Sverigedemokraterna

Ovan: Sverigedemokraternas affish från 1990. Partiet som i dagarna firar 25-års jubeleum och 9-procentigt stöd i opinionen.

Igår lördags tittade vi på QXgalan. Man blir alldeles varm inombords. Så mycket kärlek... så mycket fina människor. Jonas Gardell gjorde mig nästan tårögd.
Bilder på Pride visades. Tusentals människor som går i led för alla människors lika värde. Man blir inspirerad och tänker att världen är god.
Majoriteten av alla människor tycker inte som Sd och annan högerextrem populism. Majoriteten tror på humanism och likvärdighet. Ändå... nästan var tionde svensk röstberättigad kan tänka sig att lägga sin röst på ett rasistiskt och kvinnofientligt parti. För mig är valdagen helig. Att inte rösta är en omöjlig tanke, likaså att rösta blankt.
Det är varje människas rättighet, men också skyldighet att rösta fram landets ledare. Tanken på att det så många människor, på denna heliga dag då demokratins fana vajar stolt och högt, väljer att kryssa i Jimmy Åkesson är för mig helt oförståeligt.

I Sverige finns det lite mer än 7 miljoner röstberättigade. 9 % av 7 miljoner... det blir ca  630 000 människor (om min procenträkning stämmer). 630 000 människor som tycker att minskad invandring är svaret på allt. Som anser att kvinnans plats är vid spisen, att hennes rättigheter ska inkränkas, blandade kulturer är ett hot och att hotade människor inte ska tas om hand. Det är lite svårt för mig att ta in. Enda sättet för mig att hantera detta faktum är att förminska dem.
Alla dessa människor kan omöjligt vara rasister, de måste bara vara obildade!
Åkesson har ändå ingen makt. Han kan ropa vågmästarroll hur mycket han vill, det är ändå ingen som lyssnar!
9 procent... ett och ett halvt år innan valet ja! Det kommer hinna ändra sig!
För det är ju ändå så att det allmänna stödet för invandringen har ökat.
2004 tyckte 34 % av svenskarna att man tar emot invandrare i lagom stor utsträckning. En siffra som idag är 48 %. De som tycker att vi tar emot för många invandrare har minskat från 55 till 37 % på nio år. Det visar ändå på ett attitydförändring, som enligt mig går åt rätt håll.
Att det då finns en minoritet som tycker annorlunda... är det så mycket att bry sig om?!

Skillnaden mellan då och nu, är väll att den här minoriteten har en samlad plats att mötas på. Efter att Sd "städat upp" och uteslutit fler personer från partiet än alla andra rikspartier har gjort TILLSAMMANS, har det blivit mer accepterat att skrika ut sina rasistiska åsikter.
Det är ingen slump att det är just Sd som tvingas utsluta medlemmar eller att väljare som stödjer partiet är överrepresenterade i det näthat som nu uppdgats. Det är där de känner sig hemma.

Det beror på i vilken sinnesstämning jag befinner mig...
Jag kan nästan skratta åt elendet. När kvinnliga Sd-politiker fnittrar som svar på om de är feminister...
När Åkesson vill få det att låta som att statsministern 2014 kommer att tvingas ta in honom i regeringen...
När den ena galningen efter den andra gör bort sig med järnrör och påhittade fyllehistorier... då är jag övertygad om att de inte kan göra någon allvarlig skada och vill inte lägga någon energi på att uppröras.
Sedan finns det andra dagar... när jag påminns om de fördommar som florerar... 
När jag tänker på alla barn som tvingas växa upp och känna sig utanför, på alla människor som tvingats fly och aldrig släpps in....
När jag påminns om hatet mot alla människors lika värde varje gång jag sätter på Nyheterna på tv... då blir jag ledsen! Jag tänker på att det är 70 år sedan förinterlsen. De sista överlevarna finns snart inte med oss. 70 år... och vi har inte lärt oss någonting. Stödet för Sd växer nu hos LO-medlemmar. Människor som har förlorat jobbet, som varit en del av en arbetsplats i alla år och nu sitter hemma. Bittra, ledsna, besvikna på samhället. En del av dem riktar dessa känslor gentemot en grupp som inte har någonting med deras situation att göra, men som ändå får skulden. Liksom minoriteter har fått skulden för allt möjligt, i alla tider... utan att vi lär oss någonting av historien.
När jag tänker på det här... då känns det hopplöst. Och jag kan inte skratta åt elendet.

/Emelie