Psykiatrin

Jag har nu arbetat inom psykiatrin i ungefär en och en halv månad.
Jag har precis börjat vänja mig vid att man måste låsa dörren in till sköljen, inte får lämna patienten ensam inne i behandlingsrummet och att jag måste stanna kvar och se att patienten verkligen sväljer sina piller. Ett tänk som man faktiskt måste träna in, för inom somatiken litar man på att patienten talar sanning och att de inte medvetet kommer att skada sig själva.
Något som är än svårare, för mig som är en fysisk människa, är regeln om en arms avstånd. "Kom inte för nära patienten". Jag känner så klart in personen jag har framför mig, vem är säker att ha nära inpå mig? Men jag blir allt mer medveten om att jag inte kan lita på alla patienter. Att de snabbt kan vända om och bli utåtagerande. Det sitter inte i ryggmärgen och ibland blir jag tagen på sängen.

Det finns saker som är bättre inom psykiatrin än somatiken. Framför allt att samtalet får ta plats. Att det faktiskt är okej och mer än så, det är ett måste, att sitta ner och ha ett långt samtal med patienterna då och då. Jag behöver inte känna mig stressad, för att jag har det där droppet jag måste byta ut, den där antibiotikan jag måste ge, den där nålen jag måste sätta. På Kirurgen skrev jag under sökordet Emotionellt då och då. Idag skriver jag dagligen om patientens emotionella status. Jag har mer tid att se och lära känna mina patienter. Jag får en möjlighet att komma lite närmare.
Men samtidigt så saknar jag de där medicinska och tekniska momenten. Förr kunde jag bli galen när pvk:erna envisades med att gå sönder och patienternas tjat om att "nu har faktiskt droppet varit slut i en kvar, ska du inte ta bort det" drev mig till vansinne. Men nu... när jag sätter en nål i veckan och jag inte ens kan koppla ett Ringer utan läkarordination... då saknar jag det. Men jag antar att det alltid är så... man saknar det man inte har på något vis.

Det går mycket rykten om den psykiatriska slutenvården. Att det endast är förvaring, att vi bara stoppar piller i patienterna och att de hamnar i bältessängen så fort de blir lite upprörda.
Jag håller inte med om det. På min avdelning tycker jag att personalen är väldigt tillgängliga för samtal och att vi prioriterar det högt. Vi är medvetna om att vår närvaro håller dem lugna och att stämningen på avdelningen blir bättre, än om vi skulle avvisa deras önskan till mänsklig kontakt.
För när en avvisad patient inom somatiken kanske blir ledsen och känner sig ensam, kan det inom psykiatrin leda till att patienten brusar upp, går in på rummet och skär sig eller varvar upp i ångest som kommer att kräva läkarkontakt och vid behovs injektioner. Det är livsviktigt att uppmärksamma individen. Och för att vara ärlig... att det börjar skrikas på avdelningen eller att patienten agerar självdestruktivt, det påverkar även mig, mitt psyke, min tid och min uppmärksamhet. Så länge allt är lugnt på avdelningen så mår både patienter och personal bättre än då kaos råder.

Jag har hört det förr, även då jag jobbade på Kirurgen, att patienter uttrycker känslor av litenhet. Att de ligger i underläge, inte blir lyssnade till. Men jag hör det oftare nu.
Patienterna har ofta en känsla av att framför allt läkare, men även resten av avdelningen, har en otrolig makt över dem. En känsla av att vara mindre värd. Att de inte har någon kontroll över sin egen vård. Som sjuksköterska går det stick i stäv med allt vad jag har lärt mig och med mina värderingar. Men jag får inte någon riktig kläm på det där... det är svårt när patienterna har de diagnoser som de har. Det finns de som inte har någon sjukdomsinsikt, som lider av olika typer av personlighetsstörningar, paranoida tankar och det finns patienter som ljuger, men de kan inte hjälpa det. Det ingår i deras sjukdom. Något annat som ingår, även i en helt vanlig depression, är att allt handlar om mig. Och precis som att en astmatisker inte kan hjälpa att luftrören snörps åt, kan en depimerad människa inte hjälpa att hon är självupptagen. Och i det tänkandet ingår det känslor av att "ingen förstår mig". "Ingen lyssnar på mig". "Varför får jag inte det så som jag vill?"
Jag uppplever det som en svår gräns att dra. När har de rätt? När är det så att ingen lyssnar? Att de blir överkörda? Och när är det en "felaktig" känsla. Och nästa fråga? Kan patienten känna "fel"?
Om en människa upplever att de blir kränka, är det inte så då? Alldeles oavsett diagnos?!
Jag vet inte om erfarenhet kommer att ge mig svaret eller om det helt enkelt inte finns.

/Emelie