Har ni sett den här serien? Om riktig par, som går i riktig terapi hos terapeuten Pål.
Par som vänder ut och in på sig själva och blottar sitt innersta. Inte bara inför varandra och en okänd människa på stolen mitt emot, utan också inför tv-tittarna. Det är modigt tycker jag. De gör det för att rädda sina äktenskap. De har alla kämpat länge och till sist insett att de behöver hjälp. Man har ofta sett ilskan i deras ögon, hopplösheten i deras stämma. Men också en genuin och stark vilja att skapa förändring. Han är så duktig Pål. Han snappar upp de små detaljerna i vad paren berättar. Detaljer som kan verka obetydliga, men som visar sig påverka deras liv mer än de tror.
Jag vet att det finns olika skolor inom psykologin och terapin när det handlar om barndommens betydelse. De nya behandlingsformerna som KBT fokuserar mycket lite på det som varit. Man ska se framåt, inte bakåt. Inte "skylla ifrån sig" på sina föräldrar. Inte hitta på ursäkter för sitt beteende. Man ska ta ansvar. Glömma, gå vidare. Inte vara bakåtsträvande eller långsint. Jag tycker att det ligger mycket i det. Det finns, bevisligen, en god effekt i behandlingar med den metodiken.
Men samtidigt så vet jag att barndomen har betydelse. Freud kan upplevas otroligt gammalmodig, men han hade många poänger som står sig än idag. Det finns många människor i min omgivning vars beteende jag kan förklara genom vad jag vet om om deras tidiga år i livet. Många människor vars barndom jag kan se framför mig, som skulle förklara så mycket. Ursäkta så mycket. Jag kan se det hos mig själv.
Pål hade en återkommande teknik som hjälpte hans patienter mycket. Efter att ha fått små ledtrådar om deras uppväxt bad han dem att blunda och se en situation framför sig. Vilken som helst, då de är barn och upprörda, över exempelvis mamma eller pappa. Den första som dyker upp.
Ofta är det små händelser. Inga våldtäkter, slag eller vredesutbrott. Små, knappt upprörande händelser, som trots allt präglat deras liv. När patienten ser situationen framför sig, beskrivit den och de känslor som det lilla barnet upplevde, ber Pål att den vuxna versionen av barnet ska ställa sig bredvid. Vad säger han eller hon till sig själv som barn? Ofta är dessa moment mycket känslosamma och leder till uppenbarelser. Ibland har han också bett att partnern ska gå in och ställa sig bredvid barnet. Vad säger han eller hon till henne? Vilka känslor upplevs till det här lilla barnet?
Övningen skapar en förståelse för beteendet, för båda parter. Varför beter jag mig om jag gör? Varför beter min partner sig som han eller hon gör?
Men det räcker ju inte att veta om, man måste även gå vidare. Förståelse och handling framåt. Annars hamnar man bara i självömkan.
Terapi är häftigt! Jag är en stark förespråkare av denna vårdform och jag tror att alla par skulle må bra av parterapi, oavsett hur det ser ut. I alla fall någon gång.
Ni har väll inte missat helt fantastiska "Torka aldrig tårar utan handskar" av helt underbara Jonas Gardell?! Om så är fallet... SE DEN på svtplay. Den är SÅ bra!
Det gör ont i hjärtat. Första scenen sätter tonen. Det är en ung man som ligger i en sjukhussäng på en steril sal. Han har ont och sår över hela kroppen. Två stycken vårdpersonal kommer in i full mundering för att lägga om såret på ryggen. Det går tyst till, inga ömma ord yttras, ingen sympati visas. Men när de är klara så tar den ena peronen av sig sina handskar och torkar bort en tår från den AIDSsjuka patientens kind. När de kommer ut ur rummet får hon en utskällning. Ska du torka tårar får du ha handskar på dig!
Serien speglar ett Sverige under 1980-talet. En tid då homosexualitet sågs som något avskyvärt av allt fler människor än idag. Något strängt förbjudet. En tid då de träffades på valda platser i Stockholm. Stod man där, då var man bög och ute efter sex.
Den speglar skillnader mellan stad och landsbyg, ung kärlek, förvirring, identitetskris. Jag ser också en beskrivning av det klimat och den kultur som rådde på våra sjukhus. Något som fortfarande, på många vis, lever kvar.
Det är svårt att föreställa sig... som jag har förstått det präglades 1980-talet av någon slags försenad flower power rörelse bland homosexuella. Sexuell frigörelse och utveckling.
En tid då allt var möjligt, allt skulle prövas på. Allt det som varit förbjudet skulle utmanas.
En tid av lust, glädje. En lättnad över att få tillhöra, hitta hem, förstå sig själv. Och så kom AIDS. En sjukdom som spred sig som en löpeld. Där unga män dog som flugor i fruktansvärda krämpor och ångest. Ett straff. För deras dåliga moral och avskyvärda handlingar. De måste själva ha sett det så. Varför drabbas bara vi? Det måste finnas en mening! Hur kunde de låta bli att tänka så?!
Jag har ingen kunskap om dåtidens smärtlindring. Fanns det inget som bet på sjukdomens fasansfulla smärta? Eller fick de inte ta del av den? Fruktansvärda scener visas där männen ligger och skriker rakt ut i desperation. I ensamhet.
Jag tänker på vården idag. Hur vi skiljer på patienter och patienter. Hur vissa "får skylla sig själva". Hur vissa förtjänar att få sina tårar borttorkade och andra inte.
Jag tänker på vår rädsla för HIV idag! Inte för att vi inte ska vara försiktiga... men idag vet vi att viruset inte smittar via tårar, ändå så är vi rädda. Jag kan hänvisa till mig själv. Får jag en patient med HIV så är jag extra vaksam. Försiktig. Ängslig. Reserverad. Rädslan lever kvar.
Tack Jonas Gardell för att du, åter igen, upplyser oss!
/Emelie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar