Tro

Blev plötsligt inspirerad att spinna vidare på mitt julinlägg om tro. Om min gudstro.



Jag växte inte på något vis upp i ett kristet hem. Jag gick på Kyrkans barntimme som barn. Där läste prästens elaka (ja, det var hon faktiskt!) fru ur Barnens bibel, men mest så lekte, pysslade och knåpade vi. Mamma hade ingen uppfostrande avsikt med att låta mig gå där... det var mer som en fritidssysselsättning. Där emot så växte jag upp under fria förhållanden. Där man fick tycka som man ville, bara man kunde argumentera för sig. Där det diskuterades högt och lågt. Där jag som barn fick tänka, analysera och filosofera. Jag tror att frihet är en förutsättning för att en tro ska kunna födas. Frihet att tala och tänka.

Tanken om Gud har nog alltid funnits hos mig. Jag vet inte alls var den kommer ifrån. Inte från Barnens bibel och jag har inget minne av att man pratade om just Gud hemma...
När jag var 15 år (eller nåt) konfirmerade jag mig. Det var en självklarhet, men jag visste inte riktigt varför. Vår grupp hade två unga, nyutbildade, jätte fina präster som ledde oss.
Jag minns det som roligt. Jag och min bästis fnissade oss igenom lektionerna och gick i kyrkan två gånger varje söndag, för att bli klara med de 15 obligatoriska gudstjänsterna så fort som möjligt (en gång gick vi på tre sycken sammma dag). Det var en fin tid på många sätt, men inte särskilt omvälvande. Inte några aha-ögonblick eller livsomvälvande samtal.
Kvällen efter konfirmationen hände något märkligt. Jag hade som sagt var trott på Gud i i stort sätt hela mitt liv, men det som upplevdes där och då var allra första gången.  
Jag kände Guds närvaro, som om Han befann sig precis bredvid. Och jag var helt övertygad om att det var Gud jag kände, av hela mitt väsen. Gud fyllde hela mig, hela rummet, hela min värld. Efter den känslan har jag svårt att föreställa mig tvivla på Hans existens.

Men min tro var inte helt okomplicerad. Jag hade en längre period av svåra kval. Hur såg min tro ut? Jag visste att jag trodde på Gud, men var jag kristen? Jag hade kontakt med människor som var en del av en frikyrka, som ställde frågor jag inte kunde besvara.
Jag hade hårda inre krav på mig att bestämma mig! Bestämma mig för vad jag trodde på och hur jag trodde. Om jag trodde på det ena, så motsade det något annat.
Jag var mycket förvirrad. Många människor har försökt tuta i mig att om jag inte tror på det och det, så är jag ingen riktig kristen! En riktig kristen måste exempelvis tro på att Jesus liv kom till, såg ut och avslutades exakt som Nya testamentet beskriver det. Vissa anser att även Gamla testamentet måste tas emot med öppen famn. Vilket då avvisar vetenskapen och evolutionen. Min ivriga vilja att komma fram till något form av beslut plågade mig under lång tid. Jag bar på en känsla av att vara falsk. Att Gud inte accepterade mig som den jag var.

Senare under tonåren gick jag igenom svår psykisk ohälsa. Jag vill inte gå in allt för djupt på det. Det beror inte på att jag skäms och inte vill prata om det. Jag önskar att vi kunde prata mycket, mycket mer om dessa frågor. Men jag har inte riktigt kommit över den där gränsen att kunna skriva fritt om det, för allmän beskådan på nätet. Hur som helst... under mina mest mörka och förtvivlade stunder kunde jag uppleva en stark känsla av att vara övergiven, av Gud. Upplevelsen av att vara buren blev i perioder allt mer sällsynta. Jag var ensam i min desperation.
När man går längst Falkenbergs stränder, när vattnets och himlens färger är lika mörka, när man knappt kan skilja dem åt vid horisonten, när vågorna slår hårt mot strandkanten och vinden griper tag och vill få omkull en... då är förhållandena till en uppriktig konversation med en frånvarande Gud som bäst. Då är stränderna tomma. Ens röst försvinner med stormen.
Då kunde jag skrika. Skrika i förtvivlan. Gud, var är du?! Varför bär du mig inte?! Gud hjälp mig!!  Ibland stod jag kvar, med vinden i håret, utan svar. Ibland kunde jag falla till marken, känna den kalla sanden under händerna för att snart uppleva en lättnad. Du är inte ensam...

Under den här tiden hade jag min bästa vän och min mamma som sa åt mig att det skulle bli bättre. Kämpa bara på, så kommer det bli bättre. Jag är så tacksam för det.
Men jag är också övertygad om att om Gud inte burit och funnits, så hade jag inte klarat av det. Med Guds hjälp fann jag styrkan och förmågan. Absolut.

Till slut kom jag också till insikt om att jag inte alls behövde bestämma mig. Jag är trygg i min tro. När jag är på Gudstjänst så tar jag till mig det jag vill och det jag inte känner igen, det lägger jag inte på hjärtat. Jag väljer bort.
Jesus är för mig mig fantastisk. Han var en fantastisk människa. Men beskrivningen som Bibeln återger tror jag inte fullt ut på. Jag ser den som ett historisk dokument. Skrivet av många olika människor, under många år. Material har lagts till, tagits bort och skrivits om.
Den tanken gör mig inte till en sämre kristen. Det vet jag nu.

För mig handlar tro om kärlek. Kärlek till Gud, sig själv och sin nästa. Att försöka göra rätt, leva rätt, i kärlekens namn. Min kanske största synd, som jag bett om hjälp att reda ur många gånger, är oförmågan att förlåta en människa som finns i min närhet. Långsyntheten. Självmedlidandet. Bristande vilja att se den andra personens sida. Minnen som sitter fast, som inte vill lämna, som hindrar mig. Där brister jag som troende. Där kan jag inte följa Jesus exempel. Där fortsätter min kamp.

Trots att tron inte alltid är helt enkel, att den utmanar, sviker och komplicerar så är den för mig en enorm trygghet. Jag vänder mig till Honom i förtvivlan, glädje, rädsla, sorg och tacksamhet.
Jag kan inte svara på hur jag skulle reagera om det värsta tänkbara skulle hända.
Vad är det du vill? Vad ska jag tro? Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund. Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej. Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret. Att du inte finns till, fast jag trodde på dig. Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute? Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få? Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden? Om du inte fanns till, ja vad gjorde jag då?
Helen Sjöhoms ord får mig att rysa. Jag har aldrig väckt frågan, men än är jag så förskonad.
Och visst hade jag varit en spillra på ett mörkt och stormigt hav utan Honom.

/Emelie

Ps. Tar tillfället i akt att tipsa om Jonas Gardells Om Jesus. En helt enastående bok som får läsaren att tänka, känna och begrunda! Och fick mig att tro, än mer.