Gud, Jesus, Djävulen

  

Fredrik Lindström (min ständiga referens) hade ett serie där han bjöd in gäster för att diskuterara den typiska 'svensken'. I ett program pratade de om tro och det avkristnade Sverige. De sa att människor visserligen flyr kyrkan, men absolut inte är trolösa. Svenskar tror, vi är andliga och själsliga. Vi har en hemmasnickrad tro, tar till oss det vi vill, avvissar det vi inte vill ha. Den individualistiska svensken vill gärna tro att vår tro är vår alldeles egna, unika. Men som man kom fram till i programet så är vår "egna" tro väldigt lik andra människors. Vi tror i mångt och mycket på samma sak, har liknande tankar och andliga upplevelser. Vi är inte så individualistiska som vi tror.

Jag tror på Gud. Gud är en stor del av mitt liv. Han (för Gud har alltid varit en 'han') är min trygghet och min klippa. Min favorittext lyder så här:

En man satt vid slutet av sitt liv tillsammans med Gud och såg tillbaka på sitt liv.
Han såg sitt liv som en vandring längs en sandstrand. Det fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds. Han såg på fotspåren och märkte att vid flera tillfällen i livet fanns det bara ett par fotspår. Han såg att det var de perioder han hade haft det som tyngst. Han vände sig mot Gud och frågade: Hur kunde du överge mig? Då när jag behövde dig som mest, när jag hade det som tyngst och kände mig som mest ensam, då övergav du mig! Gud svarade: Mitt barn, jag älskar dig och skulle aldrig överge dig. Där du bara ser ett par fotspår — då bar jag dig.

Den här tanken... att Gud bär mig när jag behöver det, är min största glädje.
Det har funnits tillfällen då jag känt mig ensam, övergiven och svag. Då jag stått på en folktom, stormig strand och skrikit rakt ut i desperation. Då jag känt mig som en femåring som blir lämnad ensam hemma, då mamma går till jobbet på kvällen. "Varför har du övergett mig?". Men jag har snart känt att jag inte är ensam... att jag blivit buren. Min tro har alltid hjälpt mig.

Där emot har jag en väldigt kritisk ådra. En del av min personlighet som hade gjort mig till en väldigt bra journalist, om jag valt den vägen. Som säkerligen kommer att leda mig till forskning inom det yrke jag nu valt. Mina nära kan nog uppleva denna sida av mig som lite störande. "Varför ska hon ifrågasätta allting?" Men den är en del av mig. Jag kan inte låta bli att ställa frågor som "Varför är det så? Varför gör man inte så istället? Vad menas med detta? Är det verkligen sant? Riktigt?"
I perioder av mitt liv gick min gudstro och kritska sinnelag på kollisonskurs. De var som olja och vatten. Jag trodde att jag var tvungen att välja. Allt eller inget. Tiden har dock lärt mig annorlunda.

Jag älskar kyrkan, där känner jag mig trygg och lugn. Men det finns delar av gudstjänsten som jag inte tycker om. Nu i pingshelgen besökte jag en kyrka och lyssnade till en predikan. Prästen pratade om Den heliga anden som drog i oss. Ville att vi skulle komma till Honom. Vi behövde inte välja detta själva, han drog i oss. Han pratade om Evigt liv. Om att den som tror på Jesus, får evigt liv. Så står det i bibeln. Han pratade om Guds kamp mot det onda, som benämdes som Djävulen. Guds kamp mot Djävulen. När jag lyssnar till detta vet jag inte om jag ska bli ledsen, stänga av eller skratta. Jag kan inte ta det på allvar. För mig är Gud inte någon som drar i en. För mig finns Gud där, med sin öppna famn och tar emot den som vill komma till Honom. Han bjuder in, Han tvingar inte. "Och den som inte tror på Jesus?" undrar jag. Eller sådana som jag? Som inte är säker på att Jesus var Guds son i den bemärkelse som bibeln berättar om. Som tror att han lika gärna kunnat vara en vanlig människa, som gjorde mycket gott. En revolutionär. En man av folket. En ledare. En god människa. Är det bara den kyrkligt kristna, Jesustroende grupp av människor som får "evigt liv". Alla andra då? Hamnar de i helvetet? Hos Djävulen? Jag förstår inte... jag blir bara provocerad.

Jonas Gardell (min idol!) har skrivit en helt fantastisk bok "Om Jesus". Den är så befriande och mycket, mycket intressant. Den ställer allt på sin spets. Det är 357 sidor av ifrågasättande. Men ändå så hoppfull. Ändå är Jonas Gardell en av de mest inspirerande Gudstroende människor jag vet.

Titta runt omkring er i samhället, i er egen församling, eller låt bli. Men tro mig när jag säger att omkring er finns knarkare och alkoholister och människor som skurit sig och svultit sig och straffat sig på de hemskaste vis, några tycker kanske att det är förkastligt att jag är homofil, men här finns varenda sexuell variant fantasin kan hitta på, här finns människor som är döende i cancer och du ser inte det på dem, här finns människor som gjort sina närmaste så illa att det skulle du aldrig vilja veta. Här finns människor som blivit våldtagna och sönderslitna och trampade på och slagna.
Här finns människor som själva har trampat och slagit och slitit sönder. Och alla måste vi våga steget utför stupet och överlämna oss till Guds kärlek. Gud älskar oss inte för att vi förtjänar det, utan för att vi behöver det. Saliga är inte de goda och rättfärdiga, utan saliga är de nödställda, för Gud är kärlek och står med middagsbordet dukat. Välkommen och Amen. (Gardell, 2009, s. 182)

/Emelie