måndag 11 mars 2013

Mera döden



Som sagt... jag tror på en himmel. På livet efter detta.
Jag har aldrig varit rädd för att dö. Aldrig.
Jag har bara varit totalt livrädd för att bli lämnad. På det sättet har döden alltid varit fruktansvärd för mig.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (Ann Heberlein). 
Jag kunde känna igen mig i orden. 
Jag längtade efter frid. Lättnad. Lugn och ro.
Tills en dag... då jag började älska livet lite mer igen. Lite mer för varje dag.
Tills döden föll i ett annat ljus. 
Men rädd för den, det blev jag aldrig. Aldrig för egen del.

Jag har skrivit ett brev som min man inte får öppna. Bara om något, Gud förbude,  skulle hända mig. Om jag skulle vara med om en svår olycka eller annat akut tillstånd som skulle leda till att jag inte kunde föra min egen talan. Jag  har skrivit ner mina önskemål om begränsade vårdåtgärder och hur jag önskar att min begravning ska se ut. 
För att göra det enklare för honom, om någonting skulle hända mig. Jag vill inte att nära och kära ska behöva ta dessa beslut i mitt ställe, vill inte lägga det på dem. Jag vet inte hur mycket makt man har över sitt eget liv. När har man rätt att säga "tack, men nej tack". "Hit, men inte längre". Hur långt gäller lagen om samtycke?

Nu... med bebisen i magen... märker jag hur tankarna kring döden förändras något. 
Jag är fortfarande inte rädd för döden. Skräcken för att bli lämnad har blivit värre. 
Men att själv vara kvar i livet känns viktigare nu. Att få vara kvar, vara med. 
Följa upp. Fullfölja. Göra klart.
Själviska tankar om att hellre dö än lida, att hellre dö än att leva i smärta som olycka eller sjukdom skulle kunna åstadkomma... känns inte längre lika självklara. 
Den enkla vägen ut, att få slippa undan innebär inte längre bara känslor av lättnad, utan även av skam och svek.

Att leva... för någon annan än dig själv.
Att leva för sitt barn. Då blir önskemål om att få slippa undan, att skonas från framtida lidanden inte lika självklara.

/Emelie

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar