"En dag"

Det skulle ha blivit en så bra film, tänkte jag. Men den har redan gjorts som film. Och jag vill se den! 

Det sägs att man kan beskriva en människa utefter hennes bokhylla. Det stämmer säkert, till stor del. Men min bokhylla beskriver mig inte helt rättvist. Jag är en passionerad människa med stora åsikter. Jag menar inte att jag är så där väldigt intelligent och storartad.

Men jag tycker mycket om mycket och uttrycker det mycket. Enligt min personlighet borde min bokhylla vara fulla av memoarer från stora politiker, Herman Lindqvist och litterturpris vinnare. Men jag är väldigt svag för chicklit. Blaha blaha romaner om relationer. Men då och då läser jag även seriösa romaner som får mig att tänka, fundera, filosofera och ligga vaken en stund efter att jag släckt lampan. Jag har en känsla av att David Nicholls vill framkalla de här känslorna hos mig, men han lyckas inte hela vägen.

”Bridget Jones möter Nick Hornby” har sagts om den här boken. Men jag håller inte riktigt med. Den fick mig att le några gånger, men jag skrattade inte högt. Jag kunde känna lite vemod någon gång, men den rörde mig inte till tårar. Något som Nick Hornby är exprert på! Han kan verkligen framkalla både tårar och skratt hos sina läsare (Ni som inte läst Om en pojke, spring och köp den!).

Jag inhandlade boken på Centralstationens pocketbutik. ”Åh den här underbara boken”, sa tjejen i kassan. ”Jag funderar på att läsa den igen”. Det ingav höga förväntningar, men jag kan inte säga att de infriades. Jag kommer inte att läsa boken igen. Den var lättläst, intressant, välskriven, trovärdig… men jag kommer att ställa den i bokhyllan och inte tänka så mycket på den igen. Den går inte till historien. Den kommer inte att påverka mitt liv.

Där emot så är jag väldigt svag för vackra kärlekshistorier. Den rika, previligerade mannen och den samhällsengagerande, moraliska kvinnan. Motpoler som dras till varandra.

Det klassiska. Som har skrivits om i tusentals romaner och gestaltats i tusentals filmer. Livet som kommer imellan. Blickar, stämningar, darrningar… Alla ”nästan”-ögonblick. Och jag tycker att det är en vacker beskrivning av kärlek. Man vill ju verkligen att det ska bli dem två, Em och Dex. Och den där kyssen, i lägenheten i Paris, när hon ljuger för sin pojkvän för att få vara ensam med Dexter och kysser honom. Säger att om han leker med henne så dödar hon honom och vi vet att han kommer inte att leka med henne. Det värmde mitt hjärta. Och nobellprisvinnare i all ära, men ibland är det så mycket värt… att få sitt hjärta värmt och en go känsla i magen.

Men slutet då? Herre Gud... vad var det? Jag tycker inte om slutet. Vad var det för mening med det? Visst, alla historier kan inte sluta lyckligt… men nej..! Hade velat ha mitt happy ending för Em och Dex.

Nu ska jag, som sagt, se filmen!  

/Emelie