söndag 24 mars 2013

Jag skulle aldrig ljuga för dig



Jag köpte romanen "Jag skulle aldrig ljuga för dig" (Moa Herngren) en fredag eftermiddag. Efter hysteriska "Hela Sveriges fredag" kröp jag ner i sängen och läste en liten stund, tills ögonlocken blev för tunga. På lördagen strosade jag och maken på stan. Åt lucnh på Saluhallen och shoppade bebiskläder. När vi kom hem la jag mig och läste lite till. Hade svårt att släppa boken. Blev så där fast, som jag älskar att bli.
Söndagen har varit en riktig slappedag. En sträckläsa-dag. Underbart söndagsmys. Utan krav. Bara jag och boken. Och mannen som legat bredvid och halvsov hela förmiddagen. Klockan tre var den slut. Och här sitter jag nu... tio över tre... för att jag vill skriva min recension när jag har känslan färsk innanför skinnet.

Kort om handlingen: Cecilia är psykolog. Hon och hennes psykolgmake är delägare i en mottagning på en fin Stockholmsadress. De har tre barn. Bor i ett 4 miljoners-radhus.
De har middagsbjudningar, hälsar på svärföräldrar och turas om att hämta och lämna på fritids. Inombords skriker Cecilia. Hon är olycklig, trots alla förutsättnigar för ett lyckligt liv. Hon vill bort. Bort från sig själv. På natten springer hon, på morgonen fantiserar hon om att maken är död och hon vill verkligen älska sina barn precis lika mycket!


Jag har lite svårt att greppa henne. Det är ingen tillfällighet att jag sträckläste den här romanen. Att jag inte kunde lägga den ifrån mig. Lite till. Bara lite till.
Jag gillar den här typen av böcker. Som handlar om en person. Där läsaren tillåts komma in på djupet, in i det allra innersta. Där det inte måste hända så himla mycket hela tiden. Vardag. Mänsklighet.
Har tyckte mycket om Moa Herngrens tidigare romaner och hennes sätt att skriva.
Hur hon låter oss komma Cecilia riktigt nära, både genom själva berättelsen och genom de kursivt skrivna tankespåren. Ibland känner jag sympati inför henne. Förstår hennes smärta. Vill henne verkligen väl. Försöker sätta mig in i hur det känns att ha tre barn, aldrig få tid för sig själv, känna sig fastkedjan i en livssituation som man inte förmår att förändra.
Men för det mesta tycker jag att hon är ganska så osympatisk... jag tänker kan man vara såndan? Kan man känna en sådan likgiltighet inför sina barn? Så blind? Kan man vara så självcentrerad? Men samtidigt så rädd för att tycka och tänka själv?

Hon ser inte att hon gör mot sina egna barn, så som hon själv blev behandlad.
Hon ser inte att i viljan att vara en bra mamma, gör hon dem bara illa.
Och jag frågar mig själv... är det verkligen möjligt att vara psykolog och samtidigt vara så inkapabel att reda ut sig själv? För mig... det känns inte rimlig.
Så hon blir lite för skruvad för att tas på allvar. Jag förstår mig inte på henne.
Och jag undrar... beror det på att jag är naiv? Att jag inte vet hur det känns att förlora sig själv i mamma/hustrurollen? Kan en åsiktsmaskin som jag helt enkelt inte sätta mig in i hur det är att inte våga säga nej, inte stå för sin egen känsla?
Eller har författaren skapat en karaktär som inte går att finna i verkligheten?
Eller kan det vara så att man kan bli sån här... när man har mått dåligt tillräcklig länge? Befinner sig Cecilia i någon form av psykos? Eller är det jag som missar något?

Jag tycker att hennes tidigare huvudpersoner i "Allt är bara bra tack" och "Jag ska bara hämta en sak i köket" har känts mycket mer på riktigt och därför varit lättare att förstå sig på, men det ska bli intressant att se vad ni andra i Bokcirkeln tycker!

/Emelie

6 kommentarer:

  1. Detta var intressant!
    Jag ser på Cecilia i ett helt annat ljus. För mej känns hennes känslor å tankar väldigt verklighetstrogna åtminstone innan hon ballar ur med låtsasliv å annat.
    Jag kan förstå känslan av att stampa sönder leksaksbilen utan att riktigt ha gått över den gränsen själv. Jag kan förstå hennes slickande på kollegornas muggar utan att ha gjort så själv. Förbjudna tankar å känslor så som att "tappa" sin unge från balkongen som de flesta snuddat vid men aldrig skulle göra.
    Det gör hon (förmodligen för att det är en roman.)
    Jag tror inte alls att du är dum hjärtat på nåt sätt, jag tror bara vi bär olika erfarenheter å därför ser å tolkar olika.
    För mej var "Allt är bara bra tack" svårare att känna in å ta till sej.
    Hoppas att det blir spännande diskussioner om denna bok.
    Love U

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag misstänkte att det skulle vara så... att vi med olika livserfarenheter tolkar Ceciala olika och ser berättelsen ur olika vinkar.
      Spännande! Jag hoppas också mycket på diskussioner... känns som att det finns mycket att analysera här!
      Love you too!

      Radera
  2. En tanke slår mig. Är vi rädda för att identifiera oss med Cecilia. Skulle det göra oss till sämre människor om vi betedde oss som henne? Jag vet inte. Som sagt, bara en fundering.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja kanske... vissa saker, vissa känslor är ju så oerhört förbjudna. Kanske inte just i det här fallet... men i många andra kan jag känns så... att jag slår ifrån mig tankar, känslor, åsikter som jag inte vill kännas vid. Som liksom skrämmer och upprör mig själv. Som går emot den jag EGENTLIGEN är, men som ändå pyser fram då och då. Ingen människa är väll helt god eller helt ond. Men den där onda sidan... den kkan vara svår att kännas vid. Intressant fundering! Kram!

      Radera
  3. Jag tyckte inte als om den är boken. Cecilia snarare bekräftar den (nid)bild jag har av psykologer/terapeuter, att de söker sig till yrket för att de själva bär på svårhanterade/obehandlade trauman. Jag irriterade mig på henne, på hennes man och tyckte hjärtskärande synd om barnen. Den perfekta föräldern finns inte, men vi måste försöka vara så bra föräldrar vi kan utifrån våra egna förutsättningar och när vi inte orkar det måste vi klara av att söka stöd oh hjälp. Inte alls min typ av bok, jag hade svårt att orka ta mig igenom den, fick hela tiden lägga undan den för att jag var så uttråkad av att det var samma samma hela tiden... Hahaha, det är precis det här jag gillar med bokcirkeln, att vi kan tycka så olika om samma bok och se så olika delar!

    SvaraRadera
  4. Sv: Det är inte så mycket en "minska konsumtionen" filosofi som något vi var tvungna till efter att ha spenderat alldeles för mycket i december... Jag minns själv hur kul det var att shoppa till bebisen, bara njut av det!

    SvaraRadera