Att bryta på arabiska

                                 

Idag var en irländs kock gäst hos "Nyhetsmorgon Söndag". Han stod och lagade mat. Han kallade köttfärsen för skinka och förklarade hur man lättast kläcker ett ägg i kaksmeten. "Man kan knäcka det on the table och hamnar det ändå i smeten kan man use the shell och ta upp det". På twitter haglade berömmet in. Folk tyckte att han var så charmig och söt. Jag tänkte "hur hade det låtit om han hade kommit från Irak och var femte ord var på arabiska istället?" Hade det varit lika charmigt?

Fredrik Lindström sa något som jag aldrig tänkt på tidigare... i hans program "Svenska dialektmysterier". När man träffar en person från ett annat land, som flyttat till Sverige, men som inte pratar helt ren svenska, är det väldigt få (om ens någon!) som tänker "åh, vad roligt. Här är det någon som vill lära sig mitt språk. Som vill ta del av min kultur och det svenska samhället". Istället lägger de flesta märke till brytningen och drar genast helt andra slutsatser. Personen definieras som invandrare, en outsider, kanske till och med lite obildad. Något annat jag brukar tänka på är personer som Colin Nutley. Engelsmän, amerikaner, australienare, irändare... de kan välja att prata sitt eget språk i intervjuer. Trots att de kan prata svenska. De väljer att prata sitt modersmål därför att de känner sig mest bekväma med det! Vilket innebär att tid måste läggas på att antingen texta eller direktöversätta det som som sägs under sändningen. Tittarna tycker inte att det är så farligt, men tänk er att Josef Fares skulle säga "jag skulle känna mig mest bekväm att svara på arabiska i den här intervjun". Det hade ju aldrig gått! Och visst... det finns en betydande skillnad. De flesta kan förstår engelska. Men det handlar ändå om personer som kan svenska, men väljer att tala på sitt modersmål. Det handlar om att det är charmigt att bryta på ett språk och obildat att göra det på ett annat.

Ett annat tv-program som födde en tanke (vem har sagt att man blir dum av att se på tv?)... Tittade på "Unga läkare", där en underläkare med ryskt ursprung var hemma i en Stockholmsförort och träffade sina syskon. Tre av syskonen pratade helt ren svenska, en av dem bröt ganska så uppenbart. Varför? Har inte han haft samma möjligheter, samma förutsättningar, som de övriga syskonen att lära sig språkets alla nyanser? Troligen. Men han har uppenbarligen valt att ha sin brytning. Med den visar han dels att han har utländska rötter och dels att han växt upp i en förort. Han har gått i en skola med barn från mixade kulturer och lekt med barn av olika ursrung. För honom är det en del av honom och han vill visa det. Kanske är det inte är medvetet? Men jag tror att det är så det är. Jag tror att det är därför det finns fenomen som "rinkebysvenskan", där svenskfödda barn som har svenskfödda föräldrar bryter. Språket bli en identitet.

Göteborskan valdes en gång till den sexigaste dialekten. Göteborgare ses väll som avslappnade, sköna, öppna och goa. Lidingöbor vill visa hur rika och fina de är med sina  'i'. Värmländska ses väll som lite bonnigt? Irländska är charmigt och arabiska obildat. Det är skillnad på brytning och brytning.

/Emelie.