Depression är en av de vanligaste sjukdomarna. En diagnos som inte bara kostar samhället mycket pengar och leder till långa sjukskrivningar, utan den förorskar även ett enormt lidande.
År 2030 beräknar WHO att depression kommer att ha passerat hjärtsjukdom och cancer som världens främsta sjukdom. 2020 kommer den ha hunnit bli värdens näst största diagnos. Sjukdomen leder i många, tragiska fall till suicidala tankar och gärningar. Suicid är en av de tre vanligaste dödsorsakerna för personer under 25 år.
Jag skrev min uppsats om kvinnors upplevelse av depression och hur sjukdomen påverkar det dagliga livet. Det gjorde jag genom att läsa tre självbiografier som jag analyserade.
Sammanfattningsvis kan man säga att resultatet visade på att depressions lidande leder till en känsla av att vara tagen i besittning, det vill säga att ett mörker har slagit klorna i en och tar över hela livet. Den ständiga gråten, som aldrig vill upphöra. Man känner sig inte förstådd och utsätts för stigmatiserat beteende. Livet påverkas genom att man hela tiden måste kämpa med sin fasad och försöka vara den man alltid varit, något som är omöjligt. Man drabbas av en barnslig oförmåga, klarar inte av det allra enklaste.
Man passar inte in i samhället, det känns som om man befinner sig inuti en bubbla. Ofta flyr man in i destruktivt beteende, så som brukande av berusningsmedel eller självskadebeteende.
Om ni är intresserade så får ni gärna kika på hela uppsatsen här.
Alla former av reahbiliteringsavdelningar inom den psykiatriska slutenvården har lagts ner. Vi fokuserar allt mer på medicinering. Kurator och psykologtjänsterna skärs ner. Vårdavdelning efter vårdavdelning stängs. På somrarna och jularna, då helvetet brakar löst kraftigare än vanligt, tar stora delar av psykvården ledigt. "Arbetet ska ske i kommunerna" säger politikerna. Men nu har man börjat skära, även där.
Nu ska Göteborgs psykiatriska öppenvårdskliniker avskeda läkare, sjuksköterskor och terapeuter. Det kostar för mycket pengar. Sahlgrenskas psykvård går miljontals kronor back varje månad! Så man stänger ute. "Ni får klara er själva", säger man. "Vi har inte råd att hjälpa er".
Jag vill inte värdera människoliv. Men jag står för att det finns något helt horribelt i ett vårdsystem som opererar gamla människor som passerat 80 år, för att de ska kunna leva ytterligare 10-20 år (tyvärr ofta instängda i sina hem, utan varesig livskvalitet eller särskilt mycket fri vilja), när man säger Nej till unga, förtivlade människor vars själ äts upp inifrån!
Suicid är den tredje största dödsorsaken för personer under 25. Och samhället prioriterar inte. Jag kan inte förstå. Depression och ångest bara ökar och ökar.
Det är orimligt!
När min uppsats skulle opponeras på fick jag ett beröm som jag blev mycket stolt över. De sa; jag hade aldrig förstått hur det känns att vara deprimerad. Men nu föststår jag hur fruktansvärt det är. Det var precis den insikten jag ville skapa. Att vara deprimerad innebär inte att vara "lite nere".
Jag vill avsluta med ett citat som beskriver känslan.
Något har tagit mig i besittning. Som vill mig illa. Som klamrar sig fast. Växer sig stort och svart och otäckt och elakt. Jag tänker mig mer en korp. En korp med vass näbb och vassa klor och onda ögon. En korp som hackar och sliter i mitt hjärta, mina tarmar och snörper till så att jag inte längre kan andas (Heberlein, 2008, s.83).
/Emelie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar