Inte som "de andra invandrarna"

För ett tag sedan skrev min mamma ( http://pastasson.blogspot.se/ ) om Soran Ismails sommarprat i P1. Nu har jag ocks lyssnat. Och känner mig full av känslor. Soran föddes under hans föräldrars flykt från kurdiska Irak till Sverige. Som han säger... inte så smart att sätta ett barn till världen under dem primisserna, men de är inte ensamma i världshistoren om detta. Föräldrarna hade tänkt att återvända när förhållanderna för det kurdika folket blivit bättre, men som för så många andra, så blev det inte så. Man blir kvar... dessutom blev det inte bättre för kurderna.

Programmet väckte så mycket inom mig. På ett djupt plan. På ett ont i magen-sätt. Dels för att jag alltid varit engagerad i rasism -och intergrationfrågor, men också för att jag lever med en kurd här hemma. Det är så mycket som Soran säger, som jag förstår på ett sätt som inte alla kan, för att jag har hört samma ord från mannen jag älskar. Jag ser samma känslor i hans ögon, som jag anar mellan raderna i Sorans sommarprat. Han berättar om hur det är att komma till ett nytt land och inte riktigt tillhöra, att inte vara "riktig" svensk. Han berättar om hur han fick sålt mer underkläder som telefonförsäljare när han kallade sig för för ett svenskt namn. Hur hans kompis sa "snälla sno inget" när han och hans kusin kom på fest. Hur han alltid levt med en inre kamp... är han kurd eller svensk?

Om man kallas för någonting tillräckligt många gånger, då definierar mig som sådan. När jag växte upp kallades jag för Kingkong-läpp, babianläpp och fläskläpp.
Det berodde på att jag hade fylliga läppar. Då som nu. Detta pågick under flera år. Jag hatade min mun. Bestämde mig för att så fort jag fick bestämma själv, så skulle jag operera den. Göra den mindre. När jag satt på bussen, tåget eller gick på stan och hörde folk prata lågt, skratta, fnissa eller titta åt mitt håll så var jag övertygad om att de hånade mina läppar. Det kunde vara vilt främmande människor, i en vilt främmande stad. Det spelade ingen roll. Jag hade lärt mig att jag var Emelie: Kingkongläpp. Alla visste det. Så här i efterhand kan jag förstå att det inte var så. Alla kunde knappast ha pratat om, skrattat och fnissat åt, tittat på mina läppar alltid. Men då, i min värld, så var det så.

I Iran är kurder en förföljd grupp. Precis som i Irak, Turkiet och Syrien. Det har varit så i hundratals år. Generation efter generation av kurder har vuxit upp med ett hot hängandes över sig, bara på grund av sitt ursprung. När min M växte upp så var han annorlunda, redan från födseln. Utsatt. På sin vakt. På grund av att han var kurd. Kriget mellan Iran och Irak, fattigdomen och utsattheten förde honom och hans familj till Sverige. Där fick han, åter igen, känna på denna utsatthet. Att vara annorlunda, inte som alla andra. Kanske inte främst på grund av att han var kurd, utan denna gång på grund av att han var invandrare. Han hade vandrat in i ett nytt land. Såg annorlunda ut. Lät annorlunda. De hamnade i en liten svensk kommun, där det för tre år sedan valdes in ett nynazistiskt parti i kommunfullmäktige. Han fick ta bussen in till gymnasiet i en större grannstad. Han har berättat om hur ingen ville sitta bredvid honom. För att han var annorlunda. Var det så? Eller berodde det på att han inte kände någon annan på bussen? Eller på grund av att svenskar är sånna? De sitter inte bredvid andra människor på bussen? Eller var det som han minns det..? Ingen ville sitta bredvid honom, för att han var invandrare.
Den här situationen sitter inpräntat i hans minne, på samma sätt som jag minns hur killarna stod och skrev "Kingkongläpp! Kingkongläpp! Kingkongläpp!" i gymnastiksalen medans de slog mot åskådarbänken. Som en hejarramsa. Utsatthet i olika former, som vägrar släppa greppet om hjärnan. Som satt sig i kroppen. Som gör en misstänksam mot alla runt omkring. Pratar de om mig? Varför tittade de se konstigt på mig? Skillnaden på oss är att folk slutade att kommentera mina läppar, medans hans utsatthet finns kvar. Varje dag, i olika former.
När Soran skulle sälja underkläder kallade han sig för Johan. Han förstår varför det blir så. Man känner Johan. Han är bekant. Han påminner om någon man känner. Det gör inte Soran. När det var dags för M att söka jobb, med sitt kurdiskt klingande namn, fick han inget gensvar. När han sedan bytt namn, då gick det bättre. Men han har, på anställningsintervju, fått frågan om han kan sammarbeta med kvinnor (?!). Bara för att han har mörka ögon. Jag har flera gånger varit med om direkt uttalade rasistiska skällsord och gester riktade mot min älskade. Än fler gånger sådant som kan tolkas som rasistiskt, speciellt med tanke på minnen som fastnat i kroppen. Det är lätt att avfärda dem. Han är inte rasist. Han är bara otrevlig. Men som Soran säger, bara för att jag inte ser och upplever något, så betyder det inte att det inte är så!

Jag kan ha sagt det förr... Om det finns något som jag avskyr mer än nynazister som står på gatan och skriker "Sverige åt Svenskarna!" så är det köksbordsrasism. "De är si. De är så. Det är typiskt dem!" Eller de som försvarar sina främlingsfientliga uttalanden med "jag är inte rasist, jag känner ju en turk. Men han är ju inte som de andra!" Som Soran säger... han fick vara svensk om han skötte sig, om han firade svenska högtider, om han bodde på rätt sida stan. Då fick han lov att vara "svensk", på nåder. De "riktiga" svenskarna var svenska... ja, bara av sig själva! Utan villkor.
Som han också tar upp... när "etniskt svenska" ungdomar är stökiga på tåget så tänker folk "jävla ungdomar". När "invandrar"ungdomar är stökiga på tåget så tänker folk "jävla invandrare". Det är deras främsta identitet.  
Känn lite på ordet... invandrare. Utlänning. Vi lägger många innebörder i dessa ord, men vad innbär de... egentligen? Sakligt? Hur är det, praktiskt möjligt att vara andra generationens invandrare?

/Emelie.