Nya siffror från Försäkringskassan visar att papporna tog ut 24,4 % av föräldraledigheten förra året, en ökning med 0,7 procentenheter jämfört med 2011.
Om ökningen fortsätter i samma (långsamma) takt, kommer Sveriges föräldrar att dela lika på föräldraledigheten kring 2037, det vill säga ungefär när det är dags för mig att få barnbarn. När barnen blir sjuka är papporna hemma och vabbar drygt 36 % av dagarna.
Hemma hos oss har vi börjat planera lite inför föräldraledigheten. I princip tycker jag att man ska dela 50/50. Både av jämställdhetsskäl och för barnets skull, att relationen till pappa ska bli lika viktig som den är till mamma. Men i mitt hjärta kan jag inte känna så. Min hjärna och mitt förnuft är lite klokare. Jag vill att M ska vara föräldraledig, men hälften?! Nja...
Jag kan känna mig som den mest falska människa i hela världen. Hur kan man tycka en massa saker i teorin och sedan inte leva efter samma principer? Det är ju jätte bra att män tar mer av ansvaret hemma! Det är ju precis den vägen vi ska gå! Det ska vara en självklarhet. Men det känns inte riktigt så. Inte i hjärtat.
Jag kan inte bestämma mig. I mångt och mycket (nästan allt) ser jag det sociala arvet som det dominerande. Det genetiska arvet tror jag har mindre betydelse, i nästan alla sammanhang. Men att jag, som kvinna, känner ett sånt otroligt stort behov av att vara hemma med min bebis så länge som jag bara kan... är det genetiskt eller har jag blivit socialiserad till att känna så?
Kanske inte nästa generation, men nästa igen... kommer de att tänka att pappans behov av bebistid är det samma som mammans? Kommer det kännas lika omöjligt för papporna att lämna sin bebis på BB, åka hem och sova och komma tillbaka nästa dag... som det känns för kvinnor idag? Eller är det något som sitter i vår arvsmassa? Gör de 9 månaderna i magen och bandet som knyts under amningen att en pappa aldrig kan uppleva det en mamma upplever?
Men hur är det med adopterade barn? tänker jag då.
Då man inte burit och ammat. Då man har exakt samma förutsättningar från början. Inte kan dessa mammor ha mindre moderskänslor än om man föder sitt barn? Inte kan faderskänslorna vara annorlunda än hennes upplevelser, om man möter barnet på samma sätt? Eller är det någonting i oss kvinnor, som oavsett hur vi får barn, reagerar lite extra? Som ökar vårt behov av att vara närvarande?
Jag vet inte... jag tycker att det är jätte svårt. Många områden, som rör jämställdhet, är glasklara för mig. Jag är väldigt svart eller vit. Så här är det! Punkt. När det kommer till barn och modersrollen är jag mer ambivalent. Speciellt nu, när jag är påväg att bli mamma själv.
Kanske kommer det att visa sig, kanske blir saker och ting mer självklara allt eftersom. Men jag vill ju visa mitt barn hur viktigt jämställdhet är! Och man blir som man umgås... man tar efter det man ser... så är det ju!
Svårt det här.
/Emelie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar