Tjockis!

                

Jag har inte några gamla foton på mig på datorn, bilden ovan är den älsta. Tror att den är ungefär fem år gammal. Jag väger ca 60-65 kg. Min "må-bra-vikt". Sen flyttade jag hemifrån. Utan min gå-ut-och-gå-varje-dag-med-kompis, utan hund och utan cykel. Från en stad där bussarna gick en gång i timmen, till en där de gick en gång i kvarten. Där McDonalds fanns mitt i stan, där det inte fanns några grusvägar på gångavstånd, där choklad och kaffe var räddningen de där sena kvällarna på biblioteket. Sen träffade jag Mike och drabbades av "förhålandesyndromet". Symotomen på denna sjukdom är att man, istället för att träna och hålla sig i form, sitter i soffan med godis alternativt te med bakelse, mysäter, dricker vin och äter goda luncher på stan tillsammans med sin nya kärlek. Dessutom får man ständigt höra hur vacker man är. Det låter kanske inte som ett problem, men det resulterar snabbt i ökade kilon.

Jag har ärvt starka gener från mina mormödrar som gör att jag går upp i vikt väldigt lätt.
Det krävs inte mycket för att jag ska öka på mig ett par kilo. Det är desto svårare att göra sig av med dem. Under de senaste åren har jag stadigt gått uppåt. Några kilo här, några kilo där. Fått köpa en storlek större i taget, tills jag idag har ganska svårt att hitta kläder. Kan inte köpa de kläder jag vill ha, utan de jag kommer i. Förr tyckte jag att det var kul att shoppa, nu för tiden är det ganska ångestladdat. Jag har alltid haft ett dåligt självförtroende, som liten fick jag lära mig att jag var ful. Min mamma försökte tuta i mig något annat, men hör man något tillräckligt många gånger, så tror man på det till slut. Men någon gång emellanåt, när jag hade en bra dag, kunde jag tänka "jo, jag är ganske fin idag". Så tänker jag inte längre...

Jag känner mig lite dubbel. Å ena sidan kan jag bli så förbannad att det bara finns ett skönhetsideal, en typ av kropp som betraktas som vacker eller normal. Att storlek large oftast är den största störta storleken och att jag ibland inte är i närheten av att få på mig den.
Att stora kvinnor som jag hänvisas till "tantavdelningar". Å andra sidan så trivs jag inte i den här kroppen. Jag känner mig osund och obekväm. Den känslan kommer inte bara utifrån, utan även inifrån mig själv. "Men varför bantar du inte bara?!" Ja, så kan man tänka. Jag har försökt, men kom aldrig riktigt igång... och så tröståt jag. En ond cirkel av misslyckande, självförakt och fler kilon.

Nu känner jag att jag kommit igång. Några stapplande steg mot den jag en gång var. Mig själv. Vill inte längre vara som en fånge i en främmande kropp. Vill inte vara som den där lilla flickan som hatade sig själv. Vill inte känna de där blickarna från omgivningen.

/Emelie.