onsdag 23 januari 2013

Sjuksköterskor på krigsstigen!

Kronika_april_2012_540_408

Läser ständigt diskussioner på Facebook bland sjuksköterskor (mest nya, eftersom det är i dem kretsarna som jag rör mig) om frustrationen kring våra arbetsvillkor.
Det är löner som inte räcker till, arbetstider, bristande dygnsvila, för mycket tid borta från familjen, överbeläggningar, dålig semesterplanering och trötthet.
Många av oss har bara jobbat i drygt ett år och finner redan situationen som förkastlig. Många drömmer om Norge... jobba mindre, tjäna mer. Många nöjer sig med att drömma om kommunen, att lämna landstinget för att få ihop sitt liv.

Läste i facktidningen att det är många sjuksköterskor, i jämförelse med andra utbildade yrkesgrupper, som helt byter bana... börjar jobba med någonting som inte har med vård att göra över huvud taget.
Såg på något annat läns lokalnyheter i veckan (tidigt på morgonen framför frukosten). Antal sjuksköterskestudenter hade ökat till vårterminen. Många ville bli sjuksköterskor, "trots låga ingångslöner" (låga ingångslöner, ja om det ändå var där det största problemet låg. Enligt mig är det snarare den otroligt långsamma löneutvecklingen med tiden som är det riktigt skamliga!).
Jag tror att förklaringen i det det höga söktrycket ligger i att:
1. Diskussionerna kring lönerna har kommit (lite mer) upp till ytan.
2. Det är jobbkris! Regeringen har fullständigt misslyckats med "arbetslinjen". Folk vill ha jobb.
3. Man vet inte riktigt vad som väntar.
Det gjorde i allafall inte jag. Jag säger absolut inte att jag bara blivit negativt överraskad, snarare tvärt om. Omständigheterna till trots, det här yrket är världens bästa!
Så mycket mer än vad jag kunnat föreställa mig. Men när jag satte mig där i Stora aulan för det första uppropet hade jag heller aldrig kunnat föreställa mig de problem som vården och min då framtida yrkesgrupp drogs med. Lite naiv... och under hela utbildningen försökte lärarna (som själva är sjuksköterskor) att upprätthålla den där naiva verklighetsuppfattningen. Lära rätt, inte om verkligheten!

Många sökande studenter... politikerna tycks vara lugna. De behöver inte engagera sig i våra frågor. Sjuksköterskor kommer det alltid att finnas. De förlitar sig till människors välvilja och genuina intresse för människor. De förlitar sig på att vi alltid kommer att ställa upp, som gjorts i alla tider, som vi är kända för att göra. Vårt kall.
Men jag (och många med mig) ser att det håller på att hända någonting med den nya generationens sjuksköterskor. Hur fler och fler höjer sina röster och säger "nu fan räcker det!"
Vi vill inte jobba varannan helg, varannan julafton, ha tre semesterperioder, sova fem timmar mellan passen, aldrig se våra familjer för att vi bor på jobbet, få 20 kr (eller vad det är) extra i timmen för att jobba lörd/sönd eller jobba övertid var och varannan dag. Vi vill inte ge, ge och ge och få 17-18 000 kronor för det den 27:e varje månad. Vi vill ha någonting mer! Vi vill ha möjlighet till vidareutbildning och kompetensutveckling utan att behöva betala för det själva. Vi vill få betalt för det merjobb vi gör. Vi vill bli behandlade som de akademiker vi är!
Jag misstänker att äldre och erfarna sjuksköterskor tycker att vi är lite bortskämda. "Ni har jobbat ett år och gnäller redan! Kom tillbaka efter 30 år så får ni se!". Kanske med rätta. Men vi tillhör en annan generation. En generation som inte är rädd för att kräva sina rättigheter. På gott och ont.

Vill politikerna att studenterna ska fortsätta söka till utbildningen, ha några sjuksköterskor anställda inom landstingen, ha tillgång till specialistsjuksköterskor på operation och inom psykiatrin, behålla den enorma kompetensen som finns inom våra vårdinstanser... ja då får de se till att göra någonting åt det!



/Emelie

2 kommentarer:

  1. Hej Emelie!
    Din gamla klasskompis Ida här :-)!

    Jag älskar vårat yrke! Men trodde aldrig jag skulle bli en sån där bitter syster, men ibland undrar man vad man är värd? Vi ger och ger men får aldrig något tillbaka (förutom av patienterna). Vill aldrig sluta arbeta som syrra, men jag vill ha bättre villkor! :-)
    Så ja, Norge lockar mig. För jag vill ha mer pengar! haha.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag älskar också vårt yrke och patientkontakten är ju det bästa som finns! Det är synd att organisationerna fungerar så dåligt. Hörde du om sjuksköterskorna i Lund som sa upp sig i protest? Tror att det kommer bli mer och mer så... tyvärr.
      Hoppas att allt är bra med dig annars!
      Kram!

      Radera