fredag 1 juni 2012

Feminism

   

Gud vad jag härmar min mamma hela tiden! Men har velat skriva om det länge, nu fick jag ny inspiration... dagens ämne: Genus och feminism.

När jag gick första året på Samhällsprogrammet skrev jag ett arbete om kvinnor på 1600-talet, där jag beskrev under och överklassens samt kyrkans kvinnor under seklet. När min svenskalärare Lena läst det, sa hon till mig att jag hade ett feministiskt synsätt. Jag hade aldrig tänkt på mig själv som feminist, vad var det? Lena öppnade en dörr för mig och sedan desss har jag utvecklat mitt feministiska synsätt. Så här ser jag på det:

Som feminist problematiserar och analyserar man förhållandet mellan makt och kön, för att skapa förändring. Grunden är att vi har lika värde och att även kvinnor har rätt till sina åsikter, tankar och utövande gällande religion och mänsklighet.

Jag hör ofta att kvinnor och män säger att det inte finns någon könsmaktsordning, "iallafall inte i Sverige". För att vara feminist krävs problematisering, analysering och kritiskt tänkande. Väljer man den bekväma vägen, väljer man att inte se det patriarkat som råder, då är man inte feminist. Men att säga att vi är jämställda i Sverige, är att ljuga, förneka, blunda. Det går inte att ställa sig utanför samhällets könsmaktsordning och säga att "jag är inte en del av detta". Precis som att man inte kan hävda att det inte finns olika socioekonomiska klasser eller att det inte existerar någon fattigdom i Sverige. Jag hävdar också att man inte kan kalla sig feminist efter kommentarer som "alla är vi lika värda" eller "klart att man ska ha lika lön för lika arbete", men nöjer sig med det. Då har man inte problimatiserat, analyserat och kritiserat. Då har man bara sagt rätt saker. Det är vad som skiljer politisk korrekthet från feminism, vad som skiljer Nyamko Sabuni från Gudrun Schyman. Jag kan tycka att det är överdrivet med delar av den feministiska rörelsen som använder 'hen' och inte låter folk veta vilket kön ens barn föddes till. Men då har man iaf ansträngt sig. Möjligen fokuserat på "fel" saker, men man har tänkt till!

En psykiatrilektion under sskutbidningen berättade jag den kända historien om pojken och pappan som var med om en bilolycka. Pappan omkom och pojken fördes till sjukhus. I operationsrummet uttrycker kirurgen förvånat "men det är ju min son"! Hur går detta ihop?

Klassen sitter tyst. Även läraren. "Kirurgen är pojkens mamma!" säger jag. Min lärare blir förvånad över sin egen tanke... att kirurgen kunde vara en kvinna hade inte ens slagit henne. Hon började istället fundera på regnbågfamiljer, kunde kirurgen möjligtvis vara en extrapappa? Det är ju helt sjukt! Under utbildningen diskuterades ofta patientfall, för att knyta an teorin. Läkaren var alltid man, sjuksköterskan alltid en kvinna och patienten var oftast en man. För mannen är normen. Mannen står för makt och kvinna för omvårdnad. Jag undrar om det bara var jag som tänkte på detta..?
Frågan är; är det ett problem? Finns det ett problem i att vi inte kan tänka oss en kvinnlig läkare, ens om vi arbetar inom vården? Finns det ett problem i att när vi ska prata om människor i allmänhet, så blir denna människa till en man? Eller är det bara att lägga energi på fel saker?

Jag hör ofta att feminister fokuserar på trams. "Det viktiga är väll att vi får lika lön?!" lyder den ständiga kommentaren. Jo, det är väll visserligen viktigt, men jag tror två saker om detta.
1. Allt hör ihop. För att vi ska få lika lön, lika makt, lika inflytande, lika stark röst, lika behandling, lika stor respekt... så krävs även diskussion om den normativa mannen, om skönhetsideal, om mediapåverkan och om barnuppfostran. 
2. Det fanns en tid i Sverige då det var otänkbart för en kvinna att arbeta, att köra bil, att vara ensamstående och respekterad mamma, att rösta, att äga sin egen kropp. Då den som hävdade att kvinnan kunde ha en politisk tanke var radikal. Hur kunde man säga något så dumt? Obildat? Vi måste analysera och kritisera för att möjliggöra förändring. Rörelser som den feministiska kräver ett stort mått av radikalism. Utan den kommer vi ingenstans, utan den skulle vi inte vara där vi är idag. Men vi är inte i hamn.

Nej, jag tycker inte om 'hen', jag tycker inte att män är svin, jag tycker inte att det är fel att säga till sin dotter att hon är fin, jag tycker inte att det är fel att ge sin pojke en gräsklippare, jag tycker inte att män och kvinnor ska vara likadana. Men jag tycker inte att Sverige är ett jämställt land. Jag tycker inte att vi ska vara nöjda. Jag tycker att vi ska våga tänka efter, våga problematisera, våga se saker med andra ögon, våga prata om ämnet, våga leva som vi lär och våga vara lite hårda. Hårda mot oss själva, "varför gör jag som jag gör?" och våga tillåta hårda styrmedel från staten. Jag är exempelvis för kvotering och omfördelning av föräldraledigheten. Ja, jag vill vara hemma med mina barn, om/när de kommer. Men jag vill också bli "tvingad" att lämna ifrån mig en del av den tiden till min man. För det är så hela samhället kommer framåt.  

Vore roligt om ni som läser detta skrev en kommentar om vad NI tycker!

/Emelie.
 







  

5 kommentarer:

  1. Mkt fint inläggg. Fast du vet ju redan vad jag tycker :)
    Kram mamma

    SvaraRadera
  2. Åh, du är så duktig på att skriva!
    Tycker du även ska satsa på politiken vis sidan av ssk. Min röst får du!
    Kan inte annat än att hålla med. Blir också irriterad över synen på vad feminist är, att det skulle vara någon manshatande kvinna med hår under armarna. Jag menar även killar kan ju vara feminister, som min Ole-Magnus (dock uppväxt med en väldigt vänsterradikal politiskt aktiv mamma).
    Önskar att det faktiskt redan på förskolan diskuterades mer om jämställdhet, men jag vet också att de flesta föräldrar tycker jag är knäpp som pratar om genus... Redan i 4 års ålder är de oftast grupperade tjejer och killar, synd!

    Kram Marigory

    SvaraRadera
  3. Håller med dig! :) Vi är inte i närheten av i hamn vad gäller jämlikhet i Sverige, och det spelar ingen roll om vi är långt före andra länder eller inte, det handlar inte om att vara bättre än andra.

    Istället för att skriva en lång kommentar här så skriver jag ett egen inlägg på min blogg om du vill veta vad jag tycker! ;)

    SvaraRadera
  4. Du skriver bra och nyanserat om ett hett ämne tycker jag. Ibland blir jag förvånad över hur folk reagerar när man för det på tal. Jag är inte själv intresserad av att göra flickor och pojkara könlösa, men att vi ska ha samma rättigheter och möjligheter overoende av kön känns ju rätt basic. Skrev själv lite för ett tag sen om du är sugen på att titta! Hejsvejs från Linda på Öland!

    http://kurrenstankar.blogspot.se/2012/04/pojkflicka-eller-flickpojke.

    SvaraRadera
  5. Marigory... ja, jämställdhet borde diskuteras mycket mer, både på förskolan och i högre åldrar. Lyssnade en gång på en genusforskare som varit på förskolor och studerat hur barnen behandlas, beroende på om de är pojkar eller flickor. Det är sjukt hur mycket det påverkar. Hon berättade bland annat att pojkaar uppmuntras att springa och låta, medans flickorna uppmuntras att sitta stilla och vara tysta. På flera ställen skulle tom flickorna hjälpa pojkarna vid matbordet!! O detta vid 4-5 års ålder! Och vem har inte varit med om att man placeras kille-tjej i klassrummet, för att killarna inte ska störa. Man använder alltså flickorna som ordningsvakter. Helt galet!
    Lina... har läst ditt inlägg, ska kommentera snart!
    Linda... roligt att du läste och kommenterade! Ska absolut kolla in din blogg! Spännande!

    SvaraRadera