tisdag 21 augusti 2012

Sjuksköterskornas fel?!



I sommar har kaoset varit värre än vanligt med överbelggningar, för lite personal och stängda avdelningr. Det har framför allt varit brist på sjuksköterskor.
Färre sköterskor har utbildats och de som finns får så dåligt betalt att de tackat nej till jobben. Ingen ska skylla hela krisen på sköterskorna. Det finns ett systemfel inom akutsjukvården (Eva Franchell, ledarskribent Aftonbladet).

På vilket sätt man man, alls, skylla krisen på sjuksköterskorna?! På vilket sätt är det vårat fel att få sjuksköterskor utbildas och att avdelningar stängs? Eller menar Eva att vi alla borde ta stressfyllda, lågbetalda jobb för folkets skull. Ska vårt kall driva oss till vad som helst? Allt för patienten? Kanske är det bara en sorglig formulering, för jag förstår verkligen inte vad hon menar skulle vara vårat fel!

På kirurg och ortopedkliniken, där jag arbetar just nu, stängde en av tre avdelning i sommar. Det innebar att ortopedavdeningen tvingades ta in kirurgpatiener. Patienter som de inte är vanda vid, inte kan, inte känner sig trygga att vårda. Det blir inte bra. Både de och vi har haft mycket överbeläggningar. Akuten har ringt oss som galningar. Vill lägga in, lägga in, lägga in. Vid tillfällen har vi varit direkt otrevliga mot varandra.
- Men snälla... vi kan inte ta emot fler! 3:an har ju färre överbeläggningar än vad vi har. Kan du inte ringa dit?!
- Jag är inte intresserad av att veta vad 3:an har! Jag undrar om ni har något enkelrum!
Det har varit dagar då jag fått ont i magen då telefonen ringer. "Snälla inte akuten. Inte akuten. Inte akuten".

Allt för många patienter i förhållande till platser och pengar.
Och sjuksköterskor... men inte kan man skylla det på oss! 

/Emelie

måndag 20 augusti 2012

Varför är Sd 3:e största partiet?



Jag är egentligen tveksam till att ta upp detta. Det är svårt att prata om och ÄN svårare att skriva om. Det är så lätt att bli missförstådd. Jag vägrar anslutas till grupper och åsikter som jag inte vill ta i med tång. Det är en känslig fråga, men idag kände jag att jag måste.
Iallafall göra ett försök.

Nya opinionssiffror kom idag. Glädjande nog leder De rödgröna. De har gått upp 0,1 procentenheter, medans Alliansen har gått ner 0,3. Det är glädjande och mycket hoppfullt.
Vad som där emot är djupt oroande och fruktansvärt beklagligt är att Sverigedemokraterna också i den här mätningen är ladets tredje största parti. Kan ni förstå?!
Jag minns så väl en kvinna som jag besökte mycket under min hemsjukvårdpraktik. Hon var ung, hade två små barn och var döende i ovarialcancer. Hon låg där, trött och härdad i sin säng. I sovrummet var tv:n på. Det var precis efter valet och Nyhetsmorgon var på. Sd hade just kommit in i Sveriges riksdag. Jag minns hennes ord så väl. "Det är ju skamligt". Ja... det var skamligt.
Och än värre är att de bara växer. Vad tusan beror det på?

Jag tror att det finns tre saker som kan förklara deras framgångar.
1. Det finns många puckon. Rasister, främlingsfientliga och inskränkta.
2. Det politiska ointresset växer. Och med det bristande kunskap. Människor är trötta på våra etablerade partier och de förstår inte vad de egentligen står för. Det finns dem som säger att det inte spelar någon roll om de röstar fram en röd eller blå regering, landet kommer se likadant ut. Det stämmer inte. Tror man att det är så, ja då har man inte satt sig in i vad politik är och vart den leder. Sd är ett populistiskt parti (populism, ytterst av latin po´pulus 'folk', rörelse eller ideologi som vädjar till "folket" som grupp oberoende av någon social klass. /ne.se) som ska ge ALLT till ALLA. Ja, förutom invandrarna då... Det blir lätt för trötta, ointresserade och obildade personer att vända sig till dem. De behöver inte tänka så mycket.
3. Den svåraste punkten... Sverige har problem med integrationen (märk att jag säger integrationen och inte invandring) och detta problem påverkar människor negativt. Ingen vågar riktigt ta i frågan, med rädsla för att, som jag själv, missuppfattas och anklagas. Då det, i pricinp, BARA är Sd som tar upp frågan... ja, då vinner de på det. Fp har gjort några tafatta försök och krävt att man ska kunna prata svenska innan man får medborgarskap, men det är bara patetiskt. Det är inte att förstå och ta problemet på allvar.

Jag läste en väldigt bra artikel i Göteborgsposten. Den beskrev hur det var i Hjällbo, Göteborg. En kvinna, som arbetade i en lokal där blandade verksamheter finns, bland annat en muslimsk kulturförening, gick ut och menade att det inte alls bedrevs någon kultur där. Det var snarare ett ställe där muslimska män samlades för att utöva sin religion. Några kvinnor och barn fanns där inte. Efter detta uttalande blev kvinnan anklagad för att vara rasist och till och med mordhotad. Flera intervjuer gjordes, både med männen i lokalen och med boende i området. Något som verkligen framkom i alla intervjuer och uttalanden var att förorten är väldigt delad. Utrikesfödda (och deras barn) för sig, svenskfödda för sig (låt oss säga ivandrare och svenskar i brist på andra ord, trots att jag inte gärna uttrycker mig så). För tio-femton år sedan var Hjällbo ett uppblandat område, nu lever 99 % (uppskattningsvis) invandrare där. Svenskarna "flyr" till andra förorter. På gatorna i Hjällbo, liksom på den så kallade kulturförreningen finns det mest män. Kvinnorna är hemma. Som en man uttryckte det "kvinnor är bättre på att inte ödsla sin tid på ingenting". Det här menar jag, är ett problem.
Socioekonomiska skillnader förstör. I områden där få har jobb, än färre har utbildning, det svenska språket inte behärskas och där man har en låg ekonomisk standard spirar inte framtidshoppet. Det leder till dåliga betyg i skolan, högre brottslighet och nya vuxna, som växer upp precis som sina föräldrar gjorde. Trots att de haft en större möjlighet till egen utveckling i ett land som Svergie. Men att bryta traditioner tar tid. All forskning visar på att de barn som har välutbildade föräldrar, också är betydligt mer benägna att själva gå på högskolan, än de som inte har det. I det klasslösa Sverige lever idag rika och fattiga människor under helt skilda premisser och förutsättningar.

Att inte alla kan prata perfekt svenska. Att människor väljer att sitta på café och prata sitt eget språk. Att människor väljer att döpa sina barn till osvenska namn. Att människor väljer att bo nära sina släktningar istället för att flytta dit jobbet finns i Kirunas gruvor. Att kvinnor väljer att klä sig i slöja. Desssa saker är inte hinder för integrationen.

Att folk inte upplever att det är någon idé att lära sig svenska, alls eller ens okej. Att folk inte vill umgås med dem av annan etisk härkomst (invandrare med andra invandrare, svenskar med invandrare). Att inte alla barn får möjlighet att leva fritt och på lika villkor. Att människor inte släpps in i vissa samhällen, inte injuds i gemenskap. Att människor inte får jobb, pga av deras främmande efternamn, att människor gett upp, inte ser någon mening med arbetsförmedlingen och arbetsmarknadsåtgärder.
Dessa saker är hinder för integration.

Och de beror på socioekonomiska skillnader. Inte på att man har mörka pigment i hyn, inte för att man är född i ett soligt land i mellanöstern, inte för att man heter Muhammed. Samhällets klyftor leder till utanförskap. Barn föds in i utanförskap.
Lösningarna på dessa problem besitter verkligen inte Sverigedemokraterna... långt ifrån!
Lösningen ligger i satsning på välfärden, utbildning, jobb och en aktiv integrationspolitik.
Och nej... då menar jag inte det Jan Björklund menar. Jag väljer att citera min hjältinna, Mona Sahlin:
Samhället har blundat för det länge. Och i integrationsdebatten har vi sökt förklaringarna till bristande integration hos individerna: "de pratar inte tillräckligt bra svenska", "de har inte validerat sin utbildning tillräckligt" eller "de vet inte hur man söker jobb". I stället borde vi vända blicken och säga: Har vi, majoritetssamhället, byggt upp strukturer som tränger bort och tränger undan?

Hon är så klok. Så modig. Och hon har så rätt.
Jag hoppas att jag inte missuppfattats i mina ord, att min tanke gått fram.

/Emelie.

fredag 17 augusti 2012

Höstmode!!

Ett urval av höstens Need-to-have-klänningar:


PRICILLA klänning
Indiska 249 kr


 ETHEL klänning brun
Indiska 249 kr


Klänning - 87% Viskos,9% Polyester,4% Elastan
Lindex 299 kr


Klänning - 100% Polyester
Lindex 349 kr



Kappahl 399 kr



MQ 899 kr (Men Gud vad dyrt..!)



MQ 699 kr


Vilken ska jag välja först... får nog bli den sista från MQ eller möjligtvis den småblommiga från Indiska... Åh så fint till en mysig sjal och höga stövlar!

/Emelie


onsdag 15 augusti 2012

Inte som "de andra invandrarna"



För ett tag sedan skrev min mamma ( http://pastasson.blogspot.se/ ) om Soran Ismails sommarprat i P1. Nu har jag ocks lyssnat. Och känner mig full av känslor. Soran föddes under hans föräldrars flykt från kurdiska Irak till Sverige. Som han säger... inte så smart att sätta ett barn till världen under dem primisserna, men de är inte ensamma i världshistoren om detta. Föräldrarna hade tänkt att återvända när förhållanderna för det kurdika folket blivit bättre, men som för så många andra, så blev det inte så. Man blir kvar... dessutom blev det inte bättre för kurderna.

Programmet väckte så mycket inom mig. På ett djupt plan. På ett ont i magen-sätt. Dels för att jag alltid varit engagerad i rasism -och intergrationfrågor, men också för att jag lever med en kurd här hemma. Det är så mycket som Soran säger, som jag förstår på ett sätt som inte alla kan, för att jag har hört samma ord från mannen jag älskar. Jag ser samma känslor i hans ögon, som jag anar mellan raderna i Sorans sommarprat. Han berättar om hur det är att komma till ett nytt land och inte riktigt tillhöra, att inte vara "riktig" svensk. Han berättar om hur han fick sålt mer underkläder som telefonförsäljare när han kallade sig för för ett svenskt namn. Hur hans kompis sa "snälla sno inget" när han och hans kusin kom på fest. Hur han alltid levt med en inre kamp... är han kurd eller svensk?

Om man kallas för någonting tillräckligt många gånger, då definierar mig som sådan. När jag växte upp kallades jag för Kingkong-läpp, babianläpp och fläskläpp.
Det berodde på att jag hade fylliga läppar. Då som nu. Detta pågick under flera år. Jag hatade min mun. Bestämde mig för att så fort jag fick bestämma själv, så skulle jag operera den. Göra den mindre. När jag satt på bussen, tåget eller gick på stan och hörde folk prata lågt, skratta, fnissa eller titta åt mitt håll så var jag övertygad om att de hånade mina läppar. Det kunde vara vilt främmande människor, i en vilt främmande stad. Det spelade ingen roll. Jag hade lärt mig att jag var Emelie: Kingkongläpp. Alla visste det. Så här i efterhand kan jag förstå att det inte var så. Alla kunde knappast ha pratat om, skrattat och fnissat åt, tittat på mina läppar alltid. Men då, i min värld, så var det så.

I Iran är kurder en förföljd grupp. Precis som i Irak, Turkiet och Syrien. Det har varit så i hundratals år. Generation efter generation av kurder har vuxit upp med ett hot hängandes över sig, bara på grund av sitt ursprung. När min M växte upp så var han annorlunda, redan från födseln. Utsatt. På sin vakt. På grund av att han var kurd. Kriget mellan Iran och Irak, fattigdomen och utsattheten förde honom och hans familj till Sverige. Där fick han, åter igen, känna på denna utsatthet. Att vara annorlunda, inte som alla andra. Kanske inte främst på grund av att han var kurd, utan denna gång på grund av att han var invandrare. Han hade vandrat in i ett nytt land. Såg annorlunda ut. Lät annorlunda. De hamnade i en liten svensk kommun, där det för tre år sedan valdes in ett nynazistiskt parti i kommunfullmäktige. Han fick ta bussen in till gymnasiet i en större grannstad. Han har berättat om hur ingen ville sitta bredvid honom. För att han var annorlunda. Var det så? Eller berodde det på att han inte kände någon annan på bussen? Eller på grund av att svenskar är sånna? De sitter inte bredvid andra människor på bussen? Eller var det som han minns det..? Ingen ville sitta bredvid honom, för att han var invandrare.
Den här situationen sitter inpräntat i hans minne, på samma sätt som jag minns hur killarna stod och skrev "Kingkongläpp! Kingkongläpp! Kingkongläpp!" i gymnastiksalen medans de slog mot åskådarbänken. Som en hejarramsa. Utsatthet i olika former, som vägrar släppa greppet om hjärnan. Som satt sig i kroppen. Som gör en misstänksam mot alla runt omkring. Pratar de om mig? Varför tittade de se konstigt på mig? Skillnaden på oss är att folk slutade att kommentera mina läppar, medans hans utsatthet finns kvar. Varje dag, i olika former.
När Soran skulle sälja underkläder kallade han sig för Johan. Han förstår varför det blir så. Man känner Johan. Han är bekant. Han påminner om någon man känner. Det gör inte Soran. När det var dags för M att söka jobb, med sitt kurdiskt klingande namn, fick han inget gensvar. När han sedan bytt namn, då gick det bättre. Men han har, på anställningsintervju, fått frågan om han kan sammarbeta med kvinnor (?!). Bara för att han har mörka ögon. Jag har flera gånger varit med om direkt uttalade rasistiska skällsord och gester riktade mot min älskade. Än fler gånger sådant som kan tolkas som rasistiskt, speciellt med tanke på minnen som fastnat i kroppen. Det är lätt att avfärda dem. Han är inte rasist. Han är bara otrevlig. Men som Soran säger, bara för att jag inte ser och upplever något, så betyder det inte att det inte är så!

Jag kan ha sagt det förr... Om det finns något som jag avskyr mer än nynazister som står på gatan och skriker "Sverige åt Svenskarna!" så är det köksbordsrasism. "De är si. De är så. Det är typiskt dem!" Eller de som försvarar sina främlingsfientliga uttalanden med "jag är inte rasist, jag känner ju en turk. Men han är ju inte som de andra!" Som Soran säger... han fick vara svensk om han skötte sig, om han firade svenska högtider, om han bodde på rätt sida stan. Då fick han lov att vara "svensk", på nåder. De "riktiga" svenskarna var svenska... ja, bara av sig själva! Utan villkor.
Som han också tar upp... när "etniskt svenska" ungdomar är stökiga på tåget så tänker folk "jävla ungdomar". När "invandrar"ungdomar är stökiga på tåget så tänker folk "jävla invandrare". Det är deras främsta identitet.  
Känn lite på ordet... invandrare. Utlänning. Vi lägger många innebörder i dessa ord, men vad innbär de... egentligen? Sakligt? Hur är det, praktiskt möjligt att vara andra generationens invandrare?

/Emelie.

måndag 13 augusti 2012

Yes we can!

Nu ska jag säga något som är lite förbjudet. Det är galet hur långt vi går för att vårda, bota och rädda liv i Sverige. En morgon satt jag och läste på en patient, medan nattsköterskan rapporterade kollegans grupp. Patienten hade kommit in kvällen innan, inskickad av Hemsjkvården från boendet för "förändrat beteende". Gravt dement, typ 85-90 år gammal. Före ankomsten till avdelningen hade personen varit på ett par olika röntgenundersökningar (som var och en tagit en evighet på grund av att demenssjukdomen), man hade tagit alla tänkbara prover, inklusive blodgas (man har då varit tvungen att hålla fast patienten som, självklart, inte velat medverka). Väl på avdelnigen skulle screeningen fortsätta med nya prover och undersökningar.
Enligt mig är det här helt absurt! Vansinnigt! Oroliga anhöriga ringer och undrar varför demenssymtomen ter sig än värre än tidigare. Varför gör man så här? För VEMS skull gör man så här?! Med det sagt... med att jag hade önskat att mer pengar hade lagts på god omvårdnad och livskvalitet i kommunen än livsuppehållande åtgärder på 90-åringar som aldrig bett om det, så vill jag också säga en annan sak...

Visst, det går bevisligen till överdrift ibland. Visst, allt fungerar inte. De som säger att det inte förekommer klass-skillnader också inom sjukvården vet inte vad de talar om. Den som skriker högst får ofta mest. Det förekommer att män får bättre sjukvård än kvinnor och beroende på var felet sitter, så sätts olika resurser in. Men... jag är ÄNDÅ så otroligt stolt över den svenska sjukvården! Vi har alla rätt att bli vårdade, allas liv är värda att räddas. Vi har en sjukvård dit alla är välkomna. Det är ingen som står i dörren och frågar vilken sjukförskring du har. Det görs en röntgen, hittas inte felet går man vidare med nästa. Och nästa och nästa. Tills man hittar felet. Iallafall finns det en ambition att göra detta. Att hjälpa, oavsett patientens årsinkomst. Det är något vi ska vara oerhört stolta och tacksamma över. För det är ingen självklarhet.

Den här mannen... Paul Ryan är Mitt Romneys nya parhäst.
Paul Ryan och Mitt Romney
Det är han som blir vice president i USA om Obama förorar makten vid höstens val.
Jag tycker att Romney har gjort ett mycket bra val. Genom utnämnandet har han verkligen tydliggjort skillnaderna på USA's höger och vänster (eller höger och höger). Herrarna ovan får tillsammans svenska Kristdemokraterna att framstå som rena rama extremvänstern och Hägglund som som en kopia av Karl Marx. Jag glädjs även över valet för att jag tror att han nu ökat Obamas chanser till omval. Majoriteten av den amerikanska medelklassen, de spansktalande, de osäkra mittenväljarna kan väll omöjligt finna herr TeaParty särskilt sympatisk?? Själv tycker jag att han framstår som helt jävla galen! Tillsammans vill de skära ner det lilla välfärdssystem som finns i USA, riva upp Obamas sjukvårdsreform, låta de fattigas sjukvård ligga på varje enskild delstats ansvar.
Var man och kvinna för sig själv. Ingen stöttning från staten. Den som lyckats i livet, den som har råd ska belönas. Den som misslyckats, den som drabbats av sjukdom, arbetslöshet eller livets mörker lämnas utanför. Sjukhusets dörras stängs. De är inte välkomna. Jag är så tacksam över att jag inte föddes i det landet.

Men en sak måste jag säga, med skämskudden framme... om man inte tillhör den rika gräddan, men är missnöjd med hur Obama lyckats som president de senaste fyra åren och röstar på republikanerna bara för att rösta emot demokraterna, kan jag bara säga Skyll dig själv! Jag förstår inte hur man tänker. Vad tror man? När Obama valdes rådde det någon slags euforisk stämning. Yes we can! Men man förändrar väll inte ett land på fyra år?! Ett land så styrt av traditioner. Jag trodde aldrig att hans skulle få igenom sjukvårdsreformen. Men han lyckades! Han är inte Jesus, men han är den bästa presidenten USA haft på årtionden!

Ja, det finns brister i den svenska välfärden, i våran vård.
Ja, jag ser Alliansen som ett hot mot den.
Ja, jag anser att vi gör konstiga vägval ibland. Men jag är en mycket stolt svensk och sjuksköterska.
När patienten kommer upp från akuten kan jag ta hans eller hennes hand och säga Välkommen hit, vi ska göra vad vi kan och mena det.

/Emelie.

fredag 10 augusti 2012

Dokorsköterksa?



För några månader sedan kom förslaget att en ny specialistutbildning skulle startas för sjuksköterskor, som ett sätt att åtgärda läkarbristen. Idén gick ut på att utbilda en yrkesgrupp som var någonting mellan sjuksköterska och läkare. Dessa skulle sköta det dagliga arbetet på avdelningarna, ronda, ordinera och följa upp prover och undersökningar. Jag är tveksam till den här typen av specialitet. Varför?

Att bli specialistsjuksköterska leder väldigt sällan till högre lön. Iallafall inte de första tio-tjugo åren. Det kan leda till något högre status, men en sjuksköterska är alltid en sjuksköterska. En läkare är alltid en läkare. I status, lön och förmåner. Jag tror inte att denna utbildning skulle leda till något annat. Varför skulle den specialiten vara mer värd än barnmorskeutbildningen, psykiatriutbildningen eller norkosen?
Dessutom... när jag läser beskrivningen av utbildningen blir jag lite full i skratt. Detta gör vi redan! I mångt och mycket. Vi följer upp undersökningar, prover och dyligt. Ofta ordinerar vi själva, vi skriver ett läkarnamn på remissen, men det är inte alltid de som bestämt vad som ska tas. Om vi kommer till ronden utan att säga något, ja då blir det ingen rond. Det är vi som lyfter vad som är viktigt, vad som behöver kollas upp och vad som måste uppmärksammas. Inte alltid. Inte om allt. Men ofta. Får vi betalt för detta? Nej. Varför? För mycket av det vi gör är läkaruppgifter, som DE får betalt för. Vi gör det ÅT dem. Gratis. Jag tror inte att allmänheten eller ens patienterna är medvetna om vilken otroligt viktig roll vi sjuksköterskor har i det dagliga medicinska arbetet och i ronderna.

Det finns en stort problem inom vården. Ett riktigt stort problem som jag stör mig mer och mer på ju längre jag jobbar. Vi tvingas till att göra en stor del av läkarnas uppgifter och vi måste tänka åt dem. En vän till mig sa "men ni skämmer bort dem! Det är därför som det får gå till så!" Det stämmer, till viss del. Det är väldigt ofta doktorerna ber mig om både det ena och andra, som jag vet, eller anar, egentligen inte är min uppgift, utan hans eller hennes. Det är lite irriterande, men jag gör det oftast, för att jag vill "vara duktig och ställa upp". Eller för att jag inte har skaffat mig tillräckligt med pondus för att säga nej. Men det finns någonting som är värre... och det är detta ständiga påminnandet! "Glöm inte det. Gör det. Har du gjort det? När ska du göra det?" Ibland känner jag mig som en tjatig morsa och jag blir så jävla trött på det! Jag ska ta ett tydligt och MYCKET VANLIGT exempel.

Patienten ska gå hem. Jag har ordnat allt jag ska. Patienten ska ha sjukintyg, en remiss ska skickas till vårdcentralen och hon ska ha med sig antibiotika hem. Maken kommer klockan fyra för att hämta. Jag kontrollerar att recepten är skickade. (Varför ska jag behöva göra detta?! Kontrollerar doktorn att jag har pratat med hemsjukvården?) Nej, det är dem inte. Och jag kan inte skicka med några heller. För de är inte insatta i listan. Okej. Ringa doktorn. Ja, jag fixar om en halvtimme! Okej. Maken kommer. Tittar i datorn igen. Inga recept. Ringer igen. Nej, han står på operation. När är han klar? En och en halv timma? Är sjukintyget skrivet? Inte? Men maken står ju här och väntar! Spelar ingen roll... Glöm inte skriva remissen doktorn! Ursäkta ursäkta patienten. Ni får åka till apotektet senare. Ni bor en timma från närmsta apotek? Ursäkta, ursäkta. Vill ni vänta i två timmar?
Jag blir GALEN! Situationer som dessa uppkommer hela tiden. Patientsamtal där anhöriga ska medverka och doktorn inte behagar dyka upp, så man får ringa och jaga dem. Prover som beställs, men som inte tittas på om man inte påminner. Patienter som inte skrivs in och därför inte riktigt kommer in i vårdsystemet. Jag blir helt matt.

Visst. Det finns JÄTTE BRA läkare också. Och vi sjuksköterskor har säker JÄTTE MÅNGA brister som läkarna retar ihjäl sig på. Så är det säkert. Men min poäng är att vi, sjukkösterskor som grupp, ofta tas för givna. Vi får slita och göra en massa uppgifter som egentligen inte ligger på oss, men som vi gör ändå... för patienternas skull. Som vi absolut inte gör för att medvetet dalta med läkarna, utan för att patienterna inte ska komma i kläm. Som vi kanske hade gjort med större glädje, om vi fick betalt för det! Om det uppmärksammades! Det gör det inte, istället pratar man om en specialistutbildning som har till syfte att fylla en funktion som jag anser redan finns! Helt gratis.

Sjuksköterskan kallas ibland för patientens advokat. Och det är vi verkligen. Så många gånger (redan!) som jag bråkat med alla möjliga yrkesgrupper för mina patienters skull, men så klart aldrig berättar det för dem. Glömmer aldrig den gången jag skällde ut en läkare för att han inte tog min patients upplevelser på allvar och när jag sedan gick in till honom, fick jag höra hur värdelös jag var och hur otroligt snäll denna doktor hade varit! Om han bara visste...

Jag önskar att det kommer en tid då samhället sätter större värde på oss. För det förtjänar vi.

/Emelie.

torsdag 2 augusti 2012

Några snabba tankar...

Det är lite mycket just nu. Minns inte senast som jag hade en hel dag då jag gjorde ingenting!
Missförstå mig inte, jag klagar inte, bara konstaterar. Bloggen har inte varit prio ett, om ni förstår.

Nu vill jag bara delge er några av de tankar jag haft det senaste, i all sin hast.



Min Plätta har varit sjuk. Hysterectomerad efter en rejäl livmoderinflammation. Det var en stund där, några timmar, då vi inte visste om hon skulle klara sig. Jag bad till Gud. Jag bad av allt jag hade. På mina bara knän. Dagen efter, när hon hade klarat sig, då allt gått bra, låg jag på gräsmattan, solen sken, fåglarna lekte i himlen och jag så uppfylld av tacksamhet. En känsla som är så fantastisk. Ren och skär tacksamhet. Tack Gode Gud.

 

Den här underbara bilden är tagen av min mamma... modellen Gottfrid Lodén. U.N.D.E.R.B.A.R.



Det är Pridevecka... olikhet och kärlek ska firas. Tittade på en film i veckan. "Prayers for Bobby". Om Bobby, en ung kille som är homosexuell, vars djupt kristna mamma försöker omvandla honom, bort från synd. Till slut drivs han till självmord och mamman försöker förstå varför Gud inte hjälpte hennes barn. Till slut säger hon "nu förstår jag varför Gud aldrig förlät honom, det fanns inget att förslåta, det var inget fel på honom!" Men då var det försent. Mamman, Mary Griffith, kämpade i resten av sitt liv för homosexuellas rättigheter. Otroligt gripande film, baserad på en verklig berättelse. Prideveckan är verkligen något att uppmärksamma.



Måla, måla, måla, måla, måla, måla...


Badat EN gång i år. Sent på kvällen. I väldigt långgrunt vatten, med Gottfrid väntandes på stranden.
Kommer det bli någon mer gång tro?



Min älskling har semester och jag vill bara vara hemma och mysa med honom, men jag måste gå och jobba. Jobba, jobba, jobba...

Så nu måste jag göra mig iordning! :)

/Emelie.