fredag 12 april 2013

Att fostra en flicka

Idag har jag varit hos min underbara barnmorska Maria igen! Hon är min klippa i den här känslostormen, en stor trygghet för mig. Efter att ha frågat mig vid flera tillfällen sa hon idag, med bestämd stämma: "Nu tar vi en vikt Emelie!" Kändes inte som om jag hade så mycket att säga till om! :)
+14 kg sedan tidigt i oktober. Det mesta är väll bebis, fostervatten och moderkaka... men en del är tyvärr bara rena godiseffekter. *Host host! Får bli långa, snabba prommenader sen när bebis har kommit.

I väntrummet satt jag och läste "Vi föräldrar". En riktigt bra tidning, kanske ska börja prenumerera på den?! Läste iaf en artikel där flera barnpsykologer beskrev ett fenomen som jag tänker jätte mycket på just nu... flickors minskade självkänsla, ökade ohälsa och hur man som förälder (mamma) kan påverka.  

Själv har jag aldrig haft särskilt bra självkänsla. Har alltid sett ner på mig själv, även som barn. Efter att jag som tonåring börjat definiera mig som feminist har funderingarna kring varför jag känner så här satt igång. Jag har analyserat mig själv och hur samhället såg ut under min uppväxt. 
Kan min taskiga självkänsla sättas i relation till mitt kön? 
Oavsett könet på mitt barn, så vill jag (ju så klart!) göra mitt yttersta för att hon/han ska bli en lycklig och stark människa. Men det känns lite knepigare med en dotter... för i det manspatriarkat vi lever krävs det extra mycket jobb för att hon inte ska hamna i underläga... redan som liten flicka! Jag ser det som mitt ansvar, som mamma, att ge mina barn en genusfärgad uppfostran och kämpa för en mer jämställd värld.

I artikeln gav psykologerna åtta stycken råd till föräldrar (mammor) som har en dotter, som känns igen från den feministiska teorin: 

1. Beröm inte bara din dotters uteseende.
Säg inte bara "vad söt du är i din klänning". Säg också "ska vi räkna hur många prickar som finns på kjolen". Visa intresse för hennes personlighet och kapacitet. De tog även ett exempel på hur man talar om omgivningen på olika sätt, beroende på om man har en dotter eller son. Till en pojke säger man "Titta på ängen, tre stycken kaniner!". Det är siffrorna som är i fokus. Till en flicka säger man "Titta vilka söta kaniner!" Det är utseendet som är i fokus.


2. Kritisera inte dig själv.
Berömmande kommentarer som "Du är så söt!" "Du är bra, precis som du är!" är ingenting värda, så länge du som mamma suckar över din egen vikt på vågen eller hur tajt klänningen sitter.
Det finns ett ordstpråk som lyder (typ): För varje gång du suckar åt dig själv framför spegeln, så finns det en liten flicka som hör. Sant.


3. Det är okej att bära rosa, men hon ska kunna röra sig.
När Lindex barnkläder uppmärksammades för att flickkläderna var trängre än pojkkläderna visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Hur tänker man?!
Som barn älskade jag rosa och lila. Idag kan jag gå på barnavdelningen hur länge som helst och ja... jag fastnar för rosa, tyll och spets. Men jag försöker att tänka funktion. Det ska vara mjukt och praktiskt... inte bara sockersött. Och killar kan ha rosa, flickor kan ha blått!


4. Låt barnet ha många kvinnliga förebilder.
Vårt barn kommer att ha en mormor, farmor, gammelmormor, gammelfarmor, två mostrar och tre fastrar. Jag tror inte att barn måste ha en mamma och en pappa.
Det kan lika gärna vara två mammor, två pappor eller fyra föräldrar, men jag tror att barn behöver ha goda kontakter med båda könen. Jag tror även att barn behöver introduceras för många olika typer av flickor/kvinnor. Är lite allergisk mot Barbie och en del Disneyfigurer. Älskar där emot Astrid Lindgrens Pippi, Kajsa Kavat, Lina i Emil, Ronja och Madicken. Jag tror på att lära flickor om att det kvinnliga könet inte behöver se ut och bete sig bara på ett sätt. Mångfald.


5. Barbie är okej, men hon är inte bara söt.
Okej... Barbie är okej. Många barn (flickor) gillar henne. Det gjorde jag också.
Nu kan jag se hennes inåtvända mage, stora bröst och milslånga ben som helt förfärliga! Men om om din dotter vill leka med barbie, så ska man inte bara pussla ihop henne med Ken och klä henne i rosa tyll. Man kan fråga "vad jobbar Barbie med?" "Vad ska Barbie hitta på idag?". Göra henne till någonting mer än en söööt docka.


6. Känslor är okej.
Egentligen tycker jag att det här är ett problem som är vanligare hos söner. Psykologerna menar att det är bra för barn att se sina föräldrar gråta och överleva!  Om ditt barn är ledset, säg inte "inte gråta, nu läser vi en bok!" Istället ska man bekräfta gråten och ge den utrymme. Som sagt... tror att det här är ännu viktigare hos pojkar.


7. Lek vilda lekar, även med din dotter.
Forskning visar på att flickor som får leka vilt och fritt, precis som pojkar, får en bättre självkänsla. Kan tycka att det är ganska självklart.


8. Respektera ditt barn.
"Får mormor en kram?"
"Nej".
"Jo, men gå och ge din mormor en kram!"
Att säga så här är fel. Det är att inte respektera ditt barn. Genom att tvinga din dotter att krama mormor, trots att hon inte vill så säger du åt henne att "din åsikt räknas inte!"


Feministiska tankar. En del idéer tror jag är typiskt 2000-tal. En del känner jag igen från min egen uppfostran. Tycker att det mesta låter logiskt.

Jag tror att många som lämnat småbarnsåren bakom sig... som levde det livet för tjugo år sedan, ser en del av detta som trams. Den sista punkten t.ex... tiderna förändras.
För några år sedan började jag reagera på detta... hur småbarnsföräldrar talade till sina barn.
"Hur tänker du nu?"
"Du vill inte... varför inte? Hur ska vi göra istället?"
"Kan du förklara varför du säger så?"
Jag kan inte minnas att vuxna människor förde en sådan dialog med mig som liten.
Jag blev tillsagd. Om jag inte ville, så var det ingen som frågade mig varför, istället blev jag tillrättavisad. Någonting har hänt här. Barn har fått mer makt över sina egna liv och ett ökat inflytande över familjen. På gott och ont, men jag tror mest på att det är en god och viktig utveckling. Till en viss gräns så klart!
I artikeln beskrevs hur aktiveter som påklädning på morgonen inte kan diskuteras, där måste föräldern besämma. Men i många andra sammanhang ska barnet själv få styra sina beslut. Att uppmuntra sin dotters vilja, stäker hennes 'jag' vilket ger en ökad självkänsla som äldre. Det låter rimligt.

Frågan om utseende tror jag är jätte viktig! Jag ska verkligen försöka att inte föra över den egna kroppsuppfattningen på min dotter (eller son!) Jag kommer att vara noga med att berömma prestastion och förmåga, minst lika mycket som utseende!
Att flickor kommenterar vikt som 8-åringar och bantar som 11-åringar är inget medfött beteende. Kroppsfixering ligger inte i det kvinnliga DNA:t. Det är ett inlärt, helt fruktansvärt beteende!  

Oavsett om vi får en son eller dotter kommer det finnas en liten röd spis, dockor, bilar och gräsklippare i plast inne i barnrummet. Jag har bestämt mig... jag ska inte hamna i fällan! Pojkar älskar ofta pangpang och flickor vill gärna bädda ner sina nallar i en docksäng, men återigen... jag tror inte på att det är medfödda beteenden! Och det ger mig hopp. Hopp om att jag faktiskt kan påverka mitt barns självkänsla och göra honom eller henne, oavsett vad det blir, till en lycklig människa. Trots patriarkatet.

/Emelie




5 kommentarer:

  1. Ofta när du skriver om din barndom så låter den hemsk.
    Du fick inte vara barn, ingen var intresserad av vad du tänkte, du skulle veta hut å din plats typ.
    Vi minns din barndom väldigt olika du å jag.
    Du har såklart rätt till dina minnen. Men det känns lite märkligt.
    I min värld har både pappa å jag resonerat mycket med er barn, fört diskussioner.
    Jag håller med dej om att det kanske är lite trixigare att uppfostra flickor. För patriarkatets påverkan är så stor ändå, via massmedia, grupptryck, kamratskap mm mm.
    Jag tycker att det här med genusuppfostran är svårt men låter vettigt så länge det inte sker in absurdum.
    Jag är säker på att du kommer bli en bra mamma.
    Jag är lika säker på att det kommer gå fel emellanåt.
    Så är det att vara förälder.
    Längtar väldigt mkt efter hen nu.
    Kram å I love U

    SvaraRadera
  2. Oj vad du missförstår! Skrivit mer om detta under ditt (intressanta) inägg i ämnet.
    Ja nu är det mindre än 2 månader kvar! :)

    SvaraRadera
  3. http://www.kilandsmattor.se/skinn-och-hudar/lammskinn.html?gclid=CJWByqrXxbYCFYR8cAodHx8Aug

    SvaraRadera
  4. hmmm, håller med lite grann men ändå inte?! varför skulle det vara bättre att barbie jobbar, vad är det som får oss att som första fråga när vi möter nya människor fråga vad de jobbar med??? ch så har många föräldrar missuppfattat det här med att diskutera med barnen, ett barns hjärna har inte förmågan att kunna föra resonemang och komma fram till lösningar genom diskutioner förrän långt upp i åldrarna, och då måste man som förälder kunna leda, vägvisa sitt barn i olika beslut! däremot ska man tänka efter så att man inte säger nej hela tiden utan att ha tänkt efter! tycker jag alltså!!!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja visst är vårt samhälle otroligt besatta av yrkesidentitet... men vad psykologerna (och jag!) menar är väll att fokusera på förmåga och intresse, snarare än utseende. Och visst har du rätt i att barns förmåga till resonemang utvecklas under hela barndomen, men man får väll lägga sig på en rimlig nivå. Frågan är var den är..? Det är den svåra frågan... men jag tänker att man får låta sitt sunda förnuft leda en rätt där. Hoppas jag iaf!

      Radera