Jag ligger gömd under löven

Ledig idag. Mina ben känns som bly. Molande huvudvärk. Ögonen är rödsprängda.
Har svårt att resa mig ur soffan. Och nej... det är inte 'dagen efter'. Jag är bara trött. Så innerligt, innerligt trött. Ni vet..? En sådan där trötthet som sitter i hela kroppen och upptar alla sinnen.

Ute regnar det. Igen.
Jag lyssnar på Melissa Horn. Hur hon sjunger ...och jag kan ångra det lilla säger eller dra ett allvarligt skämt. Jag tycker mig höra vad dem tänker 'är hon sån där jämt?' En känsla jag förstår precis. Min mamma och jag pratade om det förra veckan... vem är man, som människa, när det uppenbara är bortskalat? Om jag inte är fru, sjuksköterska, kvinna... vem är jag? Ibland har jag en känsla av att jag är... i brist på ett bättre ord... fel. Jag kan mitt i en mening, mitt i ett samtal, komma på mig själv med att tänka tyst på dig! Säg inte mer. Förstår du inte hur du framstår? Vad som tänks om dig? Så vill jag bara sjunka genom jorden. Och så ångrar jag det lilla jag säger. Ibland viftar jag bort det.
Sitter där med min mask, mitt skal, min fasad. Ibland går jag undan, gömmer mig. Kroppsligt eller bara i sinnet. Tystnar. Gör mig osynlig.

När jag befinner mig i den här sinnestämningen, när regnet faller från himmlen så saknar jag en person. En människa som förutom min make och min mamma är den enda i hela världen som kunnat se bortom skalet... och som älskat mig i allafall. ...jag vill ha dig nu, som jag hade dig förut. Tänk att det finns individer som man aldrig slutar upp med att sakna... som ockuperar en del av ens hjärta för all framtid.

Jag går i vinterskor på hösten, alltid förberedd för storm. Jag kan tänka tills det knappt finns nått kvar, jag har känslor utan uppehåll.

/Emelie