Skolans gympaångest

För ett tag sedan skrev min mamma (ja ja... jag tjatat jämt om henne, jag vet! :)) om sina idrottsminnen från skolan. I kommentarsfältet var det flera som höll med, som hade liknande erfarenheter.
Jag känner också igen mig.



Min årskull var den sista som inte gick 0:an, utan på fritids. Då var jag 6 år gammal. 
Jag minns en dag när vi skulle spela innebandy i det lilla aktivitetsrummet. "Inga höga klubbor", sa fröken. Jag ställde min klubba bredvid mig och frågade om den var för hög eller om det fanns någon mindre. Alla skrattade. Hade tydligen missuppfattat det där med "höga klubbor".
Jag hatade innebandy. Det gjorde så ont att få den där lilla hårda plastbollen på sig och killarna tyckte att det var väldigt roligt att slå mot en så hårt de bara kunde. Ju räddare jag blev för bollen, ju roligare var det.
Och det där fortsatte sedan genom hela skoltiden.

Gymnastiklektionerna var för mig en ren pina. Termin efter termin, år efter år.
Två jävla gånger i veckan!
Fotboll, innebandy, basket, badminton, pingis, spökbollen, fan och hans moster!
Tävling, tävling, tävling!!
Hets, hets, hets!!
Visst... det fanns så klart tjejer som tyckte att det var roligt med idrott. Som blev insläppta i killarnas tävlingsgemenskap, men det fanns fler som jag. Som inte var bra nog. Inte tuffa nog. Som alltid blev valda sist (snälla säg att man inte, 2013, delar in lag på det här sättet längre?!). Alltid fick höra hur man var ivägen. Alltid skulle bli skrämda av hårda bollar.
Jag tackade Gud den veckan jag hade mens och hade ett legitimt skäl att inte medverka.

Idottssalen har alltid varit killarnas arena. Deras aggressiva beteende uppmuntrades.
Utanförskapet som jag och andra tjejer upplevde förkastades av lärare efter lärare.
Vi var inte tillräckligt ambitiösa, försökte inte tillräckligt mycket. Det var vårat fel att vi kände som vi gjorde.

Övervikt och fetma bland barn ökar. De tillbringar allt mer tid framför datorer och tv-apparater.
Alla föräldrar har inte råd att skicka sina barn på diverse fritidsaktiviteter.
Jag tycker att det är viktigt att skolans värld erbjuder idrott och hälsa för alla barn!
Men jag misstänker att det fortfarande ser ut som det gjorde när jag var liten och min mamma var liten och min mormor var liten... varför kan inte idrottsämnet utvecklas?

Det primära målet måste väll ändå vara friska och hälsosamma barn?!
Inte att man tvunget ska ha spelat så och så många timmar fotboll, innebandy och allt vad det är.
Att simning är obligatoriskt kan jag förstå. Att kunna simma är viktigt. Livsviktigt.
Att kunna orientera känns inte lika livsviktigt... om man nu inte skulle ha med sig karta och kompass nästa gång man går vilse i skogen.
Idrottsämnet känns väldigt omodernt.
Varför inte hjälpa eleven att utveckla en individuell läroplan?
Varför inte se varje elev som unik och hjälpa henne till hälsa? 
Varför inte göra det lustfyllt att röra på sig?

När jag gick min sista idrottskurs på gymnasiet och betygsdags närmade sig hade jag 50 % frånvaro. År av ångest hade lett till detta, till att jag skolkat från hälften av idtrottslektionerna. 
Var det enbart mitt fel? Eller kan det även ses som ett misslyckande från skolvärlden? 

Jag hoppas att dagens idtottslärare tänker annorlunda och har lite genustänk med sig i sin yrkesroll. 

/Emelie