I går fyllde jag ett år som sjuksköterska. Jag och alla vi i SSK09V.
I ett år har vi varit legitemerade.
Det var aldrig meningen att jag skulle bli sjuksköterska. Jag skulle ju bli journalist.
Som utrikeskorre skulle jag resa till Mellanöstern, Ryssland och USA för att gräva.
Jag skulle skriva politiska repotage, hänga på presskonferanser och så småningom försöka mig på att bli författare. Så naivt det låter! Möjligvis hade jag kunnat få vikariera lite på någon lokaltidning, kämpa mig fram som frilandsare. Alla kan inte bli Åse Seirestad eller Johanne Hildebrandt... men det var så min dröm såg ut! Aldrig skulle jag jobba inom vården, som min mamma!
När jag, som 19 åring, varit arbetslös i några månader tog jag extrajobb som vårdbiträde inom äldrevården. Det var absolut ingenting som jag ville, men till slut blev jag tvungen. Jag hade inte särskilt höga förväntningar. På boendet fanns det en kvinna som hette Brita (ja, med ett T). Hon var dement, kunde inte stå på benen och behövde hjälp med i princip allt. När hon var uttråkad, trött, orolig eller ensam började hon ropa. "Hallå! Hallå!" med hög stämma. Befann hon sig då inne i dagrummet löste personalen problemet genom att köra in henne på sitt rum. Kunde man ändå höra hennes ropande, då stängde man dörren. Med mina nya ögon var den här behandlingen kränkande.
Så jag tog mig tid att sitta ner i stället. Jag högläste ur Hallands nyheter och kammade hennes hår. Till slut slutade hon att ropa "Hallå! Hallå!" och började istället ropa "Emelie! Emelie!" Brita fick mig att se det vackra och fina i att jobba med människor. Att, så otroligt lätt, kunna glädja en annan människa. Känslan av att vara behövd och uppskattad. Jag minns det som ett uppvaknande. Något fantastiskt!
Men... trots att omvårdnad visade sig vara mer än jag någonsin kunnat föreställa mig, så var jag fast besluten att bli journalist. Hösten 2007 började jag därför läsa Media och kommunikationsvetenskap i Jönköping. I samma veva blev jag blixtföreälskad i den man jag träffade på tåget mellan Göteborg och Jönköping. "Jag vill leva resten av mitt liv och bilda familj med honom"-förälskad. Jag kunde inte fokusera på mina studier.
Kunde inte tänka på något annat. All passion som fanns inom mig lade jag på honom. Litteraturen och föreläsningarna fick någonting grått och tråkigt över sig.
Jag började fundera mer och mer på hur mitt liv skulle se ut om några år. Tanken på att resa till Irak och skriva kändes inte lika lockande... jag ville ha barn, hus, gifta mig.
Ja, dem tankarna kom väldigt tidigt i vårat förhållande... i allafall hos mig!
Jag ville ha trygghet, en fast lön på kontot varje månad och regelbundna arbetstider. Och någonstans här började tankarna på sjuksköterskeyrket att väckas till liv. Inte som en bomb som föll ner. Inte efter månader av kval. Utan som en naturlig och odramatisk övergång.
Efter en flytt tillbaka till Västkusten och tre månaders intensiv matteB-pluggande hamnade jag till slut på Högskolan Väst. Det var januari 2009.
Under hela utbildningen och alla praktiker har jag varit så osäker på mig själv.
Hur skulle jag klara av det här? I perioder kändes det övermäktigt. Jag tror inte att allmänheten förstår... varken hur tuff utbildningen är (hur mycket som vi måste lära oss, vilken stor kunskap som vi ska besitta) eller vilket ansvar vi sen ska bära på våra axlar som färdigutbildade.
En del ser på oss som något avancerade undersköterskor, andra som läkarassistenter. En del frågar "ska du inte läsa vidare till läkare sen?" som om vårt yrke är något halvt, mitt emellan. Det finns en opinion för höjda lärarlöner och en ökad status för kåren, för folk vet vad en lärare gör. Vi sjuksköterskor tycks slåss i motvind. Det finns ingen förståelse. Det förväntas så mycket av oss, men vi ska inte ha någonting för det.
Jag har hört (och än mer inom psykiatrin där jag nu befinner mig) att det inte är så stor skillnad mellan undersköterskor och sjuksköterskor. Vi kan, i princip, göra samma saker. Den reella kompentensen är den viktigaste och den ser tydligen likadan ut för båda yrkesgrupperna. Vidareutbildning är inte så mycket värt, för det är personligheten som räknas, inte högskolepoängen. Att den här synen finns ute i allmänheten är illa nog.
Att den dessutom florerar inom vården är ännu värre. Åsikter som dessa hjälper till att trycka ner oss. Bidrar till att vidareutbildning inte lönar sig ett jä... skit i plånboken.
Visst... reell kunskap och personlighet är naturligtvis jätte viktigt. Men det går inte att komma ifrån att det spelar roll om man har en gymnasieutbildning eller en treårig akademisk högskoleutbildning. Att påstå att vi kan utföra lika arbetsuppgifter med lika reultat, att det inte ska vara någon skillnad, är det samma som att förkasta våra tre år och hundratals tusen i skulder till CSN. Det är som att skratta åt Socialstyrelsen, som satt upp vår yrkesbeskrivning och utfärdat vår legitimation. Det är att förminska min profession och yrkesroll.
Jag har haft det lite kämpigt de senaste månaderna, rent yrkesmässigt. Saker och ting har ställs på sin spets. Det har funnits en del tvivel inom mig. Det har hänt saker som fått mig att tappa lusten. Jag har sett hur delar av vården brister, vilket gör mig rädd. Både för min egen hälsa och patienternas. Jag har varit arg och upplevt känslor av hopplöshet. Jag har fått påminna mig själv om varför jag blev sjuksköterska.
Varför jag tycker att det här är världens bästa yrke. Hur jag kännt det då adrenalinet pumpat, hjärtat värmts och tillfredsställelsen fyllt hela kroppen. Om man tycker om att prata med människor och är genuint intresserad av att ta del av livsöden, då är mitt yrke det bästa som finns. Att möta patienterna i deras sorg, oro och hopplöshet... att kunna använda sig själv och sina kunskaper till att hjälpa... Att se resultat på det man gör, att ge människor goda erfaranheter av vården... det är glädje för mig.
Ett år har gått. Jag har lärt mig så mycket. Känner mig hungrig på mer, vill mer!
Klarar mer än vad jag tror. Men har så lång väg kvar, dit jag vill komma. Är ännu inte den sjuksköterska jag vill vara. Kanske ska man aldrig komma dit? Kanske ska man byta bana den dag som man lutar sig tillbaka och tänker "jag är bäst. Jag kan allt!"?
Det är det näst bästa med mitt yrke, efter patientkontakten... att det finns SÅ MÅNGA vägar att vandra. Så många möjligheter. Det är nästan omöjligt att fastna i slentrian, om man inte vill. Blir man bara erbjuden möjligheten till utveckling, så kan man aldrig bli trött på sitt jobb som sjuksköterska.
Jag är lite emot den där synen... att sjuksköterskeyrket skulle vara det samma som en identitet. Ett kall. Det är ett YRKE! Ett jobb. Som man stämplar in och ut ifrån.
Som man ska ha betalt för. Få goda villkor för att genomföra. Men jag tror inte att det går att rymma ifrån det faktum att sjuksköterskor är av ett visst släkte. Att yrket ofta går i arv. Att det passar en viss typ av människor. Vi har mycket som binder oss samman, det kan man både se och höra. När jag ser på min lillasyster, så ser jag en sjuksköterska. Hon vill inte tro på det, men jag vet! Hon har det i sig, precis som jag och min mamma har.
Jag kommer, så länge jag lever och under hela min karriär, att slåss för sjuksköterskans ställning i samhället. Just nu känns det mest primära, akuta rent av, att få upp lönen.
En ingångslön på 21-22 000 är väll okej. Men löneökningen med åren är under all kritik. Att ta på sig extrauppdrag lönar sig inte. Att vidareutbilda sig lönar sig inte. Att arbeta under ickebekväm arbetstid lönar sig inte.
Jag är värd mer, så det så!
/Emelie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar