fredag 15 februari 2013

Vänskap



Det är konstigt det här med vänskap. Det kan se så otroligt olika ut, beroende på hur man är som person och hur ens omgivning är. Själv har jag aldrig varit en sådan peron som tycker om att omge mig med massor av människor. Som barn var jag ganske ensam, speciellt i skolan de första åren. Jag var lite utanför, periodvis utsatt och kunde aldrig identifirera mig med klassens tjejer. Upplevde att jag var annorlunda och inte passade in. Kände mig ofta väldigt malplacerad i sociala sammanang, även där jag var välkommen.
I mellanstadiet blev det bättre. Då kom nya människor in i mitt liv. Speciellt en peron, som blev något av en själsfrände. Hon fyllde hela mitt behov av vänskap och social samvaro. Det fanns andra också, men mer under perioder och av och till.
Hon... Hon fanns där hela tiden, oavsett vad som hände i våra liv för övrigt.

En riktig vän... en riktig, riktig vän... kan nästan jämföras med ett syskon som man valt själv. Någon som står en så nära, så nära... vet om ens allra innersta. Som man inte är kär i, inte heller besläktad med. Att beskiva en sådan här vän som "kompis" känns för banalt, för enkelt. Relationen rymmer någonting mer som går mer åt det familjära.
Att man väljer varandra har många fördelar. Att ständigt göra aktiva val stärker bandet, till skillnad från relationer man tar mer för givna... som den närmsta familjen.
Men det innebär också att man kan välja bort varandra, trots att man inte menar det. Det är kanske där vänskap och syskonskap skiljer sig åt... när man faktiskt kan förlora varandra av att inte göra aktiva, goda val... tillräckligt ofta.

Jag tror att det tar lång tid att komma innanför mitt skal. Kanske beror det på det där... den tidiga utsattheten, ensamheten, rädslan att inte passa in. Men vi är ju olika.
Mer eller mindre sociala. Jag kan sakna att ha många vänner. Samtidigt kan jag inte förändra mig själv. Inte göra mig till någon som jag inte är. Göra mig till.
Det finns några personer som har kommit mig mycket nära. Relationer som gått upp och ner. Med Henne har det varit så. Hennes frånvaro har varit som ett svart hål i mitt hjärta under flera år. Oersättlig. Omätbar. 
Nu, idag, känner jag mig närmare Henne än på länge. Som om det var då. Känslor vaknar på nytt. Nästan som att vara nykär. Ny enrgi, byggd på något gammalt. 

Tack för att du finns S.

/Emelie 

1 kommentar:

  1. Min fina, vackra, kloka Emelie!
    Tack så mycket för dina ord, dem värmde rejält!
    Jag hoppas att du redan vet att jag känner precis likadant!

    Många kramar S

    SvaraRadera