussa mig med jag tänker inte pussa tillbaka", sa hon. Hon visste att hon var världens finaste. Att hon var beundrad.

Jag kan inte riktigt beskriva känslan av att vara så älskad av en hund. Det är något som måste upplevas. Det sägs att hundar inte kan älska. Att all deras tillgivenhet bottnar i ett själviskt beteende. Jag tror inte att det är sant. Märta hon gav... utan att be om mycket tillbaka. Bara att få vara med. Sitta bredvid.

Numera när jag kommer hem så finns det bara en bebis kvar. En liten som blivit ganska stor. Som påminner om Märta. Som har liknande kroppsspråk, liknande kommunikativa sätt... men som ändå inte alls gör som hon. Det är lite lättare att komma innanför dörren. Han är lite mer lågmäld än vad hon var. Han blir också glad. Hälsar, pussar och gosar. Men det är inte samma översvämmande kärlek. Inte samma totala tillgivenhet... iallafall inte med mig, som han inte växt upp med.
Han tittar inte på mig, så som hon gjorde. Han behöver inte mig, så som hon gjorde. Och tvärt om.

Det var andra gången som jag var hemma i Falkenberg sedan Märta gick bort.
Förra gången låg hennes frånvao som ett täcke över oss alla. Hela huset skrek av saknad. Väggarna, golvet, taget. Alla hörn. Den här gången hade sorgen lagt sig något... blivit till något annat, gått över i en annan form.
Då kunde jag stundtals nästan glömma bort att hon var borta. När jag kom ner till nedervåningen på morgonen, när vi skulle gå ut och gå, när vi satt i soffan... kunde jag slås av tanken "men var är Märta?"
När Gottfrid kom med sin viftande svans och sitt lyckliga uttryck där på morgonen... när han ville ha gossestund för vi hade inte setts på 7 timmar... då var det så gott att pussa den där lilla läppen, lukta på dem där stora öronen. Och samtidigt så var Märtas frånvarande morgonhälsning, när hon lade sitt stora, tunga huvud i knät occh frustade så där trött, så oerhört påtaglig. Som ett slag i magen. Hon finns inte mer. 

Gottfrid är helt ljuvlig. Han får mig och skratta många, många gånger om dagen. Han är glädjen personifierad och han gör oss alla stolta, hela tiden. Det är orättvist att jämföra honom med Märta. Han är en egen, helt underbar individ. Tack gode Gud att han kom in i min mammas liv. 

Jag kommer alltid att minnas henne. 
Världens bästa Märta... som kunde allt, utan att åka slalom! Faktiskt!

/Emelie