måndag 10 juni 2013

Psykiatrin

Fick plötsligt lite skrivarlust och avbryter min kan-inte-dem-jäkla-värkarna-starta-frustration med ett litet funderande inlägg om professionerna inom psykiatrin (puh det var en lång mening!).



Under de senaste månaderna har jag, som sjuksköterska, fått insyn i den svenska psykiatriska vården. Hälften av tiden inom slutenvården (som numera ska kallas dygnet-runtvård) och hälften inom öppenvården. Det har varit väldigt intressant och lärorikt. Både att få lära mig mer om psykatriska diagnoser/behandlingar och att få uppleva skillnaderna mellan vårdformerna.
När jag betraktar den psykatriska vården, om den så sker på sjukhus eller mottagning, så ser jag den främst ur mitt sjuksköterskeperspektiv, så klart!
Sjuksköterskeutbildningen poängterar visserligen det holistiska perspektivet, att kropp och själ är ett, men den psykiatriska omvårdnaden får mycket lite plats.
Utbildningen fokuserar nästan enbart på den somatiska vården. Det var kroppens sjukdomar och behandlingen av dessa som vi kunde bäst när vi var klara.
Den andra delen av utbildnigen, som lärde oss att leda och utveckla vården, är även den anpassad efter somatiken. Det var också där, inom kirurgin, som jag arbetade mina första månader i yrket.

När jag började på den psykiatriska avdelning där jag nu är anställd, blev jag förvånad över hur annorlunda det var. Inte främst med patienterna, utan det organisatoriska.
Hur arbetsuppgifter och ansvar fördelades, teamuppbyggnad och rutiner. Där rådde en helt annan kultur och struktur än vad jag lärt mig under utbildningen och min första tid som sjuksköterska. Inom somatiken är det väldigt tydligt vem som gör vad och vem som får göra vad! Tydliga arbetsbeskrivningar och ansvarfördelning.
Inom psykiatrin upplevde jag den som mer flytande, vilket väckte en del frustration hos mig.

Sjuksköterskeyrket och våra ansvarsområden ska nämligen vara väldigt tydliga. Det finns en nationell yrkesbeskrivning, som vår legitimation bygger på. När vi tog examen visste vi vad som förväntades av oss. Jag försökte hitta en liknande yrkesbeskrivning för skötare, motsvarigheten till undersköterska inom psykiatrin, men fann inte någon sådan.
Inom psykiatrin arbetar även läkare, kuratorer och psykologer. Ansvarsfördelningen dem emellan ser jag som relativt tydlig.

Nu rapporterar Västnytt om en helt ny yrkesgrupp som utbildats på Högskolan Väst, efter att regeringen velat höja kompetensen inom psykiatrin. De har läst 180 hp (3 år) på Socialpsykiatriska programmet. "Efter utbildningen kan du arbeta med människor med psykisk ohälsa inom bland annat kommunal psykiatri, rättspsykiatri, behandlingshem för missbruk, behandlingshem för barn och ungdomar, kriminalvård och Statens institutionsstyrelse" skriver Högskolan Väst på sin hemsida.
Insalget handlade om lönen. De kommer nämligen att tjäna lika mycket som en skötare/undersköterska med gymnasiekompetens, vilket studenterna inte var särskillt glada över (så klart!).

Nu tjänar inte sjuksköterskor särskillt mycket mer än en undersköterska... så jag förstår verkligen frustrationen! Mitt yrke lönar sig inte, rent ekonomiskt. Jag hade fått samma lön av att gå tre terminer på komvux, som tre år på högskolan. Där i ligger en stor del av förklaringen till det gigantiska kaos som råder på våra sjukhus i sommar.
Men jag undrar... vad ska studenterna som gått den socialpsykitriska utbildningen arbeta med? Det låter som att de ska ta över skötarnas jobb... för sjuksköterskeuppgifter kan de inte utföra. Inte heller kuratorernas.
Inom Öppenvården kan jag inte se någon plats för dem... där finns, förutom tidigare nämnda yrkeskategorier, även sjukgymnaster och arbetsterapeuter som utför liknande uppgifter.

Enhetschefen för socialpsykiatrin i Trollhättan (där högskolan ligger) säger till Västnytt att studeterna är tänkta att jobba som "baspersonal", det vill säga skötare/undersköterska.
De är därför tänkta att utföra exakt samma uppgifter som personer som enbart gått ut gymnasiet.
Känns det inte lite ogenomtänkt?
Som sagt... jag förstår deras frustration och självklart (!) ska det löna sig att ha gått tre år på högskolan... men om de gör exakt samma sak... hur mycket mer kan de begära i lön?!
Är det meningen att skötarna ska försvinna på sikt och att enbart högskoleutbildad personal ska arbeta inom psykiatrin? Hur är det tänkt egentligen?

Kanske behöver man se över den psykiatriska vårdens professioner?
Vem ska göra vad? Vilken utbildning ska krävas?
Enligt mig... det behöver absolut stramas upp!

/Emelie

söndag 9 juni 2013

Väntans tider...



Vänta, vänta, vänta...
Intet nytt under solen...
Ingen blogginspiration. Bara väntan. Och längtan.

Suck.

/Emelie