fredag 11 maj 2012

Professionell eller bara EMOTionell?!

                                   

Var går gränsen mellan att vara en professionell sjuksköterska och en för emotionell sjuksköterska?

Det finns två stycken sanningar inom vården:
1. Patienten är ALLTID i underläge. Alltid, alltid, alltid.
2. Som sjuksköterska kan jag vara personlig, men inte privat. Patienten ska inte behöva ta hänsyn till mig.

Med det här i åtanke... hur nära får jag komma mina patienter?
Var går gränsen mellan nära och för nära?
I mitt yrke kommer jag nära både fysiskt och psykiskt. Det blir mycket kroppsliga, intima, privata, förnedrande situationer där jag ska finnas där som stöd. Sjukhuset blir även ett forum där samtalet kan få lov att flöda fritt. Många ledsna patienter "passar på" att prata av sig om allt som någonsin tyngt dem när de hamnat i en sjuhussäng.
Jag får veta mycket om människors liv och innersta tankar. I dessa nära situationer är det inte alltid lätt att förhålla sig professionellt. Det finns tillfällen då jag nästan börjar gråta tillsammans med patienten. Tillfällen då jag blir arg och frustrerad. Eller då de påminner mig om något i mitt eget liv, som gör att jag liksom går in i mig sjlälv istället för att ägna patienten all min uppmärksamhet.

Den här veckan har jag träffat en gammal människa som gick rakt in i mitt hjärta.
Från första stund, då jag satte mig på sängkanten tog vi varandras händer och kände en stark samhörighet. Under de här dagarna har jag lagt mycket tid på den där sängkanten. (Kanske på bekostnad av de andras tid och administrativt arbete. Lade märke till att journaldokumentationen var lite tunn när jag gick av för en dags ledighet). Vi har tagit i varandra, kramats, skrattat, pratat och diskuterat. Har aldrig haft en sån patientkontakt förut. När personen var utskrivningsklar (dvs det medicinska problemet som söktes för var löst) kunde jag bara inte skicka hem. Jag blev väldigt stressad o upprörd över tanken att de övriga problem som fanns inte gjorts någonting åt. Det kände som om jag inte gjort allt som stått i min makt. Ringde ett desperat samtal till överläkaren, som gav mig en dag att fixa med det jag ville. "Jag respekterar det du säger, men vad ska vi göra?" sa han. Nej... det fanns inte mycket vi kunde göra, men det som gick, det ordnade jag. Var jag professionell? Eller bara emotionell?

Idag åkte patienten. Det var ett känslosamt farväl. Jag kände mig lite mindre som syster Emelie och mer som bara Emelie. Frågan är om jag gått över en gräns? Ibland är mitt jobb så underbart och så svårt... allt på samma gång.

/Emelie.

1 kommentar:

  1. Att använda sej av sin personlighet och att ibland i viss mån vara privat är arbetsredskap i vårt yrke. Vad man får se till är att a.) inte belasta patienterna med "mitt" och b.) kunna lägga det ifrån mej.
    Jag har gråtit med både anhöriga och patienter.
    Ibland hör det inte bara vården utan livet till. Kram

    SvaraRadera