måndag 1 juli 2013

Våran dotter



För tjugo dagar sedan fick jag uppleva det absolut största och häftigaste en människa kan var med om... jag blev mamma.
Jag hade inte förberett mig något särskilt inför förlossningen. Inte läst så mycket,
inte gått någon profylaxkurs, inte skapat mig några mentala bilder... jag hade bestämt mig för att bara hänga med när det väl satte igång. Jag visste att det skulle göra ont, men smärtan kom som något av en chock.
"Det här gör jag aldrig om!" stönade jag till min man vid ett tillfälle när jag stod på knä, lutad mot den upphöjda sängkanten med gasmasken i ett fast grepp.
"Men du ville ju ha fyra stycken?" sa min man ängsligt.
"Då blir det snitt!" pustade jag.
Konstigt... så här i efterhand kan jag inte komma ihåg att det var jobbigt. Att det gjorde så jävla ont att jag inte kan tänka mig att göra om det några gånger till under mitt liv. Ju längre ifrån förlossningen jag kommer, ju lättare minns jag den som.
Och det är väl fantastiskt? Samma stund som det lilla miraklet kommer upp på bröstet så har man glömt allt slit, all smärta... och med tiden bleknar den allt mer.

Det var en tidig oktobermorgon som jag kissade i en mugg, doppade en sticka och fick svaret "gravid 3-4 veckor" i det lilla digitala fönstret. Det lilla embryot var några millimeter stort, egentligen bara en klump celler, men för mig var det min bebis...
och jag älskade honom eller henne. Mitt barn.
Den kärleken har bara växt och växt tills jag trodde att den uppnått något slags maximum.
När min mage var stor och rund trodde jag mig älska mitt barn så mycket som det bara var möjligt... redan då, där inne i magen.
Tidigt fick jag en känsla av att det var en liten tjej. Att min äldsta, liksom alla släktens förstfödda, skulle bli en flicka. Jag började säga hon. Pratade mycket med henne, höll alltid en hand på magen, sjöng Vargsången och beskyddade henne så gott jag kunde. 
 
Så kom hon ut. Med mycket, mörkt hår. Stora nyfikna ögon. Näsan lite grann på sne efter att ha tryckt sig mot mig. Så vacker. Den vackraste varelse jag någonsin sett.
Hon kom upp på mitt bröst, sökte min blick, letade efter bröstet med sin lilla mun. Hennes lukt, kroppsvärme, ljuden hon gjorde ifrån sig... allting så perfekt.
Så fullkomlig. Väckte så mycket.
Den känslan... näst intill obeskrivlig. Jag slogs av att jag inte alls hade älskat henne mer än vad som var möjligt... för nu slogs jag av en vidunderlig, översvämmande, makalös kärlek som man bara kan känna till sitt barn.
 
Jag skulle göra vad som helst för henne.
Jag skulle dö för henne på en bråkdels sekund.
När jag tittar in i hennes stora, vackra ögon så ser jag hennes pappa.
Jag ser en del av mig själv. Jag ser våran kärlek som skapade ett mirakel.
Som jag älskar... mer än vad jag någonsin kunnat förbereda mig på.
Tack gode Gud för våran dotter!
 
/Emelie 

2 kommentarer:

  1. Grattis, grattis, massor av grattis! Och visst är det magiskt, att bli förälder! Nästan ofattbart overkligt att det kan fungera så! OM du känner att du vill tänka på något annat en kort minut så är min arga tant ute på torget i Bloggdala och är UPPRÖRD! Läs mer här: http://frejareddevil.wordpress.com/2013/07/01/rovarbruden/

    SvaraRadera
  2. Mormors lilla kråka :)
    Är så stolt över er!
    <3

    SvaraRadera