Nu har jag eldat upp mig igen...

...jag kan inte låta bli! Är jag bara obstinat? Är det tonåringen i mig som lever kvar? Är jag "ung, bortskämd och lat"? Eller är jag inte ensam i mina funderingar? Jag blir så provocerad!

Var på en Introduktion för nyanställda idag (vet ni förresten vad det kostar att driva Sahlgrenska universitetssjukhuset? 37 miljoner. Per dag. PER DAG!). Lite allmän information om organisationen, vårdhygien, förbättringsarbetare och så där... och så började det...
Vi gick igenom vad chefen respektive den anställda har för skyldigheter gentemot varandra.
Summan av kardemumman var att den anställda har fler skyldigheter än chefen.
Det kontrakt som jag har skrivit på innebär att jag ska vara tillgänglig dygnet runt. När som helst min arbetsgivare behöver mig ska jag stå redo för tjänst. Dag som natt. Och jag ska vara lojal! Inte skriva skit om min arbetsgivare på Facebook och bloggen. Inte prata med media.
Och patienten ska aldrig drabbas av vår stress. Aldrig visa vår stress utåt.

Ursäkta, men jag blir så jävla trött!
Låt mig förklara mig. Nej, jag vill inte skriva elaka saker om min avdelningschef.
Jag skulle aldrig skriva något sårande eller personligt mot henne personligen. Jag vill inte såra någon.
Och ja, patienten är alltid i underläge. Det är aldrig patientens fel att jag är stressad. Jo, visst ibland kan jag inte förstå hur människor kan med att tjata om småsaker när de ser att jag springer runt som en skållad råtta, men jag klandrar ändå inte patienten. När jag blir stressad och pressad beror det, i de allra flesta fall, på organisatoriska faktorer. Och det måste jag få uttrycka! Det är min lagstadgade förbannade rätt att uttrycka min åsikt och vilja. Verbat och skriftligt, via alla typer av medier.
Från det att vi sätter oss i skolbänken, första terminen på sjuksköterskeutbildningen, till anställning får vi förmedlat till oss att vi ska vara lojala, tacksamma och alltid, alltid beredda. Det är en gammal yrkeskultur som sitter i från den tiden då sjuksköterskeyrket var ett kall. Trots att vi nu mera är akademiker behandlas vi fortfarande som Florence Nightingales kollegor.
Vi ska vara tysta, tiga om det som inte fungerar, det vi ser runt omkring oss, det som drabbar oss. Vi ska vara lojala! Jag får ont i magen när jag tänker på det.

Jag brinner så för min kår! Jag vill att vi ska få det erkännande, den uppmärksamhet, den lön som vi förtjänar! Jag vill berätta för världen om vad vi som sjuksköterskor gör om dagarna. Att vi när som helst kan bli beordrade att stanna kvar ytterligare 8 timmar för att kvällssjuksköterskan blir sjuk, att vi i stor grad lider av stress och utmattningssymtom, att vi offrar vår hälsa och sociala liv för våra patienter och varandra.  Att vi ständigt sätter vår legitimation på spel. Att vi lätt kan få skulden för incidenter som aldrig kunnat undvikas.  
Att vi har ett enormt ansvar för människors liv och får ut drygt 16 000 efter skatt.
Jag vägrar att vara tyst! Jag ÄR lojal! Jag ger och ger. Jag är en förbannat bra sjuksköterska! Nej, inte varje dag, inte varje stund. Men emellanåt blir jag stolt över mig själv.
Jag kan ligga vaken mitt i natten och tänka på mina patienter. Jag kan komma på något jag glömt klockan tio på kvällen och ringa min kollega. Jag värdesätter relationen med patienten. Jag gör mitt allra bästa för att bedriva en god och säker vård.
Det är så jag visar arbetsgivaren min lojalitet. Inte genom att hålla inne med mina åsikter!

/Emelie.