måndag 4 mars 2013

Gammelmormor



Until en stad jag är på vandring, synden där är utanför. Livets träd står där i blomning, där som rosor aldrig dör. Där skall rosor aldrig falna, ingen frostnatt dem förstör. Until en stad jag är på vandring, dit där rosor aldrig dör. Svårigheter här vi möta. Satans snaror här förför. Inga frestelser i staden, där som rosor aldrig dör. Där skall rosor aldrig falna, ingen frostnatt dem förstör. Until en stad jag är på vandring, dit där rosor aldrig dör.

Nära, kära är hos Jesus, skaror sjunger nu i kör. Väntar på att jag skall komma, dit där rosor aldrig dör. Där skall rosor aldrig falna, ingen frostnatt dem förstör. Until en stad jag är på vandring, dit där rosor aldrig dör.

Nu är min mormor hos morfar. Och hos Jesus. Där rosor aldrig dör. 



Sista gången jag såg mormor var bara ett par veckor innan. Jag kom hem till henne sent en eftermiddag. Vi drack te, åt kakor och pratade. Och hon pratade och pratade... om allt mellan himmel och jord. Jag fick knappt en syl i vädret, hon hade så mycket att berätta. Så mycket tankar och åsikter som bara måste ut. Hon berättade mycket om sina förlossningar och hur bb-tiden var för sextio år sedan. Jag älskade när hon berättade om det! Hur man var tvungen att ligga platt och stilla i tio dygn efteråt, hur man inte ens fick gå upp och ta en dusch utan fick tvättas i sängen. Hur hon inte fick någon smörgås och kaffe på fin bricka efter första barnet, som de andra mammorna... bara för att hon hade varit ogift då barnet blev till. Hur morfar ensam fick åka och köpa alla bebissaker, hur de inte vågat inhandla något innan de visste att allt gått bra. 

Hon fnös åt mina nya idéer och tyckte att min rumpa var större än magen. Typiskt mormor! Vi skrattade och hon tyckte så mycket om örhängerna hon fick i 80-års present. På kortet hade jag skrivit "jag hoppas att du blir 100 år för jag vill njuta av dig länge, länge till!" "Neeej det hoppas jag veeerkligen inte!" sa hon bestämt. 
Ett par veckor senare var hon borta. Konstigt. 

Just nu känner jag mig tom. Konstigt och outgrundligt tom. 
Hon fick aldrig se sitt barnbarnsbarnbarn, men hon var så glad över det lilla livet i min mage. Jag är ändå tacksam. Tacksam över att det gick fort, att hon var kognitivt klar in i det sista, att hon klarade sig själv ända till slutet. Hon var trött. Hon längtade efter morfar. Och han, i sin himmel, efter henne. 

Jag kommer att gråta. Det vet jag. Men just nu kan jag inte. 
Mina ögon är torra, mitt hjärta är avtrubbat. 
Så jag lyssnar på när 'Änglagård's Rut sjunger Dit där rosor aldrig dör och väntar... 

Vila i frid min älskade, älskade mormor. 

/Emelie 

1 kommentar:

  1. Hjärtat! blir så ledsen när jag läser att din fina gammelmormor gått bort! Jag förstår att det känns tufft nu!
    Skriver ett mail senare i eftermiddag gumman!

    Ta hand om dig tills dess, jag tänker på dig hela tiden! <3
    Kramar sanna

    SvaraRadera