fredag 9 november 2012

X-vak



Som jag tagit upp i tidigare inlägg ökar självmorden. Unga människor lever i ett sådant förtvivlat mörker att de väljer att ta sig till närmsta järnvägsövergång, vägbro eller apotek för att avsluta sina liv. Det är ett enormt och växande samhällsproblem, som vi måste ta på allvar.

Inom psykiatrin har jag märkt att det finns ett missbruk av detta samhällsproblem och att doktorerna är livrädda för att göra fel, få skulden.
När en patient kommer in till psykakuten med suicidtankar och eventuella planer kan läkaren, om så bedöms rimligt, sätta in extra tillsyn eller extravak. Med tillsyn menas att man med 15, 30 eller 60 minuters mellanrum tittar till patienten. Ju höger suicidrisk, ju tätare kontroller. Om doktorn bedömmer patienten som mycket suicidal sätts vak in, vilket innebär att en person måste hålla koll på patienten hela tiden. Går patienten på toaletten måste dörren vara öppen. Personen som vakar får inte släppa patienten med blicken. Det kan, naturligtvis, vara livsnödvändigt och fullständigt adekvat att sätta in sådana här åtgärder för att att rädda patienten ifrån sig själv. Som ett sätt att säga till patienten "du ska leva och vi låter dig inte dö!". Men som sjuksköterska och ny inom psykiatrin ser jag två stora problem.

När patienten kommer till akuten har läkaren ofta ett par minuter på sig att göra en bedömning. Säger han eller hon då "jag vill dö. Jag kommer att ta livet av mig så fort jag får chansen" har lärkaren ofta inget annat val än att sätta in vak. När patienten sen kommer till avdelningen kan jag som sjuksköterska göra en annan bedömning, men den har ingen betydelse och ska inte ha det heller. Det är inte mitt ansvar att ta beslutet. Om det är helg görs vidare bedömning av jourläkare, som inte heller känner patienten. Beslutet kan därför vara svårt att få omgjort, trots att patienten inte alls ter sig suicidal. Överläkaren på avdelningen har oftast lite mer tid och kunskap att göra en riktig bedömning. Men är denna inte på plats blir det svårt. Något som läkaren ofta säger, när jag ifrågasätter vakbeslut, är "jag vågar inte! Jag vill inte ha det på mitt samvete om det händer något". 
I praktiken innebär det att vi måste ta in en extra person. Något som är näst intill omöjligt. Det finns inget folk att få tag på. Så någon av dagpersonalen får stanna kvar under kvällen och någon av kvällspersonalen får stanna kvar över natten. Det kostar... både i pengar och personalens hälsa.
Nyligen sattes vak in av omvårdnadsskäl, för att det fanns risk för fall! Idag skällde jag på en läkare som satte vak "över helgen", när en ny bedömning ska göras efter 24 timmar! Sådana här saker gör mig så trött.  
Låt mig förtydliga... självklart  ska personer som är en livsfara för sig själva få den hjälp de behöver, kosta vad det kosta vill! Problemet är när det sker av slentrian eller när det inte görs en adekvat, objektiv och riktig bedömning, utan grundar sig på läkarens rädsla.

Ett annat problem är att en del patienter använder sig av suicidhot för att få sin vilja igenom eller för att få uppmärksamhet. En mycket svår patientgrupp att ha att göra med är de med emotionell instabil personlighetsstörning. De ljuger, manipulerar och vänder människor emot varandra. De lider i sin sjukdom, de har mycket ångest och svåra sociala liv. De drar sig inte för att hota med att ta sitt liv till höger och vänster. Det är inte alltid lätt att avgöra när det är på allvar och inte. En annan grupp som kan vara svåra att läsa av är människor som vill hjälp från socialtjänsten. De tycks tro att vägen genom psykiatrisk slutenvård ger dem fördel i förhandlingen med myndigheten. Att då te sig suicidal ger extra tyngd i detta.
Jag säger inte att de med personlighetsstörning eller socialt utsatta aldrig är suicidala!
Att de inte lever i ett bläcksvart mörker och inte ser någon annan väg ut, men det finns de som utnyttjar läkarnas rädslor för att få sin vilja igenom. Det må vara ett rop på hjälp, desperata människors sista försök till hjälp och som jag tidigare skrivit, självcentrering är ofta en bit i sjukdomsbilden... men jag blir så frustrerad över hur somliga spelar på rädsla, utan en tanke på hur deras hot påverkar andra människor.

Hur ska man veta vem som menar allvar och inte?
Hur ska man veta när det är på riktigt?
När kommer verkligen vargen?

Psykiatrin kan vara otroligt intressant och spännande, men ibland är den så tung.

/Emelie




    




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar