måndag 15 april 2013

Sorg och saknad


Jag saknar min mormor.
Jag saknar henne så jätte, jätte mycket!
Ignorera mig där uppe till vänster (varför blir jag alltid så ful på kort?!)... de andra är jätte fina här. Speciellt gammelmormor, där nere till höger.
Fina, fina mormor...

Tänk om jag visste... då när jag träffade henne sista gången... när jag sa att jag önskade att hon skulle bli hundra år... när jag suckade åt att hon ville skynda att ta en bild på alla fem generationerna. Varför ska vi skynda oss? frågade jag. Irriterad över att hon alltid skulle få det att låta som att hon hade ena foten i graven. Hon hade låtit så där sedan min mamma var liten! Tänk om jag vetat när vi satt där och doppade kex i teet... att det var sista gången... Vad hade jag sagt då? Vad hade jag frågat henne?

Jag kom inte till hennes dödsbädd. Livrädd för cytostatikan. Beskyddande om mitt barn.
Jag har ingen ångest över detta. Men jag önskar att vi hade fått prata en gång till.
Bara en gång till.

Nu fattas hon mig. Inte så att det skär i bröstet. Men hon har funnits jämt och nu finns hon inte.
Ofta tänker jag på henne som att hon lever... att jag måste ringa henne, att jag ska åka och hälsa på. Jag vill berätta om bebisen. Vill berätta om rörelserna som man ser på utsidan av kläderna.

Nu gråter jag.

Jag funderar på hur det skulle ha blivit om morfar inte blev sjuk.
De hade gott kunnat leva till 95 år. Till mitt barn blir 15 år.
Mormor dog av akut leukemi. Kliniskt sett dog hon av förtjockat blod och syre som inte kunde transporteras... men i mitt huvud så dog hon av sorg. Sorg efter morfar. 
Om han hade funnits... hade hon ändå varit död nu?
Hade morfar varit ensam kvar? 
Jag vet inte. Jag vet bara att min sorg är självisk. 
Jag sörjer inte för mormor skull, för jag vet att hon har det bättre nu. 
Jag sörjer endast för mig själv. 

/Emelie  

1 kommentar:

  1. Hjärtat då<3 sorgen är aldrig rätt eller fel. vi sörjer alla olika! du har rätt till att känna så som du gör. Det är inte själviskt! Såklart att du saknar henne och hade velat ha mer tid tillsammans med henne, att hon skulle få träffa ditt blivande barn, det är inte konstigt alls att du känner så! Var ledsen och gråt om du behöver, men kom ihåg att hon alltid kommer finnas med dig, hur klyschigt det än låter! Kanske inte just i person, men alltid i ditt hjärta och dina tankar! Så länge hon finns där så kommer hon alltid att vara med dig, när du än vill!

    många kramar Sanna
    P.s Ett väldigt långt mail ligger och väntar just nu i din inkorg! <3

    SvaraRadera