torsdag 28 mars 2013

Invandrare och vanliga svenskar



Ja jag vet... jag har tagit upp det förr och jag vet egentligen inte om jag har något vettigt att tillföra diskussionen. Något nytt eller spännande, men jag bara måste skriva om det igen, därför att det gnager i mig. Därför att jag känner att jag måste. 
Det jag pratar om är "vi och dem"-diskussionen och begreppen invandrare och svenskar
I det ibland-halvtrevliga programmet "Efter tio" kallas veckans tema "Välkommen till förorten". Viktiga frågor om integration, segregation, utanförskap och fördomar diskuteras. Bra så. Men begreppen kommer man aldrig ifrån. Försök görs! 

Jag märker det, men det blir liksom aldrig bra... Malou (och hon är inte ensam) slår knut på sig själv. 
Människor delas in i dessa två begrepp, invandrare och svenskar. Försöken som görs är att omformulera sig till "invandrare och vanliga svenskar". Eller "invandrare och andra människor". Men blir det bättre? Blir det inte snarare värre? 
 
Jag har tidigare nämnt en välgjord SVT-dokumentär från tidigare i vår som hette "Hej svensk". Inför att den skulle börja beskrev hallåan handlingen i stil med " nu ska vi träffa klass 2A där läraren Maja är den enda infödda svensken".  

Ordet betyder "född på platsen/född i landet". Var Maja den enda i klassen som var född i Sverige? Svar nej. Det visade sig att majoriteten av barnen var födda här, där emot kom deras föräldrar någon annanstans ifrån... men det är väll ändå en helt annan sak?! I dokumentären förklarade barnen att de inte var några riktiga svenskar, på grund av deras föräldrars ursprung. De fick frågan om de någonsin hälsat på hos en svensk
Nej, det hade de aldrig. Jag tror filmskaparen Ryszard Solarz hade ett gott syfte med filmen, men mitt hjärta värkte av förtvivlan över det enorma utanförskap som de här barnen upplevde och även placerades i av hela vuxenvärlden. 
 
Under en kulturföreläsning på högskolan sa min lärare, ursprungligen från Iran, att hon inte kunde identifiera sig med ordet invandrare, eftersom hon endast vandrat in i Sverige en gång. Sedan dess har hon levt, utbildat sig, gift sig och skaffat sina barn här. Inte en enda gång har hon varit tillbaka i Iran. Då föredrog hon det amerikansk-klingande ordet immigrant bättre. Hon tyckte att det hade en annan klang. Egentligen är det ju bara ett annat ord för invandrare. Synonymerna är "invandra/flytta in", men innehåller ett annat värde. Och det där med värdeladdning och emotionell innebörd i ord är väldigt viktiga. 
För vad menar ett barn, som går i andra klass, är 8 år gammalt när hon/han säger "jag är ingen riktig svensk". Vad upplevs när hon/han får frågan "har du någonsin varit hemma hos en svensk?" eller bedöms som en icke infödd svensk, trots att första andetaget togs på en svensk förlossningsavdelning?Vilket värde får det barnet i samhällets ögon? 

Om det inte hade funnits någon Jimmy Åkesson, sverigedemokrati eller annan främlingsfientlighet så hade diskussionen kanske varit totalt ointressant. Då hade man kunnat slänga sig orden och begreppen lite hur som helt. Allt hade varit lika bra. Lika fint. Lika mycket värt... men så är det ju inte. Eller hur? 
 
Är det rättvist att barn, som är födda och uppvuxna här, betraktas som andra generationens invandrare? Som oäkta eller kanske halvt svenska? Som lite beroende på utseendet ständigt får frågan "var kommer du ifrån?" och inte förväntas svara en svensk stad? Vars värde läggs i färgtoner, efternamn eller andraspråk? Är det rätt?
En del säger att barn som är födda i vårt land föds till frihet. Att vi kan forma vårt eget öde. Att klassamhället är avskaffat. Att ett barn inte kan födas in i en rangordning? 

Så fel... så fruktansvärt fel. 
 
Själv försöker jag verkligen att inte använda dessa begrepp. Men det är inte helt okomplicerat. Dels därför att det det inte finns så många andra beskrivande ord att ta till och dels för att vårt samhälle är uppbyggt efter att man ska placera in människor i fack. Det är en nödvändighet. Annars blir det en jävla oordning. 
Tack och lov har media (i de flesta fall!) en policy att inte skriva om ursprung i rapporteringen kring brott. Det anses räcka med "35-åringen", "Göteborgaren" eller "butiksägaren". De hittar andra sätt att beskriva människor. För det är inte intressant om 35-åringen kom från Irak eller Båstad. Eller om Göteborgarens föräldrar var födda i Chile eller Stockholm. Men i de allra flesta sammanhang anses det allt för intressant för att utesluta. För enkelhetens skull buntar man ihop alla som är födda i ett annat land eller har föräldrar som är det samma till en enda grupp - invandrare. Som en kontrast mot svenskar. 
 
Min lärare föredrog immigrant. Jag föredrar helst att inte blanda i födelseursprung över huvud taget, men jag tycker att utlandsfödd är att föredra. Och är personen inte utlandsfödd... ja då är hon/han svensk. PUNKT SLUT. Men som sagt var... har väldigt svårt att komma på något som helst sammanhang där det verkligen är nödvändigt, givande eller ens intressant att definiera personens födelsestatus. I synnerhet inte i dagligt tal och vardagliga händelser. 
 
/Emelie

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar