Astrid Lindgren

Var tvungen att se filmen "Ronja Rövardotter". Första gången på många år, men säkert tusende i ordningen. Det är en märklig känsla att se om/läsa om berättelser som vuxen, de man tittat på/läst som barn. Hur man ser saker och ting ur en annan synvinkel, med nya glasögon. Hur man förstår saker, man tidigare missat.
 
Astrid Lindgren. Min stora, stora idol. En människa som jag faktiskt kan sörja inte längre finns med oss. Har vuxit upp med hennes böcker, filmer och kassettband. Hennes röst skapar ett lugn inom mig.
Hon lärde mig om samhället. Om fattigdom och klass. Liv och död. Rättvisa och orättvisa. Om svensk historia.
Hon var en helt enastående berättare och sagoskapare. Ändå beskriver hon vårt land, precis så som det var.
Hon beskrev fattigsverige där männen söp upp den lilla inkomst som fanns. Hur somliga hade mycket och kunde äta sig mätta, medans andra svalt. Hur barn placerades på barnhem och glömdes bort. Hur barn blev sjuka och dog före sina föräldrar. Hur mod skapas hos oss, fast vi inte tror oss något ha.
Hon skapade vår kanske främsta feminist någonsin, den rödhåriga flickan som var världens starkaste och modigaste.
Hennes arv är ovärdeligt och kommer troligen att leva vidare i många, många generationer till.
 
Jag är fattig bonddräng men jag lever ändå.
Dagar går och kommer medan jag knogar på,
harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär,
går bak mina oxar hojtar visslar och svär.
 
Jag är fattig bonddräng och jag tuggar mitt snus,
och när lördan kommer vill jag ta mig ett rus.
Sen när jag blitt livad, vill jag tampas och slåss,
vila hos en flicka vill jag också förstås.
 
Sen så kommer söndan och då vill våran präst,
att jag ska i körkan men då sover jag mest.
Prästen kan väl sova hela måndagen men
för en fattig bonddräng börjar knoget igen.
Så går hela veckan alla dagar och år,
jag går med min lie och jag plöjer och sår.
Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö,
harvar, gnor och trälar, och till sist ska jag dö.
 
Står där, fattig bonddräng, invid himmelens port,
lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.
Herren Gud i himlen är väl missnöjd förstås.
Men då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit!
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng, är du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng, ska du vara mig när.
 
Och jag, fattig bonddräng, står så still inför Gud,
och sen klär han på mig den mest snövita skrud.
Nu du, säger Herren är ditt arbete slut.
Nu du, fattig bonddräng nu får du vila ut.


 
När jag nu ser om filmen om Ronja, så gråter jag när jag ser Mattis ofantliga glädje över sin dotter. Gråter när han rider genom skogen efter att ha avsagt sig sitt barn. Gråter när de återförenas igen. Det är något med far-dotter relationen som berör mig väldigt djupt (och kanske bidrar mina graviditetshormoner).
Jag tycker mig se en äkta passion mellan Lena Nyman och Börje Ahlstedt. Båda så snygga och begåvade. Allan Edwall är så fin och har bidragit så till många fantastiska filmatiseringar av Astrids böcker. "Ronja" blev hans sista. Och Per Oscarsson som också spelade i "Bröderna Lejonhjärta", som dog i en villabrand här om året. 
 
 

 
Jag kommer att läsa alla hennes böcker för mina barn. Om och om igen, precis som min mamma gjort för mig. Lära dem om livet, så som det verkligen ser ut. På gott och ont.
Är så tacksam att Astrid har uttryckt det som är så svårt. Det som så få kan få till, så att det blir förståeligt. Det som sker utanför vår kontroll och inom vårt allra innersta.
 
/Emelie