Det skulle ha blivit en så bra
film, tänkte jag. Men den har redan gjorts som film. Och
jag vill se den!
Det
sägs att man kan beskriva en människa utefter hennes bokhylla. Det stämmer
säkert, till stor del. Men min bokhylla beskriver mig inte helt rättvist. Jag
är en passionerad människa med stora åsikter. Jag menar inte att jag är så där
väldigt intelligent och storartad.
Men jag tycker mycket om mycket och
uttrycker det mycket. Enligt min personlighet borde min bokhylla vara fulla av
memoarer från stora politiker, Herman Lindqvist och litterturpris vinnare. Men
jag är väldigt svag för chicklit. Blaha blaha romaner om relationer. Men då och då läser jag även seriösa romaner som får
mig att tänka, fundera, filosofera och ligga vaken en stund efter att jag
släckt lampan. Jag har en känsla av att David Nicholls vill framkalla de här
känslorna hos mig, men han lyckas inte hela vägen.
”Bridget
Jones möter Nick Hornby” har sagts om den här boken. Men jag håller inte
riktigt med. Den fick mig att le några gånger, men jag skrattade inte högt. Jag
kunde känna lite vemod någon gång, men den rörde mig inte till tårar. Något som
Nick Hornby är exprert på! Han kan verkligen framkalla både tårar och skratt
hos sina läsare (Ni som inte läst Om en pojke,
spring och köp den!).
Jag
inhandlade boken på Centralstationens pocketbutik. ”Åh den här underbara
boken”, sa tjejen i kassan. ”Jag funderar på att läsa den igen”. Det ingav höga
förväntningar, men jag kan inte säga att de infriades. Jag kommer inte att läsa
boken igen. Den var lättläst, intressant, välskriven, trovärdig… men jag kommer
att ställa den i bokhyllan och inte tänka så mycket på den igen. Den går inte
till historien. Den kommer inte att påverka mitt liv.
Där emot så är jag väldigt svag för vackra kärlekshistorier.
Den rika, previligerade mannen och den samhällsengagerande, moraliska kvinnan. Motpoler
som dras till varandra.
Det klassiska. Som har skrivits om i tusentals romaner
och gestaltats i tusentals filmer. Livet som kommer imellan. Blickar,
stämningar, darrningar… Alla ”nästan”-ögonblick. Och jag tycker att det är en
vacker beskrivning av kärlek. Man vill ju
verkligen att det ska bli dem två, Em och Dex. Och den där kyssen, i lägenheten
i Paris, när hon ljuger för sin pojkvän för att få vara ensam med Dexter och
kysser honom. Säger att om han leker med henne så dödar hon honom och vi vet
att han kommer inte att leka med henne. Det värmde mitt hjärta. Och
nobellprisvinnare i all ära, men ibland är det så mycket värt… att få sitt
hjärta värmt och en go känsla i magen.
Men
slutet då? Herre Gud... vad var det? Jag tycker inte om slutet. Vad var det för mening med det? Visst, alla historier kan inte sluta lyckligt…
men nej..! Hade velat ha mitt happy ending för Em och Dex.
Nu
ska jag, som sagt, se filmen!
/Emelie
Hej, Sammelsurium här, som skall välja nästa bok. Kommer lägga det inlägget på Bloggisar på fb.
SvaraRadera"känt" din mamma i många år, kul att titta in här.
Tack för titten! Det ska bli mycket spännande att få veta vad det blir för bok! :)
RaderaSå kul att få läsa andras syn på boken och så kul att vi tycker så olika, då fick jag fler infallsvinklar på boken!
SvaraRadera