torsdag 28 mars 2013

Kul för lärarna iaf!



Min bror läser till lärare. Jag tycker att det verkar vara ett väldigt roligt yrke. Slitsamt, men roligt. Ett väldigt viktigt yrke. Som blivande mamma tycker jag kanske att det är viktigare nu än vad jag någonsin tyckt. 
Man vill ju så klart att ens barn ska få den bästa av utbildningar! 
 
Lärare är en grupp som är djupt underskattade. De har en alldeles för lång utbildning och ett allt för viktigt samhällsuppdrag för den lönen som kommer in på kontot varje månad. Arbetsmiljön är ett stort problem, liksom att de som arbetar på "problemskolor" förlorar ekonomiskt på det. Deras situation har verkligen hamnat i fokus de senaste åren. Lärarna som yrkesgrupp och skolan som institution har fått mycket plats i media och stort påhejande från politiker (trots motsägelsefulla skattesänkningar). 

Deras roll ska stärkas och ju högre man som politiker lyfter lärarna, desto mer populär blir man hos väljarna. I dagens nyhetsrapportering berättar man om nya satsningar på läraryrket. Man ska kunna göra karriär och lönerna ska upp. Rejält. Och staten ska bekosta det. Inte genom kommunerna, utan direkt från statliga stödpaket. Upp till 10.000 kronor extra i månaden ska de får. Regeringen har avsatt 2,5 miljarder kronor under fyra år. Miljöpartiet vill dubbla den summan. Vi får se om resten av oppositionen (nu räknar jag bort Sd) hänger på. Visst är det bra! Visst är det välförtjänta pengar!
Men helt kan jag inte glädjas med lärarna. Eller jo... fel uttryckt av mig. Det kan jag visst. Men jag, som tillhör en annan samhällsbärande kraft påminns än en gång om hur jag och mina kollegor blir utan. Hur vi prioriteras bort, igen! Att vi inte är viktiga. 

Att stödja vår kamp ger inga väljarröster. Det har varit mycket mediabevakning kring vår sak. Gång på gång, runt om i landet, rapporteras om hur sjukhus efter sjukhus får stänga ner vårdavdelningar på grund av sjuksköterskebristen. Gång på gång kommer berättelser om utbrändhet och annan psykisk ohälsa hos min yrkesgrupp, på grund av den vedervärdiga arbetsmiljö som råder. Men det känns som om vi skriker för döva öron. Få lyssnar. Få bryr sig (förstår alla ni utan insyn i vården vad som håller på att hända?! Hur illa det är?!)
Istället är det väldigt många som möter oss med en respektlös ton och rena lögner. 
 
Sjuksköterskor är den grupp i samhället, tillsammans med lärarna, som överskattar sin egen roll å det grövsta, sa till exempel den socialdemokratiska skånepolitikerna Erik Hammarbro.  
Ja, man väljer själv och man ansvarar knappast för liv och död som nybliven sköterska, iaf inte dem jag känner! höll moderaten Ulla Stålverg med. 

 
När media bjuder in landstingspoltiker och sjukhusledningar, står de inför kamerorna och lådsas som om om de inte vet om hur situationen ser ut. 
De hävdar att vi har en trygg och säker vård och att patienterna är såå nöjda, när över 100 000 personer skadas inom vården varje år, vilket medför en kostnad på 20 procent av hela vårdbudgeten. Ja, men visst... vården är så trygg och säker! 476 miljoner kronor  betalades ut i ersättningar till patienter och efterlevande som råkat ut för en vårdskada förra året. Väntetiderna på akutmottagningarna bara växer, det finns inga platser att belägga på (om man nu inte har tur att hitta en skrubb någonstans). Ja, men visst... patienterna är så nöjda! 
 
I Skåne skulle specialistsjuksköterskorna få sänkt lön och den så kallade "effektiviseringen" skulle fortskrida. Arbetsgivarens analys? "Ett flexibelt och bra system". ??!!
Politiker inom det berörda landstinget tyckte inte att sjuksköterskorna hade något att gnälla över då de tjänar 60-80 000 kronor i månaden! What?! Det riktiga siffran är 30.000 kronor (efter vidareutbildning med extra CSN-lån). 
 
När Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro intervjuades i Aktuellt angående krisen i Skåne ställdes åter igen den ointelligenta frågan ska man inte vänta sig en högre arbetsmoral och lojalitet från sjuksköterskor än andra yrkesgrupper? 

Alltså... det här gör mig så provocerad så att jag vill skrika! 
Ursäkta mig, men vad är det för jävla dumt skitsnack?! 


Visst... jag valde mitt yrke därför att jag vill jobba med människor. Jag hade kunnat bli psykolog, socionom, jurist eller något liknande, men efter att ha arbetat som vårdbiträde så ville jag även ha in omvårdnaden. Den där extra omtanken om de svagaste. 
Den där klappen på kinden, kramen eller hålla handen en stund. Den intima närheten är något som jag uppskattar och som ger mig så otroligt mycket. Igår satt en ångestfylld kvinna framför mig. Hon beskrev hur hennes liv bara föll, bit för bit. Efter ett långt samtal sa hon "du ska veta Emelie att det känns så himla skönt att få prata med dig om detta". Då värmdes mitt hjärta. När patienten gått satt jag kvar i stolen en stund. 
Var tvungen att landa. Jag kan inte bara skaka av mig och jobba vidare. Det tar på en, som sjuksköterska och som människa... men det ger också väldigt mycket tillbaka. MEN... vi får inte glömma att det här är mitt jobb. Min yrkesidentitet. När jag sitter där framför henne, så är jag inte samma Emelie som sitter framför min man på kvällen. 
Jag är Sjuksköterskan Emelie. Genom att sitta där, får jag mat på bordet och kan betal mina räkningar. Det kan jag också vara ärlig inför patienter och säga ibland. 
De kan ha så dåligt samvete över att de tar av min tid och energi. De ursäktar sig och beklagar deras eget lidande. Då säger jag, på ett tröstrikt sätt, att jag faktiskt får betalt för att lyssna. Jag gör det med glädje, vill verkligen hjälpa, men det är också mitt jobb. Och jag tror att det hjälper dem i deras dåliga samvete. 


Varför ska jag, på grund av mitt yrkesval, bära någon slags gloria och bete mig som ett helgon? 
Vaför ska jag få sämre betalt?
Varför ska jag få sämre arbetsvillkor?
Varför ska jag må dåligt på jobbet, inte hinna gå på toaletten, inte kunna somna på natten bara för att jag är sjuksköterska?!   
Sådana uttalanden bygger ENDAST på uråldriga, omoderna föreställningar om hur vårdpersonal ska vara, bidrar till dålig löneutveckling och arbetsmiljöförsämringar! Det gör mig så arg, men också ledsen. 
 
När våra löner diskuteras är allt vi får höra att det inte finns något utrymme. Nej det verkar inte som om vi får in några vikarier den här sommaren heller. Nej 25 000 kan vi inte erbjuda. Den ordinarie personalen får pussla, skjuta på semestern eller ta ut den i maj och jobba dubbelpass istället. Nej det finns inget utrymme. 
När anvariga ministern behagar uttala sig läggs allt ansvar på landstingen. 

Regeringen tvår sina händer. Istället pratar dem om hur många miljarder som skjuts till. Problemet är bara att detta är inga extrapengar, utan ingår i den allt mindre välfärdsbudgeten. Endast Sahlgrenska universitetssjukhuset kostar 37 miljoner att bedriva, PER DAG! Då är det lätt att låta generös med "miljardsatsningarna". 
Nu satsas det på lärarna. För lärare är statens ansvar. Där skyller man inte på kommunerna. Jag är glad för deras skull. När min bror blir färdig så vill jag så klart att han ska få lön för mödan. Men ja... deras glädje lämnar en viss bitter eftersmak... det gör den. 
 
Usch! Fyy på mig, min taskiga moral och lojalitet! Skäms! 
 
/Emelie

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar