fredag 8 juni 2012

1 år sedan



Bild på min fina mormor och morfar, en sommardag nere i Falkenberg.

Imorgon, lördagen den 9:e juni, var det ett år sedan min morfar gick bort. Han var egentligen min gammelmorfar, men ändå min morfar liksom. En väldigt viktig person i mitt liv.
Jag har haft väldig tur... jag har min gammelmormor, mormor, morfar och farmor kvar... min farfar gick bort för två år sedan, men vi hade aldrig någon kontakt. Under min barndom har jag haft många nära och kära omkring mig. Har fått lyssna till berättelser om hur det var förr i tiden och på kalas har flera generationer samlats. När min morfar somnade in, var det första gången jag tvingades uppleva den typen av sorg. Egentligen försvann han för flera år sedan... in i demensens hemska grepp. Den dagen, då han inte längre visste vem jag var, var en en tung dag. Konstigt nog tog jag det personligt.

Han var duktig i skolan. Snabb i huvudet och duktig på matte. Han kunde skriva snyggt och tyckte om att formuler sig i skrift. För den tiden lärde han sig att prata väldigt bra engelska. Och så var han duktig på idrott. Boxning var hans favorit. Han träffade min mormor som ung, på ett dansställe i Slottsskogen. Han mer eller mindre tvingades till att gifta sig med henne, på den tiden fanns det ingen annan utväg efter en oplanerad graviditet. Men jag tror ändå att han älskade henne. De fick fler barn... han började jobba på varvet i Göteborgs hamn, där han senare blev chef och fick resa mycket i tjänsten. De tog över släktens hus i Stenared, som han tog hand om, så gott han kunde. Han gick i pension ett par år före mormor... hade fläskkotletten klar när hon kom hem. Alltid lingonsylt till.

Som barn var han min hjälte, mitt allt. När pappa jobbade i Mölndal och mamma gick ut med hunden om kvällen ringde jag till honom... så jag inte skulle känna mig ensam och vi brevväxlade under hela min uppväxt. Kommer ihåg när jag fick diktera mina brev via mamma, då jag inte hade lärt mig att skriva än. Under min tonårstid fanns det perioder och stunder då jag behövde komma hemifrån, då jag behövde få vara liten. Då åkte jag till Frölunda. Mormor och morfar såg på mig som ett barn, när mamma och pappa tyckte att jag skulle vara vuxen. De köpte fet, dyr yoghurt till mig, allt godis jag ville ha och räkor som vi skalade framför tv:n. Det fanns stunder då jag var arg på honom... arg för att han satte mig före mina syskon, arg för att han fick mig att åka tillbaka till familjen med dåligt samvete... men jag förlät honom. 
För att han var morfar och inte visste bättre. Han har alltid haft ett behov av att ha en favorit. Jag vet inte var det kommer ifrån. Men han hade inte någon förmåga att se den sidan hos sig själv.

Jag saknar honom... ibland stillsamt, ibland våldsamt. Ibland... när jag ser gamla gubbar på stan eller när jag har patienter på 80 plus, som trots nedsatt allmäntillstånd är relativt friska, så blir jag extra ledsen. De påminner mig om att morfar hade kunnat få vara kvar några år till och haft ett bra liv, om inte den där jävla sjukdomen tagit över!
Nu har min mormor tagit sig igenom sitt första år på egen hand. Tänk att ha levt tillsammans med någon i sextio år... och plötsligt finns inte den människan längre. Det går nästan inte att föreställa sig!

Morfar... jag hoppas och tror på att vi ses igen. Älskar dig.

/Emelie.


2 kommentarer:

  1. Så fint. Ånu inspirerade du mej. Att skriva ett fint inlägg till morfar imorgon. Jag saknar honom oxå Emelie. Våldsamt bubblar sorgen upp ibland. Han var en människa på gott och ont, men under min barndom var han oxå min hjälte.
    Härom veckan dök han upp. På en promenad kände jag honom plötsligt brevid mej. Lika tydligt som om han faktiskt kommit. Jag är övertygad om att han är omkring oss. Älskar dej// Asta.

    SvaraRadera