tisdag 12 februari 2013

Söt flicka, duktig pojke!






Idag presenteras ny forskning som visar att barn påvekas mycket av föräldrarnas sätt att ge feedback och beröm. Resultatet visar att barn som får beröm för vad de gör, istället för hur de är tenderar att få ökat självförtroende och självkänsla i framtiden.
De har en större tro till sig själva och sin prestationsförmåga.
Resultatet stödjer även tidigare forskning som visar att pojkar får mer beröm för vad de gör och flickor för hur de är, vilket leder till att pojkars tro på sig själva blir större än flickornas när de blir äldre.

Jag kan inte minnas hur och vad jag fick beröm för. Men jag har alltid, trots både dåligt självförtroende och självkänsla, alltid haft en djup tro på att jag kan åstakomma det jag vill. Jag kan bli vad jag vill och göra vad jag vill, bara jag anstränger mig tillräckligt mycket. Så någonting rätt har de väll gjort, mina föräldrar! :)

I min syskonskara är vi tre systrar och en bror. Min mamma är lite extra kär i Rasmus. Hon älskar honom inte mer, men det är något visst med honom. Och visst har man alltid vetat det! Som han alltid kunnat linda henne kring sitt lilla lillfinger!
Någonting som jag reagerat på är att jag alltid fått höra hur smart han är. Smart som i smartare, smartast! Och visst.. det ÄR han verkligen. Han är både intellektuellt och känslomässigt begåvad. Nu läser han till lärare och vilken pedagog han kommer att bli! Men det är ingen av mina syskon som slår mina betyg. En del av dem har jag fått jobba för, en del har jag fått gratis, tack vare intresse. Men det är alltid Rasmus som ansetts vara den smartaste av oss (vi andra har inte ansetts vara korkade men... ja ni fattar!)
Jag kan fundera om det berodde på att han var kille... Att mina föräldrar oavsiktligt såg hans intellektuella prestationer som lite större för att han var sonen i skaran. Som en ryggmärgsreflex... Precis som man har för vanda att se flickors som söta och pojkar som tuffa. Eller berodde det på att jag är äldst och alltid varit ambitiös... så de var liksom vanda vid att jag skulle prestera. Det låter mer rimligt, men jag funderar ändå.

I min klass på högskolan var det typ 98 % kvinnor. De få killar som fanns tyckte jag att det daltades väldigt mycket med. Dels i skolan, både av lärare och medstudenter, men mest ute på praktikplatserna. Det märkte jag även när jag träffade andra manliga studenter (som inte gick i min klass) eller nyblivna manliga sjuksköterskor. De var såå duktiga!! Och hade ett såå fint handlag!! Och kunde sätta nål såå bra!! Allt de tog i blev till guld. Jag kände för att skrika "men jag har precis gjort exakt samma sak! Varför är inte jag såå begåvad!!" Det tas liksom för givet att jag ska ha omvårdnaden i mig... bara för att jag är kvinna. Mannen där emot... han PRESTERAR!

Det här mönstret tror jag finns genom hela livet, i hela samhället och i alla familjer.
Man kanske inte alltid tänker på det, men jag tror att det blir så av sig självt.
Det är ett djupt inrotat beteende. Nybakade flickor och pojkar väcker olika känslor inom oss. Studier har visat hur vi närmar oss en bebis olika, beroende på om hen ligger inlindad i en rosa eller blå filt. Det här bemötandet sitter troligen kvar resten av barndomen också.

Men vad ska man göra då? Det finns föräldrar som tagit den här frågan till absurda nivåer. Som inte vill berömma sina barns utseende eller egenskper alls. Som vägrar att säga "vad söt du är idag hjärtat" eller "du är så omtänksam". Det ska bara vara "vilken fin teckning du gjort" eller "du dansade väldigt fint". Jag tror att det är oerhört viktigt med genusmedvetenhet, men man måste ju kunna vara naturlig med sina barn också. Själv har jag alltid fått höra att jag är omtänksam och omhändertagande. Det kanske har mer med min person att göra, än min prestationer. Men jag tror också att det är en del i att jag blev sjuksköterska. Jag har blivit uppmuntrad i dessa egenskaper.
Å andra sidan så vet jag att min mamma hade stöttat mig om jag ville bli civilingenjör också!

/Emelie

4 kommentarer:

  1. Studien handlade om vilket sorts beröm barn fick. Däremot framgår det - om du läser rapporten - att flickor och pojkar fick ungefär lika mycket beröm.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej anonym!
      Ja den handlar om beröm ja... precis som jag skrev. Det är säkert så att flickor och pojkar får ungefär lika mycket beröm. Frågan är ju då vilken sorts beröm och för vad.
      Det är där det intressanta ligger, tycker jag.

      Radera
  2. Haha! funderade också på det härom dagen, att Rasmus alltid var så otroligt smart. Tycker vi är himla smarta alla syskon ;)

    SvaraRadera