Ni har alla sett nyhetsbevakningen från Indien de senaste veckorna? Om hur kvinnor, men också män, har rest sig upp i protest. Krävt dödsstraff för de män som i en gruppvåldtäkt kränkte och dödade en ung kvinna. Vi upprörs alla över den brutalitet som gärningsmännen visade. Deras advokat skyller på kvinnan. Han hävdar att han aldrig någonsin stött på ett våldtäktsoffer som varit en "bra" kvinna. Hon sägs ha varit allt för influerad av västerligt tänkande. Hennes föräldrar hade skickat henne till storstaden för att studera, vilket ingen indisk kvinna bör. Vi upprörs också över detta faktum.
Det exotiska landet i öst med avvikande och extrama åsikter. Den nedriga kvinnosynen. Det blir även en attack mot oss i väst! Se så de ser ner på kvinnor här! På vår livsstil!
Jag önskar dem inte dödsstaff. Främst av den orsaken att jag är emot dödsstaffet som sådant. Men det vore också en allt för stor lättnad för förövarna. Ett livstidslångt fängelsestraff tror jag är är betydligt svårare att leva med, än den kortvariga ångest det innebär att dödas. Men jag slås av en annan tanke...
Jag slås av vår förfäran inför det indiska rättssystemet och jämställdheten.
Jag önskar dem inte dödsstaff. Främst av den orsaken att jag är emot dödsstaffet som sådant. Men det vore också en allt för stor lättnad för förövarna. Ett livstidslångt fängelsestraff tror jag är är betydligt svårare att leva med, än den kortvariga ångest det innebär att dödas. Men jag slås av en annan tanke...
Jag slås av vår förfäran inför det indiska rättssystemet och jämställdheten.
Jag slås av medias okunnighet och ovilja att granska den svenska jämställdheten och vårt rättssystem.
Varför görs det inga vida tolkningar? Varför dras det inga paraleller?
Under 2011 anmäldes 17 100 stycken sexualbrott i Sverige.
Från året innan ökade anmälda våldtäkter med 10 %
98 % av de anmälda var män.
26 % ska ha skett i förövaren eller offrets hem.
Man misstänker att 23 % av alla våldtäkter anmäls (det vill säga 77 % gör det inte).
Under första halvåret 2012 anmäldes 7 660 sexualbrott.
Man räknar med att mellan 6-13 % av alla anmälda våldtäkter leder till åtal. Långt, långt ifrån alla dem döms.
Forskning har visat att det är högre risk att dömmas om man som våldtäktsman är av utländsk härkomst, är arbetslös eller var alkoholpåverkad då brottet begicks (inte att de är överrepresenterade i anmälningsstatisiken, men domstolarna är mer benägna att dömma en sådan här person när han står inför rätta!). (Fakta är hämtad från Brå ocb Amnesty.)
Det är vida känt att kvinnor som vittnar mot förövaren själv får kritiska frågor från dennes advokat. Vad hade du på dig? Hur kort kjol hade du? Hur djup urringning? Hur många hade du dansat med? Men ni har väll varit ihop? Hur många övriga pojkvänner har du haft? Sa du nej? Varför låg du bara där? Ville du inte egentligen?
Det är en uråldrig gammal metod som tillsammans med "hellre fria än fälla"-principen leder till att näst intill inga våldtäkter leder till att offret får en rättslig upprättelse.
Domstolarna tycks dessutom inte ta hänsyn till det faktum att en djupt medärvd reflex vid rädlsa och skräck är att frysa, inte säga någonting, inte röra sig. Advokater använder fortfarande denna ryggmärgsreflex som ett vapen mot kvinnan. Du bara låg där!
Jag har ingen statiskt om dömda sexualbrottslingar i Indien. Jag kan gissa att de är nära noll. Precis som i Sverige.
Vi har en förmåga att slå oss för bröstet. Att tycka att vi är så mycket bättre än övriga världen. Och ja, jag vet också att vi har kommit längre i vårt jämställdhetsarbete än Indien.
Trots att vi har lååång väg att gå tills män och kvinnor har lika förutsättningar i det här landet, så är jag stolt över var vi är idag. Jag är stolt över mina medsystrar som under hundratals år har fört kvinnokampen före mig. Men jag skäms över att vår rättsliga sexualvåldsstatistik är högst jämförbar med Indiens.
Varför görs det inga vida tolkningar? Varför dras det inga paraleller?
Under 2011 anmäldes 17 100 stycken sexualbrott i Sverige.
Från året innan ökade anmälda våldtäkter med 10 %
98 % av de anmälda var män.
26 % ska ha skett i förövaren eller offrets hem.
Man misstänker att 23 % av alla våldtäkter anmäls (det vill säga 77 % gör det inte).
Under första halvåret 2012 anmäldes 7 660 sexualbrott.
Man räknar med att mellan 6-13 % av alla anmälda våldtäkter leder till åtal. Långt, långt ifrån alla dem döms.
Forskning har visat att det är högre risk att dömmas om man som våldtäktsman är av utländsk härkomst, är arbetslös eller var alkoholpåverkad då brottet begicks (inte att de är överrepresenterade i anmälningsstatisiken, men domstolarna är mer benägna att dömma en sådan här person när han står inför rätta!). (Fakta är hämtad från Brå ocb Amnesty.)
Det är vida känt att kvinnor som vittnar mot förövaren själv får kritiska frågor från dennes advokat. Vad hade du på dig? Hur kort kjol hade du? Hur djup urringning? Hur många hade du dansat med? Men ni har väll varit ihop? Hur många övriga pojkvänner har du haft? Sa du nej? Varför låg du bara där? Ville du inte egentligen?
Det är en uråldrig gammal metod som tillsammans med "hellre fria än fälla"-principen leder till att näst intill inga våldtäkter leder till att offret får en rättslig upprättelse.
Domstolarna tycks dessutom inte ta hänsyn till det faktum att en djupt medärvd reflex vid rädlsa och skräck är att frysa, inte säga någonting, inte röra sig. Advokater använder fortfarande denna ryggmärgsreflex som ett vapen mot kvinnan. Du bara låg där!
Jag har ingen statiskt om dömda sexualbrottslingar i Indien. Jag kan gissa att de är nära noll. Precis som i Sverige.
Vi har en förmåga att slå oss för bröstet. Att tycka att vi är så mycket bättre än övriga världen. Och ja, jag vet också att vi har kommit längre i vårt jämställdhetsarbete än Indien.
Trots att vi har lååång väg att gå tills män och kvinnor har lika förutsättningar i det här landet, så är jag stolt över var vi är idag. Jag är stolt över mina medsystrar som under hundratals år har fört kvinnokampen före mig. Men jag skäms över att vår rättsliga sexualvåldsstatistik är högst jämförbar med Indiens.
Det är en skam för Sverige och det övergår mitt försånd att vi inte tar det på större allvar! Vi borde också tåga längst gatorna och skrika ut vår frustration. Vi borde också prata om de attitydförändringar som behöver genomföras. Istället lutar vi oss nöjt tillbaka och tänker "vilken tur att vi inte bor i Indien".
/Emelie
/Emelie
Klokt och tankvärt. Som alltid. Puss
SvaraRadera