Den svåra frågan om abort

Nu till en svår fråga... 



Igår var jag på Mödravården och gjorde ett ultaljud. Allt såg bra ut. Jag fick beskedet att jag hade "ett mycket aktivt foster" i magen. Det värmde så klart mitt hjärta. 
Men jag reagerade på ordet FOSTER.  
"Det är inget foster", tänkte jag. "Det är min bebis. Mitt barn". Jag försökte googla fram det där... när blir ett foster, ett barn. Men jag hade lite svårt att få ett svar. Kanske hör det tätt ihop med abortfrågan. Det är lättare att prata om abort av foster, än barn. 

I Sverige är abort helt tillåtet fram till veckan 18. Mellan veckan 19-22 är abort tillåten efter Socialstyrelsens godkännande, vid särskilda skäl. Det kan till exempel vara att man är mycket ung, missbruk eller att graviditeten blivit till genom en våldtäkt. 
I de flesta europeiska länder går den helt tillåtna gränsen vid tolv veckor.

I mitt googlande ramlade jag över en artikel från DN från 2011, där en sjuksköterska slagit larm till Socialstyrelsen. Det är mycket ovanligt, men det händer att aborterade foster/barn, som sker i vecka 22 har varit vid liv när det kommer ut. Det har andats och rört på sig. Vården får då inget göra. Sjuksköterskan berättar hur de virar in den lilla varelsen i en filt, lägger i sköljen för att låta den självdö. För mig låter det här helt vidrigt. Jag skulle bli galen av att arbeta på en sådan arbetsplats, jag skulle inte stå ut.
Om ett barn föds efter vecka 22 sätts alla tillgängliga resurser in för att rädda det lilla livet. 
För mig blir det här väldigt konstigt. Det är någonting i mitt hjärta som brister, vid tanken på det här. 

MEN... det är en jätte svår fråga. För abortlagen är oerhört viktig för jämställdheten! Kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp är helig och får, i ett demokratiskt rättssamhälle, aldrig någonsin ifrågasättas! 
Aborter har gjorts i alla tider, i alla länder. Med eller utan abortlagstiftning. Kan det inte göras på sjukhus, görs det i stället med vassa tillhyggen eller gift i hemmet, med stor fara för kvinnans liv. Rätten till abort är absolut nödvändig. 

En annan aspekt är frågan om vilket liv barnet får då det föds. Sociala skäl för att genomföra en sen abort kan då vara att mamman är ung eller missbrukare. Att vara ung är så klart inte synonymt med att vara en olämplig förälder, möjligtvis kan det vara svårare att bli mamma som 15-åring, än senare i livet. Missbruk kan påverka det nya livet redan som embryo, för att inte tala om hur det påverkar ett barn att växa upp mitt i ett kaos av missbruk. Kanske är det då bättre att aldrig sättas till världen? 
Alla barn förtjänar en trygg uppväxt. Om det är omöjligt... kanske kan det berättiga att graviditeten avbryts?
Jag har ingen källa på det, men jag har hört att medicinska skäl till sen abort kan vara Down Syndrom eller Gomspalt. Frågan om Down Syndrom är svår... numera erbjuds alla (något äldre) kvinnor provtagningar för att se om fostret misstänkts ha sjukdomen. Ett besked som tyder på detta kan leda till att kvinnan väljer att avbryta. Kanske utan att fostret verkligen var sjukt, då det bara fanns en misstanke. Gomspalt... är inte det relativt lättåtgärdat i Sverige? Det kräver en del operationer och säkert mycket lidande för det lilla barnet, men är det en tillräckligt svår sjukdom för att räknas som särskilda skäl.

Jag vet inte... känns det inte ovärdigt att diskutera människovärdet på det här sättet? 
Lidande och ett värdigt liv är svårbedömliga saker. Vad krävs för att en människa ska bli lycklig? Hur frisk behöver man vara? Hur normal behöver man vara? Under vilka förutsättningar behöver man leva? 
Det är inga lätta frågor och det finns inga självklara svar. 

Kanske finns det inget bättre svar än att det måste vara upp till kvinnans egen upplevelse? 
Men var går då gränsen mellan det fria valet och det egna ansvaret? Om man gått med en graviditet i över 20 veckor... får man liksom inte krasst skylla sig själv då? Varför har man inte agerat tidigare? 
Har man rätt att hävda sin rätt hur långt som helst? 

I vecka 12 är fostret 6 cm långt, väger 15 gram. Skallben och fingeravtryck formas. 
Armar och ben rör på sig, nästan alla organ finns på plats. 
I vecka 18 är fostret 20 cm långt, väger 250 gram. Det kan svälja, känna smak och uppfatta ljud. 
I vecka 22 är fostret 27 cm långt, väger 450 gram. Det reagerar på ljud, ljus, smärta och kan göra bakåtkullerbytta.

Jag är verkligen, verkligen, verkligen för abort! Men det gör så ont i hjärtat när jag tänker på det här lilla livet, som har så många funktioner och vars liv ändå måste avbrytas. För att det inte är önskat. Eller för att föräldrarna inte är kapabla. 
Tycker ändå att gränserna ska sänkas. Både den helt tillåtna och den där särskilda skäl krävs. Har man väntat så länge, då anser jag att man får föda barnet och adoptera bort det. Att abortera ett barn, som faktiskt kan överleva utanför kroppen, som kan höra, känna smärta, andas och röra sig för att självdö i sköljen... det är inte värdigt och kan knappt kallas abort längre. 
Sverige behöver satsa på en bra sexualundervisning, lättillgängliga preventivmedel och ett ökat preventivt socialt arbete i kommunerna och landstingen!

/Emelie